Bara Sara

Alla levande varelser med fler än sex ben verkar fullständigt älska mig, men jag kan passa på att meddela att kärleken inte är det minsta besvarad. Jag blir överrumplad av snuskiga insekter överallt och hela tiden känns det som, och jag tycker att det är så jävla äckligt.

Här om dagen när jag låg och läste innan jag skulle sova tittade jag av en händelse upp och stirrade rätt in i ögonen på en stor snuskig nattfjäril. Jag blev livrädd och viftade till den så att den hamnade på golvet, sedan släkte jag lampan och hoppades att den skulle sluta flaxa omkring, även för att jag skulle slippa se den. Heja mig.

Igår hittade jag en stor snuskig skalbaggsaktig pryl i badrummet. Den såg ganska död ut så jag knäppte till den för att den skulle försvinna ur min väg. Då hamnade den på rygg och började sprattla som en galning och lyckades till slut vända sig. När den kommit runt satte den full fart tillbaka till badrumsmattan, vilket fick till följd att jag blev livrädd och hoppade undan. Till slut tog jag mod till mig och lyfte upp hela mattan och spolade ner snuskigheten i toaletten. Jag är tyrannisk.

Igår kväll var det en harkrank som höll på att skrämma livet ur mig. Jag låg återigen i godan ro och läste när den lilla otäckheten fullkomligt störtade i min bok. Jag blev livrädd och studsade upp och satte mig i fotändan. Då surrade den totalt okoordinerade förvuxna myggan upp i taket där den till slut placerade sig och utförde akrobatiska övningar. Jag tog inte blicken från den eftersom jag anser att en borttappad harkrank är mycket värre än en harkrank som man vet var den befinner sig. Jag satt i fotändan och blängde på jättemyggan och väntade på att pappa skulle komma upp och gå och lägga sig. Jag planerade att haffa honom när han passerade för att han skulle kunna ta bort den. Medan jag satt där funderade jag på potentiella mordvapen. Jag ville inte slå ihjäl den, den var alldeles för stor för att jag skulle kunna göra det. Det enda jag såg var en tejprulle som låg på nattduksbordet och jag tänkte en vag tanke att jag skulle försöka tejpa fast ett ben på tingesten så att den skulle bli kvar i taket. Innan pappa kom upp ramlade harkranken ner och störtade rakt emot mig. Det fick till följd att jag störtade ur sängen och ställde mig mitt på golvet. När jag stod där upptäckte jag till min fasa att jag hade tappat bort den. Paniken infann sig och jag hoppades innerligt att den hade flugit ut genom dörren eftersom jag tyckte att den hade flugit åt det hållet. Jag spanade omkring ett tag utan att hitta den och gick till slut tillbaka till sängen. Jag lade mig och läste igen men lyfte av någon anledning blicken. När jag tittade upp satt harkranken på väggen mindre än en meter från mig. Jag fick panik och hoppade ur sängen igen och ställde mig itt på golvet. Då lättade harkranken och flög förbi alldeles ovanför mitt huvud så att jag fick ducka. Jag hann dock med att notera att jättemyggan satte sig på gaveln på min bokhylla. Pappa hade redan passerat och hunnit lägga sig så läget hade blivit en aning mer desperat. Jag planerade att försöka genomföra min tejphandling och gick och hämtade rullen. Innan jag hunnit till baka till bokhyllan med tejprullen hade harkranken lättat igen och satt sig på mitt ljus som står på en annan hylla. Då såg jag min chans, jag tog hela ljuset och bar ut det, viftade av harkranken och drog kvickt igen dörren. Sedan kunde jag andas ut och sova. Heja mig.