Bara Sara

På måndag börjar jag gymnasiet. Kan ingen berätta för mig hur man gör? Jag är inte så stor, eller rättare sagt, jag fattar inte att det verkligen är så. Jag tycker att jag borde åka till Hagaskolan på måndag. Det är liksom ett inkört spår. Även om det inte är en väldans vacker och trevlig skola så är det den stora tryggheten. Allt är samma och det sitter i huvudet. Jag känner lärarna och de känner mig, i alla fall någorlunda. Nu ska jag till ett helt nytt ställe, en helt ny klass och helt nya lärare. Gymnasiet känns som ett oändligt stort steg. Det är visst nu man ska börja odla sin framtid. Jag vill inte ha någon framtid. Jag vill vara liten och trygg hos mamma och pappa jämt, eller i alla fall vrida tillbaka klockan några år så att jag kan få att par år till som liten. Jag vet inte vad jag vill med någonting och nu är det bara tre år kvar, det är ingenting.

På måndag börjar dessa tre år sin nedräkning. Jag vet inte om jag ska ha panik och bara lägga mig ner och gråta eller om jag ska se fram emot det med en liten förväntan. Det är klart att det kommer att kännas bättre efter ett tag, men just nu är jag bara så himla nervös. Det händer titt som tätt att det rusar upp en liten ovänligt sinnad tanke i huvudet som påminner mig om måndagen och då hugger det till i magen direkt. Just nu känns det som om jag skulle ha behövt ett äldre syskon som skulle kunna upplysa mig om hur det är. Ingen kan berätta något och jag känner mig så himla osäker. Det är ju hundra år sedan mamma gick på gymnasiet och när pappa gjorde det hette det typ högre folkskola eller dylikt.

Hanna började idag. Det är också en stor sorg. Hanna och jag har varit kompisar sedan i trean och klasskompisar sedan i sexan. Det har alltid varit hon och jag på varenda lektion sedan dess och nu är det inte så mer. Hon går på fordon i Sandviken och jag ska traska natur i Hofors, det är ju inte ens samma skola längre, inte ens samma ort.

Sorg