I Falun var vi...
En natt på luftmadrass är okej, även om jag alltid lyckas pumpa för hårt så att jag får ont i ryggen, eller pumpa kudden för löst så att jag får ont i nacken. Efter två nätter på luftmadrass börjar det bli himla drygt, och tre nätter på luftmadrass är en plåga som med nöd och näppe överlevs. Men jag är ju en riktig hårding >8).
Det var ju så att jag skulle till Falun på träningsläger på fredagen. Ett läger som väl egentligen var till för simklubbens lite yngre medlemmar, men jag och Malin hoppade med på ett bananskal eftersom det fanns ett par platser över, och vi tänkte att det väl kunde bli lite träning för oss också.
I Korsån var men helt utom kontakt från civilisationen eftersom mobilerna blev totalt utan mottagning, men när vi lämnat placet och trampat ett par kilometer anlände en hiss i min väska. Min sms-signal låter som en hiss, pucko. SMS:et var från Malin, och skickat på torsdagen någon gång. Hon meddelade att hon hade blivit sjuk och inte skulle åka till Falun på fredagen, utan möjligtvis på lördagen, kanske inte alls. Rackarns, jag kände liksom bara nej. Hur roligt skulle det bli nu då? Jag och småbarnen, wiiie. Jag är ju alltid världens mest optimistiska människa också.
Jag kom i alla fall hem vid tolvtiden och skulle åka till falun klockan fyra, vilket resulterade i stress-VM. I och för sig hade jag förberett lite (som värsta TV-kocken ^^) och lagt det som skulle med till Falun i små prydliga högar på vardagsrumsgolvet. Men jag var i alla fall tvungen att packa om precis allting. Till Korsån hade jag Sim 77-väskan, vilken jag skulle transportera badkläder i till Falun. Det innebar att jag fick packa upp alltihopa och slänga ner kudde, luftmaddrass och sovsäck och hela baletten i en rullväska istället. Ibland blir jag imponerad över mina packegenskaper. Allt brukar få plats, utan större mängder våld och den här gången hade jag till och med lite plats över. Det är alltid så att jag tycker att jag packar ner hur mycket som helst, men när jag är klar känns det som om jag inte har någonting med mig. Jag hade packat och fixat och grejat färdigt vid halvtretiden ungefär, det är inte så noga. Jag skulle hur som helst gå upp till datorn för att skriva ut helgens ansträngning (ja, träningspassen alltså) som Tony hade lovat att maila till mig. Det hade blivit lite lätt bråttom nu, men jag sprintade upp till datorn i alla fall och hittade ett mail från ”tränaret”, men några simpass var det inte. Det stod bara "tydligen så var det redan fixat med simpass för helgen, så jag hoppas det går bra ändå". Ååh, mr missförstånd har just talat. Det innebar att jag skulle bli utan träningspass, men det skulle väl gå att lösa det också. Improvisera mera.
Vi åkte i alla fall från Hoforshallen på slaget klockan fyra (eller nästan i alla fall). 17 simmare, Sofie och två ledare åsså jag packade in oss i diverse bilar och transporterades de fyra milen till Falun. Jag åkte med familjen Malin, utan Malin. Det vill säga, jag åkte med Pia och Max.
Det var ju så att vi skulle sova i en paviljong tillhörande Lugnetgymnasiet, men när vi kom fram till Falun var öppna-skolan-människan inte på plats så vi fick inta position på bänkar utanför och vänta. Jag och min skjuts kom fram först, och eftersom det dröjde ett bra tag innan alla var på plats misstänktes det att det fanns folk som inte hittade, men alla kom fram till slut.
När han-med-nyckeln väl anlände stormade vi in och började pumpa luftmadrasser för fulla muggar. Jag fick mycket beröm för min snygga luftmadrass, den är verkligen fulast någonsin. Den är röd/vit/blårandig med stort blomliknande mönster på. Back to the 80's, men den är funktionell så den duger.
