Bara Sara

I torsdags var det meningen att Ännvänållsäkks, eller ja, NV06 då skulle ta och lära känna varandra lite grann. Därför tog de och slängde iväg oss till Korsån, en och en halv mil från civilisationen. Vi fick den stora äran att cykla dit, ååh vad roligt. Man blev ju hypersvettig av blotta tanken.

När vi kom fram ångrade jag bittert att jag inte hade några badkläder med mig. Det hade inte suttit helt i vägen att bada då, det var ju varmt. Men vi kan se det så här, även om jag hade haft badkläder så skulle jag inte ha haft dem i just den stunden i vilket fall som helst, eftersom min väska ännu inte hade blivit upptransporterad.
 
Vi hade lite turneringar i boule och kubb och dylikt. Sedan traskade vi in och åt tacos. Killarna roade sig friskt med att ha jalapenoätartävling. De tryckte väl i sig en sisådär tjugo stycken var, men Johan skulle vara värst så han drack av lagen. Jag misstänker att det var ättikslag. Jag tror hur som helst inte att han mådde så bra av det.

Sedan spelades det lite rundpingis. Det var riktigt roligt, men jag kan inte säga att jag är särskilt framstående. Jag åkte ut bland de första hela tiden eftersom jag hade problem att träffa både bollen och bordet. Träffade jag bollen blev det i allmänhet alldeles för hårt så att den aldrig träffade bordet. Trots allt kom jag till final två gånger, mot Fredrik båda gångerna men jag tvärförlorade.

Efter detta kom tre treor och lekte med oss lite. Vi satt typ och skickade runt en penna och man skulle tala om ifall den var öppen eller stängd. Värsta happening, vem som helst kunde väl se att korken satt på. Det handlade dock inte om det. När pennan hade gått runt säkert tio varv eller mer var det bara jag och Sara som inte hade kommit på när pennan var öppen eller när den var stängd. Jag lovar att jag ska utsätta någon stackare för den leken någon gång.

Senare spelade Lina och jag spel med Ahlin, Emma och lärarna Linda och Anders. Det hette typ "När då då?" och gick ut på att man skulle placera händelser i rätt tidsföljd. Lina och jag ägde, men vi spelade inte särskilt smart.

När vi vaknade dagen efter noterade vi att någon illgärningsman (antagligen illasinnade treor) hade låst ihop våra cyklar med en vajer vilken vi inte hade någon nyckel till. De hade satt upp tipspromenadsliknande frågor som vi misstänkte skulle leda oss till nyckeln. Tillslut hamnade vi i alla fall under en halvcylinder i plåt som stod bredvid vägen. Där satt den sista lappen där det stod någonting om att eftersom det inte är var julafton så skulle vi inte få några julklappar men nyckeln till friheten skulle vi hitta om vi lyfte på luckan. På backen låg en plywoodskiva som det stod "gratis godis" på. När vi lyfte på den letade sig en kompostliknande stank upp därifrån. Vi konstaterade snabbt att ingen hade någon större lust att stoppa sina händer där, även om det till en början inte såg så otrevligt ut, det såg ut som papper typ. Någon tuffing, minns inte vem det var, hittade en pinne och gjorde några tappra grävningsförsök med den. Känsliga läsare varnas. Under pappret hittades en kletig gegga bestående av filmjölk, äggskal och någon sorts fisk. Det luktade förjävligt illa trots att jag höll mig på någorlunda distans. Tillslut grävde i princip alla med pinnar däri, dock inte jag och inte Lina, flera stycken höll på att spy, men de var nog fast beslutna om att hitta den förbaskade nyckeln trots att det var ganska givet att de inte skulle hitta den. Det fick mig i alla fall att må illa i flera timmar efteråt.

Av någon anledning gick Simon och Emelie tillbaka till huset där vi sov. De kom sedan tillbaka och meddelade att vi inte skulle behöva leta längre. Till huset hade Lennart anlänt med ett kuvert. På kuvertet stod det "nyckeln till friheten". Aha.. är Lennart  boven i dramat? Näe, tydligen hade han hittat kuvertet under dörren till sitt arbetsrum nere på skolan och av en ren slump tagit den med sig när han åkte upp för att transportera tillbaka vår packning.  Man kan ju bara spekulera i vad som hade hänt om han inte hade tagit den med sig.

Jag känner mig så himla duktig nu. Kom hem för ungefär en timme sedan efter ett besök på gymmet. Fatta, jag har varit på gymmet. Det var massor med längesedan jag var där ^^. Jag följde med mor min till Medic som numera har bytt namn till nJoy. Det känns inte riktigt lika instängt att träna där som nere i källaren, men trots allt har de en aning bättre maskiner där nere. Att jag tycker så kan även bero på att jag inte behärskar de andra än.

