Bara Sara

Som jag nämnde i Winnerbäckbloggningen så fyllde farmor år på torsdagen när vi var i Leksand. Det var lite tur att hon inte fyllde jämnt eftersom jag då antagligen inte skulle ha kunnat vara på Winnerbäck överhuvudtaget. Nu fyllde hon i alla fall 81 och vi beslöt att vi kunde fira henne på fredagen istället. Det skulle göras på älgsafari på Kybacka gård utanför Rörberg som i sin tur ligger utanför Valbo.

Vi anlände till farmor för att sluta upp med henne, Kurt och Margot vid tiotiden. Margot var i vanlig ordning jättestressad och ville iväg direkt medan farmor i lugn och ro ville visa sina presenter och kort som hon fått dagen innan. Vi kom iväg vid halv elva och mellanlandade i Storvik för tankning och ekonomiuthämtning.

När vi kom till Storvik hade det börjat regna, och efter ett tag vräkte vattnet ner. Ingen av oss hade så klart med oss regnkläder och vi funderade över om vi skulle vara tvungna att åka och äta först och titta på älgar sen.

Vi bestämde oss i alla fall för att chansa på att vädret skulle ändra sig så vi åkte direkt till älgparken. När vi kom fram hade det passande nog slutat regna. 

När vi kom fram var guiden redan ute med en grupp så vi fick vänta ett tag. Det gjorde inte så mycket för man fick vänta inomhus och de sålde en massa prylar som man kunde gå omkring och undersöka. De visade även en film från parken. 

Tillslut kom vi iväg ut i parken tillsammans med guiden Bosse. Vi fick strikta order om att gå sakta och lungt, inte göra onödigt hastiga rörelser och inte låta onödigt högt. Jag blev en aning nervös när han berättade att älgarna går ljudlöst och fick för mig att det skulle komma fram en älg framför mig utan att jag var beredd på det.
 
Vi fick gå ganska länge innan vi hittade på dem, närmare bestämt genom precis hela parken. Det fanns sju älgar i parken. Den första vi såg var kungen själv, prakttjuren Dennis. Han låg och idisslade alldeles bredvid stigen en bit bort. Eftersom han låg ner fick vi möjligheten att gå fram och klappa honom. Jag fick gå fram först och jag var livrädd att han skulle få för sig att resa sig när jag stod där. Man fick klappa honom på ett horn eftersom de inte har någon känsel i dem, och det skulle inte störa honom. Alla gick fram till älgen utom Kurt, fråga mig inte varför han inte gjorde det. Till och med farmor gick fram och klappade honom ledd av mamma och med käppen i högsta hugg.

En bit längre fram på stigen låg älgmamman Klara och vakade över sina kalvar Glenn och Gunde som stod i skogskanten. Vi var tvungna att passera mellan kon och kalvarna och det var en aning läskigt, man har ju läst om vad som kan hända i en sådan situation i det vilda. Men det gick bra och Glenn och Gunde var jättesöta. De älgar som inte nämnts var Klaras fjolårskalv Frida som hon precis stött bort. Hon stack upp i skogen när vi närmade oss och visade sig inte. En aning avsides stod även Ellen med sin kalv Gunnie. Ellen var jätterädd om sin kalv och föste henne framför sig invid staketet och gick iväg.  



När vi älgat färdigt skulle vi åka ut till Utvalnäs utanför Gävle och äta. Det var en fiskrestaurang naturligtvis, men de skröt om att de hade allt inom fisk och skaldjur så jag tänkte att de borde ha en torsk åt mig. Det var lite knöligt att hitta dit så vi fick fråga en människa på rullskridskor om vägen. När vi kom fram och studerade menyn med dagens rätt såg det inte alltför muntert ut för min del men jag tänkte att de borde ha något som inte är dagens också. Men tji fick jag, eftersom det hade varit så dåligt väder på morgonen hade de inte gjort i ordning något annat än dagens rätt vilket var pepparlax. Alla andra tyckte att det dög och beställde in sådan, men jag då tänkte jag. Vad fan ska jag äta? Den töntiga servitrisen försökte erbjuda mig pannkakor, snacka om nedvärderande. Det fick tillföljd att jag satt halvt gråtfärdig och stirrade in i väggen medan de andra åt och kände mig misslyckad. Margot tyckte att det var så besvärligt och att jag måste vara sååå hungrig och insisterade på att vi minsann skulle åka till något annat ställe sedan där jag kunde äta något. Hah, glöm. Skulle jag med världens matnoja kunna äta när fem personer sitter och stirrar på mig? Aldrig någonsin.

Vi åkte hem till farmor i stället. Direkt när jag klev ur bilen försökte Margot krama mig och tala om för mig hur himla hungrig jag var. Jag slet mig loss och mamma blev sur och Margot blev illa berörd som vanligt. Jag ville inte bli tröstad, det fanns inget att trösta för. Det skulle fikas eftersom farmor hade en massa tårta kvar från gårdagen. De gjorde sitt bästa för att trycka i mig tårta, men hur smart var det då? för det första är jag ingen hejare på tårta överhuvudtaget och för det andra hade jag inte ätit mat innan. Mamma hade lovat att jag skulle få köpa en pizza till höjdfinalen, det var ytterligare en anledning till varför jag inte ville ha tårta innan. 

När jag kom hem fick jag bevittna ett halvtaskigt längdhoppskval och ytterligare en höjdfinal som inte gick som man ville. Som sagt så ska jag kommentera hela EM-veckan bara tävlingarna är över så håll ut.