Det hanns bara med att pumpa klart innan vi trallade iväg för att inta första måltiden och spana in bassängerna där vi skulle tillbringa uppemot åtta timmar under helgen. Första måltiden bestod i spaghetti och köttfärssås, gott men starkt. Jag tvivlar inte på att kocken tappade i pepparkaret i köttfärssåsen, för det stod bara ett saltkar framme sedan.
På kvällen gick vi ut och lekte fotboll. Det var från början meningen att det skulle ha avverkats ett terrängpass, men eftersom vi fått ändrad mattid hanns det inte med, jag menar vem kan springa direkt efter maten utan att olycka inträffar?. Vi lekte alltså fotboll istället. Sim 77 mötte Sim 77. Sofie agerade reporter och jag var fotograf. Fotbollsmålet utgjordes av buren runt en diskusring och Max var målvakt.
Time for sleeping. Nätter borta på luftmadrass innebär ofta att jag säger några väl valda ord i sömnen, (ibland tar jag även en liten ofrivillig promenad), men varför skulle denna natt vara ett undantag? Jag hade tydligen sluddrat något om färger, och jag har en liten vag aning om vad jag drömde när detta kan ha blivit yttrat. Jag brukar av någon underlig anledning ofta minnas vad jag sagt eller gjort i sömnen. Det är dock inte roligt att få reda på det av någon annan. Det faktum att jag gör en massa prylar i ovaket tillstånd är min största skräck. I bland ger jag helt enkelt sjutton i att somna så att det garanterat inte händer, men jag är inte världens piggaste efter ett sådant tilltag. Denna lilla företeelse hade dock Birgitta uppfattat när Linn var i full färd med att byta sovplats mitt i natten, och hon var snabb att berätta det nästa dag. Låt mig sjunka genom golvet, tack.
Den svenska nationalsången började låta från min mobil exakt klockan 07,00 och agerade väckarklocka åt hela församlingen. Jag har en så gräsligt klämmig larmsignal på min telefon, men jag har ingen aning om hur jag kan byta ut den. Den fick i alla fall folk att lätta ur sin skönhetssömn, vilket väl var det egentliga syftet. En väckarklocka behöver väl inte låta mycket trevligare än så.
Dag två inleddes med frukost klockan åtta. För min del blev det en och en halv macka och två glas O'boy. Jag hörde i denna stund inte till begåvningsreserven. Vi tar det med en enkel ekvation; jag + frukost = två timmars vila + (jag + träning). En och en halv macka är för mig ganska mycket frukost, vilket inte minst märktes när jag sedan skulle simma en halvtimme senare. Det gick inte alltför bra, jag mådde konstant illa hela första halvtimmen av träningspasset innan frukosten liksom hann med att landa.
Första träningspasset genomfördes utomhus i femtiometersbassängen. Lagom till det anlände även Malin. Hon skulle inte träna, utan bara assistera Elisabet som tränare.
Jag genomförde i alla fall ett halvtaffligt 1700-meterspass. Det gick faktiskt ganska bra på slutet, men det var riktigt kallt. Det var meningen att jag skulle vara kreativ och hitta på något eget att simma efter de där 1700 metrarna, men jag fungerar inte så. Jag blir helt handlingsförlamad och kan inte komma på något alls. Dessutom höll jag på att frysa ihjäl så jag tog min tillflykt till duschen istället.
Efter träningen skulle vi äta, igen. Det kändes verkligen som om vi inte gjorde annat än åt hela tiden. Den här gången fick vi något slags gryta som var precis lika stark som köttfärssåsen. Kocken måste ha hittat ett nytt pepparkar att tappa i. Jag och Malin satt tillsammans med Lise och Jenny. Jenny är min nya kompis. Jag hade liksom aldrig pratat med henne förut, men hon tydde sig till mig hela helgen, och hon pratade verkligen hela tiden. I alla fall så fick Malin en riktig diss av Lise "Du är femton år och äter så däär lite grönsaker!". Det var så himla klockrent.
