Bara Sara

Efter en vecka av friidrottande är det dags att runda av och analysera (nu lät jag väl proffsig?). Jag har tittat på i princip allt, bara missat tre pass, och kan därför ta och analysera det som jag tycker är roligt och viktigt. Detta skrivs för att jag ska minnas det senare, men även för sådana som är intresserade av vad jag tycker i frågan.

100 meter damer:
Tuffast någonsin var att 46-åriga slovenskan Merlene Ottey ställde upp. Hon tog sig vidare till kvartsfinal och det var sannerligen en bedrift. Som segrarinna stod tillslut belgiskan Kim Geavert vilket inte var helt oväntat. Lite tråkigt att det inte finns några riktigt vassa sprinters på damsidan för svensk del.

100 meter herrar:
Francis Obikwelu från Portugal behövde inte anstränga sig nämnvärt för att vinna denna gren. Han springer jättesnyggt och fort går det. Ingen hade skuggan av en chans. Den svenske deltagaren Daniel Persson hade inte mycket att säga till om och slogs ut redan i kvalet.

200 meter herrar:
En final som jag tyvärr missade på grund av Leksandsvistelsen. Extra synd var det att jag missade den eftersom Johan Wissman lyckades knipa silvermedaljen efter den lika överlägsne Francis Obikwelu. Wissman satte dessutom ett svenskt rekord. All heder åt honom.

800 meter herrar:
Jag tycker faktiskt ganska synd om den lettiske löparen Dmitrijs Milkevics som blev trängd och förlorade segern i loppet. Han förlorade till och med medaljen. Han som trängdes var loppets segrare Bram Som från Holland som till och med var utanför löparbanan och sprang ett tag. Letterna protesterade men fick den avslagen. 

1 500 meter damer:
Experterna trodde att det skulle bli trippel Ryssland på prispallen men de fick nöja sig med en dubbel. Tatiana Tomashova vann och raderade ut ett 24 år gammalt mästerskapsrekord. Ett stycke bulgariska tog sig in på tredje plats och sprängde trippeln.

1 500 meter herrar:
Ritzak Dirche tog sig till final och det var bra gjort. Sedan schabblade han till det i starten i finalen och blev massor med meter efter. Det var inte precis enda anledningen till att han blev nia i finalen, han hann ju äta in försprånget ganska tidigt men orkade inte på slutet.

10 000 meter damer:
Det kan inte vara roligt att springa 25 varv på en löparbana, men en del gör det frivilligt. Jag har inget minne av någon svensk deltagare på distansen, men det var jätteroligt att norskan Susanne Wigene lyckades knipa silvermedaljen.

Maraton herrar:
Maraton är inte roligt att titta på, och jag förstår inte varför folk utsätter sig för det överhuvudtaget. De springer för fan non stop i över två timmar, eller de springer över fyra mil, det är groteskt. Det som gjorde det här mästerskapets maratonlopp uthärdligt att titta på var att det gick i Göteborg. Av den anledningen kunde man ägna sig åt att försöka orientera sig lite då och då. Jag är inte precis någon stadskännare i Göteborg, men jag känner igen en del byggnader och platser. Herrarnas maraton var också lite roligt eftersom en svensk deltagare låg hyfsat bra med ett tag.

100 meter häck damer
Heja Sverige och heja Susanna Kallur. Jag tycker att det var jätteroligt att hon fick ta guld och man fick bli så där mysigt nationalistisk igen. Svenskar överst på prispallen tillsammans med nationalsången är så vackert. Jag tycker även så mycket om glädjen som Susanna visar upp direkt när hon korsar mållinjen, den är så äkta och så rejäl. Jenny Kallur kom på sjunde plats i finalen på en för henne jättefin tid. Jag tycker att systrarna Kallur är så mysiga. De pratar charmigt dalmål och är alltid glada. De unnas all framgång. Jag kan även skryta med att jag samtidigt som en av systrarna en gång. Det var när vi var i Falun och tränade med friidrotten som en av dem var där och tränade. Jag kan tyvärr inte säga vilken det var. 

110 meter häck herrar:
Stackars Robert Kronberg. Den kraken hamnade på femte plats bara fem ynkliga hundradelar från bronsmedaljen. I och för sig hade jag inga större förväntningar på honom före tävlingarna eftersom han inte visat någon vidare form, men han hade gärna fått lyckats ändå.
 
