Bara Sara

Älska sportkommentatorer.

* "Han nickar bollen rakt upp i luften, rakt över luften".

* "Det är alltid någonting som går snett. I detta fall var det något rakt som gick snett, nämligen den upprättstående stolpen."

Det skulle inte förvåna mig om de har betalt per ord, oavsett vad de säger.

Jag skulle ha pluggat idag. Har jag pluggat idag? Nej, givetvis inte. Jag hatar min bristande motivation. Varför sitter jag här och bloggar när jag har matteprov imorgon och en debatt på tisdag och en filosofiuppgift som ska lämnas in senast imorn som jag ännu inte ens börjat på?

Har har i alla fall försökt. Lite. Saken är den att jag är så trött, tankspridd och seg att jag inte får någonting gjort i vilket fall. Jag öppnade matteboken och satt och stirrade på första sidan jättelänge innan jag ens kom mig för med att göra någon uppgift. Kapitlet är dessutom så stort att jag inte vet vart jag ska börja, och då blir det ingenting.

Efter ett tag gick jag över på debatten istället. Jag läste några artikler i ett par tidningar som jag lånat av Lennart, sedan kopierade jag upp några av dem som jag tänker kladda lite på. Vet inte om jag var olaglig, men jag inbillar mig att man får kopiera delar av alster för eget bruk såatt.

För att rensa huvudet lite gick jag ut på en två kilometers powerwalk. Jag tog kameran med mig och gick till gruvan och vände. Jag mixtrade med kameran lite och lyckades ställa om ljusstrykan en massa. Vet inte vad jag gjorde, men skillnad blev det i alla fall. Till vänster är naturligt ljus.



Efter lite mer vandrande hittade jag även min taggiga tvilling. Håll med om att vi lika som bär?

Konstaterat alldeles nu är att jag har svårt att skriva på den stationära datorns tangentbord. Det är så långt emellan tangenterna så jag missar hela tiden. Jobbigt. Dagens i-landsproblem.

För övrigt luktar det massa gott i fickan på min tröja. Jag provade min framtida parfym, Armanis "Code", när mamms och jag var i Valbo i fredags. Jag provade både på mig själv och på en sån där provlapp, vilken sedan hamnade i fickan på tröjan. Dä ä najs shit dä.

Nej, nu ska jag stressplugga lite. Jag har tre timmars sovmorgon imorn. Börjar 10,40 vilket betyder att jag kan ta 10,15-bussen och inte komma allt för mycket försent. Funderar nu istället på att ta bussen 9,15 så att jag kan plugga lite i skolan istället. Vore smart. Hmm. Svårt. Min effektivitet är alltid den allra bästa.

Tjoss.

Ska börja med att chockera med att berätta att jag har anmält mig till en simtävling. Oooooaaah. Saken är den att jag blev så fruktansvärt tagg när jag funktionerade mig på gästrikeserien i söndags. Det såg så kul ut och jag kände ingen ångest när jag såg andra tävla, vilket jag brukar få. Jag fick inte ens ångest av tanken på mig själv där bakom startpallen, på startpallen, i startögonblicket,  i vattnet, in action, ansträngandes, nervös. Det kändes bara 'jag vill'. Därför har jag nu anmält mig till Fjärran Höjder-Spelen nästa helg. Den som vill kan ju hålla en tumme då. Först ska jag överleva cupen på måndag. Ska försöka simma fyra sträckor då och samtidigt vara ledare för uppemot 15 simmare om alla mina gullungar kommer som de sa. Det blir körigt, men det blir förhoppningsvis kul.

Timme två fick jag tillbaka mitt fysikprov. VG+ får väl med viss motvilja ses som godkänt. Faktum är att det bara var sista uppgiften jag klantade mig på. Jag begrep den inte riktigt och resonerade därav så fruktansvärt korkat. Jag trodde att jag tänkte smart men jag var väl tidernas pucko. 

På engelskan fick vi börja läsa en bok. The curious incident with the dog in the night-time. En sjukt rolig bok om en kille med apergers syndrom. Där kom förklaringen till varför vi skulle kunna allt om det. Författaren gör jätteroliga och dråpliga beskrivningar om allting. Personbeskrivningarna är bäst. Huvudpersonen lägger inte märke till sådant som man borde lägga märke till. Han beskriver inte utseende och reaktioner, utan bara detaljer som man kanske ser, men inte lägger så stor vikt vid. Exempelvis kommer det två poliser, en man och en kvinna. Kvinnan hade ett hål i sina strumpbyxor på den vänstra ankeln och mannen hade klivit på ett stort orange löv som satt fast under skon. Något annat får man inte veta om dem. Skulle kunna dra upp sjutton exempel till när jag fick anstränga mig för att inte börja asgarva när vi läste. Ojoj. 