Mat och träning om vartannat, men den här pausen var i alla fall ungefär en och en halv timme. Tacknämligt tycker jag. En icke landad köttgryta är liksom ingen trevlig köttgryta.
Simma fick vi den stora äran att göra igen sedan. Inomhus den här gången. Positivt tycker jag som höll på att frysa ihjäl därute. Det här passet gick för min del ganska bra faktiskt även om det också var ganska fantasilöst och kort.
Lördagskväll innebar korvgrillning ute i skogen. Efter maten tog vi med oss grillutrustning och letade oss till en grillplats. Varför ska man äta först, och sen gå och grilla? Lite tårta på tårta kanske men. Denna grillplats låg hur som helst vid en liten konstgjord damm, men det visste ju inte vi utan vi släpade vatten med oss, hurtiga som vi är. Vattnet tänkte Birgitta att vi skulle ha att släcka grillen med, och det hade vi också. Alla ungar sprang omkring och hoppade på stenar ända tills Linnéa halvt ramlade i. Själv satt jag på mest på en sten och såg dum ut, när jag inte agerade fotograf.
När vi kom tillbaka var det bara sovning kvar. Denna natt gick för min del bra, utan vare sig vandringar eller ofrivilliga utläggningar. Pinsamt läge inträffade dock i alla fall. Jag måste ha världens minst begåvade mamma ibland. Hon skickade ett sms till mig strax efter klockan elva på kvällen och sade godnatt. För det första släckte vi i rummet ungefär en halvtimme tidigare och för det andra skulle inga mobiler vara på efter klockan tio. Jag menar, mor som har med småungar att göra hela dagarna borde väl inse att de snarkar ganska tidigt om kvällarna. Min sms-signal lät som en hel mistlur i det där tysta rummet och det lyste upp precis hela rummet. Anledningen till att jag inte hade stängt av min mobil var att det var jag som hade väckarklockan, och jag har aldrig testat den med mobilen avstängd.
Dag tre och moder anlände. Det innebar att hon fick sig en liten avhyvling för missödet med sms:et men det innebar också att man fick simma lite längre på passen. Det hade jag väl fått på de tidigare passen också, men jag tog mig inte för med det. Hur som helst såg jag till att äta betydligt sparsammare med frukost. Fick i mig knappt en halv macka, vilket innebar betydligt bättre resultat i bassängen än gårdagen.
Första simpasset var i jämförelse med de tidigare riktigt långt och betydligt mer effektivt. Jag gnäller inte om de andra passen, men det här var mer anpassat för mig om man säger så. Även det här passet genomfördes inomhus vilket jag tyckte var prima, även om andra ansåg att det skulle vara "en upplevelse för de små" att simma ute.
Maaah.. mat igen, för sista gången det här lägret. Sista måltiden var korvstroganoff och ris, det är på något sett givet när man är på träningsläger. Gott men starkt som allt annat.
Det sista passet tillverkade mor min som någon slags minivariant av ett syrapass. Det var jag, Patrik, Emma, Gabriel och Linn som var tappra och simmade det. Tio tjugofemmor max och jag är riktigt nöjd med min insats. Låg strax över perstider på allihopa, så det fick nog ses som godkänt.
Efter sista passet fick vi åka lite vattenrutschbana. De hade två gula snirkliga banor som gick lite långsammare och en röd som var ungefär som en kort variant på fritt fall. Jag åkte den röda två gånger och kände mig ofantligt tuff. Första gången lyckades jag andas in precis innan jag hamnade i vattnet så att jag fick halva bassängen i näsan, men annars gick det bra.