Det är hur som helst världens sämsta luft därinne, den står verkligen still och agerar inte alls som alla tränande människor som rör sig hela tiden. Jag satte mig på en motionscykel och var totalt slut efter fem minuter. Jag hoppas att det berodde mer på luften än att jag har fått taskig kondition. Sedan skulle jag försöka ro lite, det gick också åt skogen men jag lyckades kämpa mig en kilometer.
 
Sedan tampades jag med några styrkemaskiner vilket är ganska deprimerande. Jag kan inte träna någon del av armarna utan att det smäller till i axlarna och sedan gör jätteont. Maskinerna har inte ens så lätta vikter som jag borde ha för att stärka mina axlar, så jag måste stå och traggla med mina 1,5-kiloshantlar hemma istället, och hur ofta lyckas jag motivera mig till det då? Benen och ryggen är däremot ganska roliga att träna, trots att det är hyperjobbigt och stramar och drar precis överallt efteråt. 

Jag vet att jag kommer att ha träningsvärk imorn, vilket egentligen också är ganska deprimerande. Då ska nämligen jag tillsammans med Malin och malva åka till Stockholm. Det ska bli jätteroligt. Jag har inte träffat Malva sedan skolavslutningen så det är verkligen på tiden.  Jag hoppas att jag inte stapplar fram alltför mycket

På måndag börjar jag gymnasiet. Kan ingen berätta för mig hur man gör? Jag är inte så stor, eller rättare sagt, jag fattar inte att det verkligen är så. Jag tycker att jag borde åka till Hagaskolan på måndag. Det är liksom ett inkört spår. Även om det inte är en väldans vacker och trevlig skola så är det den stora tryggheten. Allt är samma och det sitter i huvudet. Jag känner lärarna och de känner mig, i alla fall någorlunda. Nu ska jag till ett helt nytt ställe, en helt ny klass och helt nya lärare. Gymnasiet känns som ett oändligt stort steg. Det är visst nu man ska börja odla sin framtid. Jag vill inte ha någon framtid. Jag vill vara liten och trygg hos mamma och pappa jämt, eller i alla fall vrida tillbaka klockan några år så att jag kan få att par år till som liten. Jag vet inte vad jag vill med någonting och nu är det bara tre år kvar, det är ingenting.

På måndag börjar dessa tre år sin nedräkning. Jag vet inte om jag ska ha panik och bara lägga mig ner och gråta eller om jag ska se fram emot det med en liten förväntan. Det är klart att det kommer att kännas bättre efter ett tag, men just nu är jag bara så himla nervös. Det händer titt som tätt att det rusar upp en liten ovänligt sinnad tanke i huvudet som påminner mig om måndagen och då hugger det till i magen direkt. Just nu känns det som om jag skulle ha behövt ett äldre syskon som skulle kunna upplysa mig om hur det är. Ingen kan berätta något och jag känner mig så himla osäker. Det är ju hundra år sedan mamma gick på gymnasiet och när pappa gjorde det hette det typ högre folkskola eller dylikt.

Hanna började idag. Det är också en stor sorg. Hanna och jag har varit kompisar sedan i trean och klasskompisar sedan i sexan. Det har alltid varit hon och jag på varenda lektion sedan dess och nu är det inte så mer. Hon går på fordon i Sandviken och jag ska traska natur i Hofors, det är ju inte ens samma skola längre, inte ens samma ort.

Sorg

Även om det viktigaste och roligaste hände på torsdagen så var inte heller onsdagen en oäven dag. Malin, Hanna och Rebecka anlände strax efter fem efter att jag gjort en snabbvända till Hofors och inhandlat lite blött, lite onyttigt och lite som både var blött och onyttigt. När de kom började vi genast plugga Winnerbäcklåtar, samtidigt som vi hade TV:n med friidrotten på ljudlöst. Jag hade gjort gruvligt snygga allsångshäften åt oss som vi knarkade lite. Malin hade även bränt skivor åt oss med gruvligt snygga omslag. Vilka skulle äga Sammilsdal om inte vi? När vi precis sjungit Söndermarken, som var nummer tretton på skivan, lade cd-spelaren av okänd anledning av. Det var precis som om den ville påminna oss om att nu ska ni fasen titta på höjdfinalen. Det gjorde vi i alla fall, och jag tror inte att Hanna kände sig alltför plågad heller. Jag ska inte kommentera friidrotten nu, utan det ska jag göra när EM är slut, men jag kan säga att det ju inte riktigt gick som man ville.

Rebecka hade släpat med sig playstation plus singstar-spel, så efter höjden och diverse matintag gastade vi som galningar i några timmar till innan det skulle snarkas. När man är fyra personer som gärna snarkar mellan samma fyra väggar måste detta ske i vardagsrummet för att man ska få plats. Det innebär att jag får det underbara äran att sova på soffan, och det är ingen höjdare skulle man kunna säga. Vi gick och lade oss tolv ungefär och låg och pratade till två, dagen efter skulle vi upp halv åtta.