400 meter häck damer:Heja Erica Mårtensson. Hon gjorde ett jättefint lopp och persade och gick till semifinal och blev fullständigt överlycklig när hon fick reda på det. Så ska det vara.

3 000 meter hinder damer Det som var lite roligt var att dessa damer sprang förbi ute på löparbanorna samtidigt som Christian Olsson hoppade tresteg så man fick se en av deras hinderpassager i slow motion flera gånger. Svenskan Ida Nilsson gick förövrigt ganska bra och slog personligt rekord i finalen.

3 000 meter hinder herrar:Det var väldigt nära för Mustafa Mohammed som slutade på fjärde plats. Jag tror att han var ganska nöjd ändå men det kan aldrig vara roligt att bli fyra.

Höjdhopp damer:
Kajsa Bergqvist skulle vinna, det visste alla. Det skulle bli en transportsträcka fram till världsrekordförsöket på 2,10 som hon med stor sannolikhet skulle kunna klara. Det såg ut som Kajsas tävling, hon övertygade och var felfri till och med 2,01. Tyvärr var det fler som övertygade, fyra stycken tog sig över 2,01och det var inte längre självklart att Kajsa skulle vinna. Första försöket på 2,03 och ribban trillar ner, det var dock väldigt nära så det kändes rätt lugnt. Två som klarade 2,03 i första var belgiskan Tia hellebaut och bulgariskan Venelina Veneva. Detta fick Kajsa att spara sina två återstående hopp till 2,05. Första hoppet på 2,05 var precis lika förödande nära som första på 2,03 och andra försöket var inte bra. Det här gick ju inte alls som det skulle. Tia Hellebaut vann före Veneva och Kajsa kom först på tredje plats. Men 2,01 är ju inte precis ett dåligt resultat.

Höjdhopp herrar:Två herrar som också fick erfara att man inte kan rå för hur konkurrenterna beter sig var Stefan Holm och Linus Thörnblad. De hoppade så himla bra, båda tog sig över 2,34, en höjd som för Linus del innebar personligt rekord utomhus med fyra centimeter. Att han sedan bara slutade på fjärde plats var inte lika roligt. En ryss och en inte alltför check tjeck ställde sig i vägen för både honom och Stefan Holm som blev trea. 

Stavhopp damer: Jaa vad roligt, måste alla Yelena Isinbayevas konkurrenter tycka. Hon är så överlägsen att det nästan blir tråkigt, fast det samtidigt är det som är det roliga. Efter inhoppningen får hon sitta och vänta i två timmar innan hon gör entré i tävlingen. Då när alla konkurrenter utom tre har rivit ut sig gör hon ett hopp, som är övermäktigt alla andra, och står sedan som segrarinna. Sedan begär hon upp ribban på världsrekordhöjden och gör tre halvknackiga försök. Snacka om att det måste kännas ganska hopplöst. Tre svenskor deltog i kvalen men ingen lyckades ta sig vidare till final.

Stavhopp herrar:
Blåsigt och regnigt var det i kvalet som fick avbrytas och blåsigt och regnigt var det även i finalen. Ett tag blåste det så kraftigt att de inte ens kunde lyfta stavarna vilket fick till följd att även finalen fick avbrytas ett tag. När de sedan lyckades fullfölja tävlandet stod en israel som segrare. Snacka om att Israel hade en tråkig nationalsång, den gick liksom i moll ordentligt. Stavfinalens båda svenska deltagare hade ingen rolig dag, särskilt inte Alhaji Jeng som fick avbryta tävlandet på grund av skada. Gustav Hultgren klarade i alla fall 5,50. 

Längdhopp damer:
Carolina Klüft skulle, trots en sjukamp i benen och en halvskadad lårmuskel, även genomföra en längdhoppstävling. Experterna insisterade på att hon skulle avbryta eftersom hon inte hade något med medaljstriden att göra. De tyckte att hon skulle reparera skadan och försöka komma i form till finnkampen istället och det hade kanske varit smart. Carro tog sig nätt och jämt vidare till final och väl där var det lite segt. Carro stannade på 6,54 och en sjätte plats.