Det hela avslutades med en glass. Det var faktiskt lite komiskt, i princip hela gänget klampade in i cafeterian och köpte mjukglass, även mor min. Han i kassan funderade på om de skulle kräva legitimation på barnbägare *fniss*
Det var ju så att jag skulle till Falun på träningsläger på fredagen. Ett läger som väl egentligen var till för simklubbens lite yngre medlemmar, men jag och Malin hoppade med på ett bananskal eftersom det fanns ett par platser över, och vi tänkte att det väl kunde bli lite träning för oss också.
I Korsån var men helt utom kontakt från civilisationen eftersom mobilerna blev totalt utan mottagning, men när vi lämnat placet och trampat ett par kilometer anlände en hiss i min väska. Min sms-signal låter som en hiss, pucko. SMS:et var från Malin, och skickat på torsdagen någon gång. Hon meddelade att hon hade blivit sjuk och inte skulle åka till Falun på fredagen, utan möjligtvis på lördagen, kanske inte alls. Rackarns, jag kände liksom bara nej. Hur roligt skulle det bli nu då? Jag och småbarnen, wiiie. Jag är ju alltid världens mest optimistiska människa också.
Jag kom i alla fall hem vid tolvtiden och skulle åka till falun klockan fyra, vilket resulterade i stress-VM. I och för sig hade jag förberett lite (som värsta TV-kocken ^^) och lagt det som skulle med till Falun i små prydliga högar på vardagsrumsgolvet. Men jag var i alla fall tvungen att packa om precis allting. Till Korsån hade jag Sim 77-väskan, vilken jag skulle transportera badkläder i till Falun. Det innebar att jag fick packa upp alltihopa och slänga ner kudde, luftmaddrass och sovsäck och hela baletten i en rullväska istället. Ibland blir jag imponerad över mina packegenskaper. Allt brukar få plats, utan större mängder våld och den här gången hade jag till och med lite plats över. Det är alltid så att jag tycker att jag packar ner hur mycket som helst, men när jag är klar känns det som om jag inte har någonting med mig. Jag hade packat och fixat och grejat färdigt vid halvtretiden ungefär, det är inte så noga. Jag skulle hur som helst gå upp till datorn för att skriva ut helgens ansträngning (ja, träningspassen alltså) som Tony hade lovat att maila till mig. Det hade blivit lite lätt bråttom nu, men jag sprintade upp till datorn i alla fall och hittade ett mail från ”tränaret”, men några simpass var det inte. Det stod bara "tydligen så var det redan fixat med simpass för helgen, så jag hoppas det går bra ändå". Ååh, mr missförstånd har just talat. Det innebar att jag skulle bli utan träningspass, men det skulle väl gå att lösa det också. Improvisera mera.
Vi åkte i alla fall från Hoforshallen på slaget klockan fyra (eller nästan i alla fall). 17 simmare, Sofie och två ledare åsså jag packade in oss i diverse bilar och transporterades de fyra milen till Falun. Jag åkte med familjen Malin, utan Malin. Det vill säga, jag åkte med Pia och Max.
Det var ju så att vi skulle sova i en paviljong tillhörande Lugnetgymnasiet, men när vi kom fram till Falun var öppna-skolan-människan inte på plats så vi fick inta position på bänkar utanför och vänta. Jag och min skjuts kom fram först, och eftersom det dröjde ett bra tag innan alla var på plats misstänktes det att det fanns folk som inte hittade, men alla kom fram till slut.
När han-med-nyckeln väl anlände stormade vi in och började pumpa luftmadrasser för fulla muggar. Jag fick mycket beröm för min snygga luftmadrass, den är verkligen fulast någonsin. Den är röd/vit/blårandig med stort blomliknande mönster på. Back to the 80's, men den är funktionell så den duger.
Det hanns bara med att pumpa klart innan vi trallade iväg för att inta första måltiden och spana in bassängerna där vi skulle tillbringa uppemot åtta timmar under helgen. Första måltiden bestod i spaghetti och köttfärssås, gott men starkt. Jag tvivlar inte på att kocken tappade i pepparkaret i köttfärssåsen, för det stod bara ett saltkar framme sedan.