Jag somnade runt halv fem och var då inte världens piggaste när mor kom in och väckte oss. Vi kom iväg någon gång efter halv nio, fast då var vi ändå inte iväg. Vi skulle först mellanlanda hos var och en så att de skulle få byta packning och dylikt. När vi lämnat av alla hade mor och jag en liten dust innan vi åkte hem och hämtade en glömd kamera. Sedan skulle alla hämtas upp igen så klockan var väl strax efter nio när vi verkligen var på väg. I bilen sjöngs det vidare och pluggades texter så noga det gick och självklart var medlemströjorna på. Vi hann igenom alla låtarna på skivan samt några till innan vi kom fram till Leksand och skulle börja leta oss till sommarland. Det gick inte alltför bra så vi fick fråga några vägarbetssnubbar om vägen.

Till slut hittade vi även dit och kunde ägna några timmar åt bad vattenrutschbanor, hoppande på välvd studsmatta, fyrhjulingsåkande, go cart-åkande, guldvaskning, bungytrampolin och lasertennis. Rebecka kan inte bada i klorvatten och kunde från början inte bada, men på slutet hittade vi vattenrutschbanor som gick rakt ner i sjön så då gick det bra. Vi traskade ut från sommarland när klockan var halv sex och skulle då förflytta oss till Sammilsdal för att vara i tid till insläppet.

På vägen dit var jag duktig och kom ihåg att ringa till farmor och gratta henne på födelsedagen. Vi fick parkera så långt bort det bara gick. Men det var ett ganska bra riktmärke, "vi står längst bort där gärdesgården slutar". Vid insläppet undersökte någon skum människa mor mins väska för att se till att hon inte hade med sig alkohol, vapen, burkar, paraplyer, stolar och allt vad det nu var.

När vi kom in införskaffade sig Malin en munkjacka och en t-shirt innan vi rushade ner i gropen för att komma så nära scenen som möjligt. Det gick hyfsat bra, från början hade vi ungefär två tre personer framför oss och trodde att vi skulle komma att se ganska bra eftersom det inte var särskilt långa människor. Fram tills dess att förbandet började fick vi sitta på gräsmattan vilket var rätt skönt egentligen. 

Stundtals kände jag mig jättefjollig i min medlemströja, men vi är koolast ändå. Jag gjorde ibland några tafatta försök att dölja trycket på framsidan, men insåg att det inte var någon idé eftersom alla kunde se vad de stod på de andra. Jag tycker att baksidan är dötuff så den skäms jag inte ett dugg för, men framsidan kan töntförklaras precis som jag X""D.

Hur som helst så kändes det som en oändlig väntan innan det började. Jag såg folk som åt remmar och blev jättesugen på det. Jag rushade iväg och inhandlade en sådan och fick Hanna med mig eftersom hon skulle växla sin femhundring. Hon gjorde det genom att köpa öronproppar åt oss, riktigt smart. På slaget halv åtta drog det igång när scenen äntrades av Christian Kjellvander som skulle agera förband. Det måste ha varit tidernas flopp. Allt han sjöng lät precis likadant och han blev ganska utbuad. Han bara stod där och såg dum ut när han dampade loss på sin gitarr.

Näe, helt annat blev det när Winnerbäck och hans hov avlöste honom. De rev av Min älskling har ett hjärta av snö, Sen du var här och Nånting större utan som helst paus och fick med sig publiken direkt. Jag stod och funderade på hur bra lungor människan egentligen måste ha. Han verkade liksom inte ett dugg andfådd utan bara lite svettig. Jag är lite smått stolt över mig själv. jag hängde med på texterna rätt bra, även sådana som jag bara hört ett fåtal gånger, exempelvis fixade jag nästan hela den tretton verser långa Söndermarken.

Efter ett tag kunde man titta upp och notera att det inte längre bara var två-tre personer mellan oss och scenen. Avståndet ökade successivt trots att jag inte tyckte att jag flyttade mig nämnvärt. Ett tag var jag så trängd att jag inte ens kunde applådera och det kändes en aning klaustrofobiskt. Bland annat stod jag bredvid en skapelse i randiga stuprörsbyxor och ful rutig gubbkeps som tydligen var reporter från en av Winnerbäcks hemsidor. Det var lite tufft när jag fick reda på det, men i Leksand var det mest drygt för han var så jefvla lång och stod i vägen precis hela tiden kändes det som. Jag fick göra mitt bästa för att hitta luckor som jag kunde flukta scenen genom.