Jag vet inte om jag har så mycket mer att berätta. Jo, haha. När Ida och jag kom till skolan imorse så såg jag på anslagstavlan att operation dagsverke hade dragit in typ 8300 igår. Kul att jag stod för nästan en femtedel av det då. Jag sålde ju elva böcker och lämnade in 1595. Haha. Alla bara 'å vad bra att du ansträngde dig så mycket', jo precis. Jag gjorde en lista som mamma fick ta till jobbet. Jag behövde inte ens bära dit böckerna själv ju. Orkade inte släpa dem på bussen så mamma fick åka och hämta dem. Det enda jag gjorde på fredagen var att åka upp till Hofors och ta betalt. Liksom heja. Ansträngning tretusen.   

 

Tjaa.. Igår var jag på 40-årskalas. Morbror Pär fyllde som sagt år i onsdags och tyckte att det skulle firas igår. Ja, det hade säkert kunnat vara trevligt, men faktum är att det mest var deperimerande hela tiden. Återkommer till det.

Ägnade först hela eftermiddagen åt att läsa igenom juni, juli och augustis blogginlägg. Meningen är att jag ska lyckas konstruera någon sorts retroaktiv loggbok till min växtinventering. Lennart upplyste mig i fredags att jag minsann skulle ha skrivit loggbok så fort jag gjort något som hade med arbetet att göra. TACK. Tack för att jag blir upplyst om det när jag redan gjort hela jävla inventeringen. Suck. Det är krav på att lämna in loggbok tillsammans med projektarbetet. Kul att min kommer att bli skitkass. Det enda jag har att föra loggbok över är ju själva rapportskrivningen. Jag satt och deppade över det där länge innan jag kom på att jag faktiskt skrivit liiiite i bloggen. Inte alls så att det kan bli en komplett och heltäckande loggbok, men med hjälp av det lilla jag skrivit kan jag nog i alla fall minnas en del. Nej usch, den lilla skrivarlust jag lyckats arbeta upp föll pladask i och med den där jefla loggboken. Jag hade motivation och tänkte att det skulle kunna bli bra, nu känns det värdelöst.

Jag trodde att det skulle vara lite avdeppande att åka på kalas. Det började väl rätt bra också, trevliga diskussioner, god mat, tårta osv. Sen spårade det ur. Av någon anledning kom de in på min framtid, mina studier och vikten av att jag får bestämma själv vad jag vill göra. Mamma menar att hon aldrig försökt påverka mig, att jag helt och hållet bestämt själv. Det har jag väl också. Jag gör det jag vill göra och är absolut inte lämpad för något annat. Jag älskar NV-programmet, jag älskar de flesta ämnena och jag älskar mina lärare. Så är det bara. Jag flikade in med att mamma faktiskt, redan när jag gick i sexan, talade om för mig att jag borde läsa naturvetenskap och att hon hindrare mig från att göra ett tredjehandsval till gymnasiet eftersom jag i alla fall inte skulle gå något annat än NV och SP. Nej, klart att jag inte skulle. Hon tog det i alla fall fel och kom in på att hon är glad att mormor sade åt henne att läsa på lärarhögskolan när hon fick den chansen. Att hon var glad att hon inte behöll sitt tillfälliga jobb på Prix, som hade kunnat leda till att hon aldrig blivit lärare. Det tog mormor fel. Hon hade precis suttit och gnällt på att hon aldrig fick några komplimanger. Där fick hon en, men lyckades ändå vända den till något negativt och belv ännu mera tjurig. Mamma blev förbannad för att mormor blev tjurig och inte fattade vad hon menade och Pär blev också grinig. Mormor går inte att diskutera med. Har inte hon rätt så har hela världen rätt och då är precis alla emot henne. Eftersom hon är äldst så kretsar allt runt henne och hon vet bäst om allt. Till slut satt de tre och skrek på varandra, pappa satt knäpptyst och jag började gråta. Bingo. Tillslut lyckades de släppa ämnet och komma in på trevligare diskussioner igen. Då var det väl ganska trevligt igen. Efter ett tag kom de in på flyktingpolitiken och då spårade det ur igen. Mamma och Pär hade helt olika syn på saker och ting. Jag orkade inte med dem. Jag var så jäla trött. Hade gått upp halv åtta efter att ha somnat halv tre och var därmed härligt pigg. Tillslut försonades de igen och vi åkte hem. Suck. Kul kalas. Verkligen.