På kvällen gick vi ut och lekte fotboll. Det var från början meningen att det skulle ha avverkats ett terrängpass, men eftersom vi fått ändrad mattid hanns det inte med, jag menar vem kan springa direkt efter maten utan att olycka inträffar?. Vi lekte alltså fotboll istället. Sim 77 mötte Sim 77. Sofie agerade reporter och jag var fotograf. Fotbollsmålet utgjordes av buren runt en diskusring och Max var målvakt.
Time for sleeping. Nätter borta på luftmadrass innebär ofta att jag säger några väl valda ord i sömnen, (ibland tar jag även en liten ofrivillig promenad), men varför skulle denna natt vara ett undantag? Jag hade tydligen sluddrat något om färger, och jag har en liten vag aning om vad jag drömde när detta kan ha blivit yttrat. Jag brukar av någon underlig anledning ofta minnas vad jag sagt eller gjort i sömnen. Det är dock inte roligt att få reda på det av någon annan. Det faktum att jag gör en massa prylar i ovaket tillstånd är min största skräck. I bland ger jag helt enkelt sjutton i att somna så att det garanterat inte händer, men jag är inte världens piggaste efter ett sådant tilltag. Denna lilla företeelse hade dock Birgitta uppfattat när Linn var i full färd med att byta sovplats mitt i natten, och hon var snabb att berätta det nästa dag. Låt mig sjunka genom golvet, tack.
Den svenska nationalsången började låta från min mobil exakt klockan 07,00 och agerade väckarklocka åt hela församlingen. Jag har en så gräsligt klämmig larmsignal på min telefon, men jag har ingen aning om hur jag kan byta ut den. Den fick i alla fall folk att lätta ur sin skönhetssömn, vilket väl var det egentliga syftet. En väckarklocka behöver väl inte låta mycket trevligare än så.
Dag två inleddes med frukost klockan åtta. För min del blev det en och en halv macka och två glas O'boy. Jag hörde i denna stund inte till begåvningsreserven. Vi tar det med en enkel ekvation; jag + frukost = två timmars vila + (jag + träning). En och en halv macka är för mig ganska mycket frukost, vilket inte minst märktes när jag sedan skulle simma en halvtimme senare. Det gick inte alltför bra, jag mådde konstant illa hela första halvtimmen av träningspasset innan frukosten liksom hann med att landa.
Första träningspasset genomfördes utomhus i femtiometersbassängen. Lagom till det anlände även Malin. Hon skulle inte träna, utan bara assistera Elisabet som tränare.
Jag genomförde i alla fall ett halvtaffligt 1700-meterspass. Det gick faktiskt ganska bra på slutet, men det var riktigt kallt. Det var meningen att jag skulle vara kreativ och hitta på något eget att simma efter de där 1700 metrarna, men jag fungerar inte så. Jag blir helt handlingsförlamad och kan inte komma på något alls. Dessutom höll jag på att frysa ihjäl så jag tog min tillflykt till duschen istället.
Efter träningen skulle vi äta, igen. Det kändes verkligen som om vi inte gjorde annat än åt hela tiden. Den här gången fick vi något slags gryta som var precis lika stark som köttfärssåsen. Kocken måste ha hittat ett nytt pepparkar att tappa i. Jag och Malin satt tillsammans med Lise och Jenny. Jenny är min nya kompis. Jag hade liksom aldrig pratat med henne förut, men hon tydde sig till mig hela helgen, och hon pratade verkligen hela tiden. I alla fall så fick Malin en riktig diss av Lise "Du är femton år och äter så däär lite grönsaker!". Det var så himla klockrent.
Mat och träning om vartannat, men den här pausen var i alla fall ungefär en och en halv timme. Tacknämligt tycker jag. En icke landad köttgryta är liksom ingen trevlig köttgryta.