På scenen var det ständig och trevlig aktion. Lycka infann sig när han sjöng Stockholms kyss, jag är lite kär i den låten just nu. Men det satt långt inne, det var först i extranumret som han sjöng den. Jag tycker att det är så drygt med extranummer. Inte själva numret, utan snarare att man måste applådera tillbaka personen i fråga som skall utföra det. Särskilt när de inte kan nöja sig med ett extranummer utan måste traska ut och komma tillbaka tre gånger. Sista låten var Kom änglar. Den är fin. Efter konserten skulle vi i mörkret som infunnit sig försöka hitta mor min igen och det gick rätt bra. Hon hade placerat sig vid en stor björk och haffade oss när vi klampade ur gropen. Innan vi gick till bilen köpte jag, Hanna och Rebecka också oss varsin t-shirt så nu är vi lika koola hela bunten.

Bilder från Sommarland kommer

Middagen som följde sedan var en aning exklusivare än gårdagens. I resepaketet vi beställde ingick en trerättersmiddag vilken vi inmundigade denna dag. Förrätten bestod i rökt lax. Jag är "allergisk" mot lax, särskilt när den är kall. Rökt fisk definierar jag som nästan rå fisk, vilket jag tar absolut avstånd från, jag kommer med andra ord aldrig att kunna äta sushi och sill och andra snuskiga halvråa fiskigheter. Min förrätt bestod därför av någon skum gurksallad som serverades till. Hur som helst så räddade mor och far min heder genom att äta hälften var av min lax också. Jag gjorde dock stora framsteg i min fiskkarriär genom att trycka i mig gösfilé till varmrätt. Det var faktiskt godare än jag trodde, eller rättare sagt, det var jättegott.

Resten av kvällen spenderades i baren med att lyssna på samma musicerande folk som dagen innan, vilka spelade i princip samma musik som dagen innan och jag lyckades spana in samma heting som dagen innan. You sexy man. Inget nytt under solen skulle man kunna säga.

När vi kom tillbaka till hytten infann sig sömnen så fort jag lade huvudet på kudden kändes det som, fan vad härligt. 

Torsdag 3/8 Hemresedag:      
Jag sov som en klubbad hela natten. Jag märkte inte ens när båten lade till för en liten mellanlandning i Mariehamn för att de som hade lust skulle kunna få sig en liten sightseeingtur där. När jag slog upp ögonen hade båten redan lämnat Åland och klockan hade hunnit bli halv tio. Vi behövde nämligen inte stressa till någon frukost denna dag utan vi skulle äta brunch, och det fick man sysselsätta sig med ända fram till klockan ett om man hade lust med det. 

Efter brunchen fanns det inte så mycket mer att göra än att vänta på att båten skulle komma fram till Stockholm, men det skulle den inte göra förrän halv fyra. Vi avverkade en vända i Tax Free-butiken där jag inhandlade ett nytt skärp och en hudkräm, samt lite godis. 

Vi hann med en vända till på soldäck också, men där var det lite småkallt. Vi satt där och betraktade skärgårdens villor och noterade även att vi passerade ett par öar som blivit skarvkolonier. Det såg verkligen ut som om de var hämtade direkt ur en skräckfilm, helt ödelagda och snuskiga.

När man ska utrymma sig ur båten är man inte den enda som planerar att utföra den manövern. Båten inhyser runt 200 personer och alla vill lämna båten, gärna så snabbt som möjligt, vilket bidrar till en del trängsel. Vi packade oss ur hytten en halvtimme innan båten skulle lägga till, men vi kom inte längre än halvvägs nerför trappen. På plan fem där landgången skulle ske var det redan packat med avstigningsbenägna människor. En liten tjej tittade på mig med stora ögon och utbrast "vad många de är", och det kunde man lungt konstatera. Folk som bodde på plan fem fick problem att ta sig till sina hytter.

Vi kom av båten och ut ur terminalen utan större missöden och letade oss fram till busshållplats 15 där bussen som skulle transportera oss hem stod och väntade. När vi kom in i bussen hade en ovänligt sinnad människa tagit "min" plats, vilket innebar att vi fick sätta oss lite längre fram i bussen. Vi skulle ha satt oss längre bak istället för de tio personerna som satt precis framför oss var mitt uppe i någon sorts fest, antagligen hade de inte varit nyktra på tre dygn. De var högljudda precis hela vägen, från Stockholm till Gävle, och det är ett bra tag det. När vi nådde Gävle lade sig en fridens tystnad över bussen och vi kunde för en gångs skull prata med varandra. Jag hade innan dess skruvat upp volymen på mp3:n och försökt ägna mig åt sudokulösning utan vidare resultat. 

När vi kom till Hofors höll Kurt med taxiservice igen. Denna gång gick han även med på en mellanlandning på "Rondellen" så att vi kunde köpa mat. Jag åt kebabrulle, det är gott men jag har smärre fobi mot den stora snuskiga rullen med kebabkött som står fullt synlig i kiosken. Jag gömde mig bakom en skylt medan vi väntade på maten. Heja mig.