Tresteg damer:
Det var ganska synd om den grekiska damen som heter något väldigt udda i förnamn men Devetzi i efternamn. Hon ledde trestegstävlingen från det absolut första hoppet till det absolut sista då ryskan Tatiana Lebedeva kom och snuvade henne på segern med 15,15. Under prisutdelningen höll jag och Malin på at skratta ihjäl oss. Det var första gången vi hörde rysslands nationalsång sjungen efter att vi sett den hyperroliga videon om den samme. Det lät ju verkligen som om de sjöng "stackars negerslav". Den svenska deltagaren i finalen, Camilla Johansson fick dessvärre bara göra tre hopp och kom på tionde plats med 13,74

Tresteg herrar:
Ett, Två, Tre steg gav Christian Olsson EM-guldet utan några större problem. Hopp och skutt och Christian landade på 17,67 vilket ingen annan var i närheten av. Så där gör man tänkte vi när vi fick höra den svenska nationalsången sjungas för tredje gången i detta mästerskap.   

Kula herrar:
144 kilo dansk dynamit klev in i kulringen och vräkte i väg den 7,26 kilo tunga kulan över 21 meter. Joakim Olsen som han heter, fick ändå se sig besegrad av två man men var ändå bara fyra ynkliga centimetrar från guldet. När tv-monitorerna sedan visade stöten igen kunde man tydligt se att funktionärerna inte mätte vid nedslagsmärket, så dansken skulle nog trots allt ha haft gulden ändå men protesten blev avslagen.     
Diskus herrar:
Slänga sådana där tingestar kan de baltiska herrarna. Två ester och en litauer fick ställa sig på prispallen med den litauiske kastaren Virgilius Alekna högst upp. 

Slägga damer:
Cecilia Nilsson hade kapaciteten att ta sig till en final men det gick inte riktigt som hon ville. Hon hade kastat över 69 meter i år vilket lätt skulle ha räckt, det gjorde däremot inte 65,23. Det blev en 16:e plats och Cecilia kastade ungefär en och en halv meter för kort. Ryskan Tatiana Lysenko bevisade att man inte behöver vara stor som ett hus för att kunna kasta saker. Den minsta i startfältet var också den bästa. 

Spjut herrar:
Norge mot Finland skulle det bli, eller Andreas Thorkildsen mot Thero Pitkemäki. Jag tycker det är ganska fantastiskt att man kan slänga iväg en pinne över 90 meter, men det fixar de lätt. Dock inte i detta mästerskap som norrmannen vann på 88,78. En svensk fanns med i startfältet också. Magnus Arvidsson slutade på 10:e plats i finalen efter att ha kastat 78,53.

Sjukamp damer:
Det finns bara en, the one and only Carro. Det var en transportsträcka mot guldet för Carolina Klüft, även om det måste ha varit en rätt jobbig sådan. man fick guldambitioner redan efter första grenen när Carro satte årsbästa på 100m häck. Efter den andra grenen, höjdhoppet, fick man klarare guldambitioner när det enda hotet, fransyskan Eunice Barber meddelade att hon skulle avbryta sitt tävlande. Det satt säkert i håret, för Barber hade lagt sig till med världshistoriens töntigaste frisyr. Klüft är så överlägsen att hon inte behöver prestera på toppen av sin förmåga för att vinna. Det här var tydligen första gången på hur länge som helst som Carro genomförde en sjukamp utan att slå personbästa i någon gren, och hon var ganska långt ifrån överallt. Guld blev det ju, Sveriges första i detta mästerskap. Svenska flaggan i topp och nationalsången för en glad flicka överst på prispallen, det är toppen det.

Tiokamp herrar:
Dessa herrar är ganska grymma. De håller lite bättre än damernas toppklass i tio grenar. De kan ju allt. De genomför fyra löpgrenar, tre kastgrenar och tre hoppgrenar på två dagar. Det kan inte vara roligt att avsluta med ett 1500-meterslopp efter två dagars tävlande. Svensken Nicklas Wiberg hade nog kunnat få en ganska bra placering om han inte nollat i diskus. Nu slutade han på 20:e plats
 
4x100 meter damer:
Det var synd att inte växlingarna satt ordentligt i finalen, då hade det kunnat bli medalj. Tre storfavoriter växlade bort sig så bara fem lag kom i mål, tyvärr var Sverige sist i mål av dessa, men de var inte alltför långt efter.

Gång 20 km damer:
Åh vad det är fult. Varför..? Vad är det för idiot som infört gångtävlingarna? De ser så gräsligt mobbade ut när de traskar omkring. Jag kan inte förstå vad det ska vara bra för. Varför kan de inte ställa upp i maraton istället för? Det ser ju ut som om de halvspringer i alla fall, och var och varannan blir ju varnad för just detta.