Simma fick vi den stora äran att göra igen sedan. Inomhus den här gången. Positivt tycker jag som höll på att frysa ihjäl därute. Det här passet gick för min del ganska bra faktiskt även om det också var ganska fantasilöst och kort.
Lördagskväll innebar korvgrillning ute i skogen. Efter maten tog vi med oss grillutrustning och letade oss till en grillplats. Varför ska man äta först, och sen gå och grilla? Lite tårta på tårta kanske men. Denna grillplats låg hur som helst vid en liten konstgjord damm, men det visste ju inte vi utan vi släpade vatten med oss, hurtiga som vi är. Vattnet tänkte Birgitta att vi skulle ha att släcka grillen med, och det hade vi också. Alla ungar sprang omkring och hoppade på stenar ända tills Linnéa halvt ramlade i. Själv satt jag på mest på en sten och såg dum ut, när jag inte agerade fotograf.
När vi kom tillbaka var det bara sovning kvar. Denna natt gick för min del bra, utan vare sig vandringar eller ofrivilliga utläggningar. Pinsamt läge inträffade dock i alla fall. Jag måste ha världens minst begåvade mamma ibland. Hon skickade ett sms till mig strax efter klockan elva på kvällen och sade godnatt. För det första släckte vi i rummet ungefär en halvtimme tidigare och för det andra skulle inga mobiler vara på efter klockan tio. Jag menar, mor som har med småungar att göra hela dagarna borde väl inse att de snarkar ganska tidigt om kvällarna. Min sms-signal lät som en hel mistlur i det där tysta rummet och det lyste upp precis hela rummet. Anledningen till att jag inte hade stängt av min mobil var att det var jag som hade väckarklockan, och jag har aldrig testat den med mobilen avstängd.
Dag tre och moder anlände. Det innebar att hon fick sig en liten avhyvling för missödet med sms:et men det innebar också att man fick simma lite längre på passen. Det hade jag väl fått på de tidigare passen också, men jag tog mig inte för med det. Hur som helst såg jag till att äta betydligt sparsammare med frukost. Fick i mig knappt en halv macka, vilket innebar betydligt bättre resultat i bassängen än gårdagen.
Första simpasset var i jämförelse med de tidigare riktigt långt och betydligt mer effektivt. Jag gnäller inte om de andra passen, men det här var mer anpassat för mig om man säger så. Även det här passet genomfördes inomhus vilket jag tyckte var prima, även om andra ansåg att det skulle vara "en upplevelse för de små" att simma ute.
Maaah.. mat igen, för sista gången det här lägret. Sista måltiden var korvstroganoff och ris, det är på något sett givet när man är på träningsläger. Gott men starkt som allt annat.
Det sista passet tillverkade mor min som någon slags minivariant av ett syrapass. Det var jag, Patrik, Emma, Gabriel och Linn som var tappra och simmade det. Tio tjugofemmor max och jag är riktigt nöjd med min insats. Låg strax över perstider på allihopa, så det fick nog ses som godkänt.
Efter sista passet fick vi åka lite vattenrutschbana. De hade två gula snirkliga banor som gick lite långsammare och en röd som var ungefär som en kort variant på fritt fall. Jag åkte den röda två gånger och kände mig ofantligt tuff. Första gången lyckades jag andas in precis innan jag hamnade i vattnet så att jag fick halva bassängen i näsan, men annars gick det bra.
Det hela avslutades med en glass. Det var faktiskt lite komiskt, i princip hela gänget klampade in i cafeterian och köpte mjukglass, även mor min. Han i kassan funderade på om de skulle kräva legitimation på barnbägare *fniss*
Meddela din åsikt
Jag heter: Malin
just keep swimming, just keep swimming.. ;)
Jag heter: Sara
Tjaa, det funkar rätt bra faktiskt
Trackback