Idag har jag bara deppat runt här hemma. Vaknade tjugo över tolv och därmed var hela dagen förstörd. Typ. Trött i huvudet, trött i kroppen, depp, opepp och allmänt seg skulle jag sedan försöka ta tag i fysiken. Det gick ju bra. Jag blir bara förvirrad av de där böckerna. De formulerar formlerna så konstigt och rör till det så in i helvete. Jag funderar allvarligt på att skita i att plugga och anse att jag kan det. Diagnosen gick i alla fall jättebra och var inte det minsta svår. Mina pluggningsförsök avbörts abrupt av att jag upptäckte att det var Golden League på TV. Oj då sa jag och tittade på det. Sedan hamnade jag här. Fick lust att blogga av mig lite och försöka deppa ner. Ja. Prov på tisdag och jag har pluggat noll. Imorgon är det skola, box och sen ska jag träna gullgruppen och söthajarna. Kommer hem nio och då är det godnatt. Prov första timmen på tisdag. Härligt Sara, bra jobbat. Väl disponerad tid.

Men ja. Hej hopp och känn dig välkomnad. Subjektet för dagen är träning, träning, träning och biologiprov. Trevlig läsning.

Just hemkommen från ett härligt uttömmnade spinningspass sitter jag och funderar om jag verkligen fick med mig hela kroppen hem. Benen känns liksom domnade och borta. Härligt. Jag har börjat gilla spinning, de tär helt sjukt. Så sent som i början av sommaren hatade jag verkligen att cykla. Alt som innebar träning för benen, eller konditionsträning i största allmänhet, var pest och pina. Mina cykelturer till jobbet på kollo och mina turer till Torsåker har dock vänt på steken. Att ta mig till AeroStep och sätta mig på träningscykeln och genomföra ett helt spinningpass ger sådan mental styrka, en endorfinkick utan dess like. Musklerna i benen skriker stanna, men hjärnan kan med vilja besegra dem. Att sedan kliva av, svettig och fullständigt tömd på energi, måste vara världens skönaste känsla. Då har man gjort något.

Träningsvärken dagen efter, som påminner om gårdagens ansträngning, är också riktigt skön. Att känna att man gjort något som fått kroppen att protestera. Mmm. Idag har jag härlig träningsvärk efter boxen igår. Det var jag och Rebecka och jag var jättetaggad att sätta fart på kroppen efter en hel veckas vila. Jag fick jättebra fart på mina krokar, kände verkligen att det tog bra och kvittot börjar komma på allvar nu med värkande axlar och överarmar. Baksidan av det träningspasset var förnedrinen som det innebär då man ska boxa över den andra tvärs över rummet med stor kudde. Eftersom vi bara var fyra så kunde vi inte göra stationer, så det blev det där istället. Jag kan ju inte rubba Rebecka. Hon står som fastgjuten i golvet i jag kommer ingen vart. Jag slåroch knuffar på den där jävla kudden och hon rör sig inte ur fläcken. Jag blir förbannad, känner mig nedtryckt, kastar handskarna och vi byter. Rebecka slår på mig och jag flyger som en jävla vante. Tio slag och jag sitter som uppklistrad i spegeln på andra sidan, och det är minst lika förnedrande. Jag, som ena studen kännt mig stark och vältränad, känner mig som världens klenis.

Eftrer boxen bar det av till simhallen. Jag fick lift med Anna dit eftersom hennes dotter simmade. Jag körde andra passet med min lilla gullgrupp. De är så söta. Igår var de nio stycken, tre nya med andra ord. Ett tvillingpar. Hjälp. De var verkligen kopior med enda undantaget att en hade blommiga bikinibyxor och den andra hade rosa. Shit vilket problem det där kommer att bli om de byter badkläder, antigen med varandra eller helt och hållet. Haha.

Jag orkade verkligen inte simma själv igår. Jag var helt slut och skakig efter boxen, som jag verkligen gav järnet på. Satt där och funderade på att hoppa i, men bestämde mig för att avstå.

Prylarna hamnade inte riktigt i kronologisk tidsföljd i detta inlägget, men det var väl skitsamma. Biologiprovet var det ju också. Jag vet inte vad jag ska säga. Det kändes.. konstigt. För det första fick jag inte skriva klart. När jag suttit i två timmar och bara precis hade börjat på sista frågan var det bara jag och Lina kvar. Lennart tröttnade på oss och vi fick göra sista frågan muntligt. Det ville inte jag. Det gick åt helvete. Han måste ju ha trott att jag inte kunde det alls, trots att jag skulle ha uttryckt mig väldigt annorlunda om jag skulle fått skriva. Jag blev lite grinig. Det jag skriver blir alltid så himlans mycket bättre än det jag säger. Men ja, vi får väl hoppas på det bästa och bli besviken som vanligt.

Tjoss.