Bara Sara

Så var det då dags att summera ännu ett lov, knyta ihop säcken som det så fånigt heter. En dag kvar innan det är tillbaka till vardagen igen. Mycket skönt måste jag påstå. Detta lov har i vanlig ordning gått i allt annat än effektivitetens tecken. Efter en pangstart med en friluftskick utöver det vanliga har jag bara degat runt. As usual. Satt Sara sitter, ungefär. 

Imorse satte jag i alla fall lite fart på tillställningen och tog mig samman en aning. Det blev en timme pump i den mycket tidiga timmen. Skönt som bara den faktiskt. Var dock tvungen att åka med upp till simhallen redan klockan nio eftersom mamms har sin simgrupp då och jag ännu ej kan ta mig till Hofors på egen hand. Jag utnyttjade det ypperliga tillfället som det faktiskt innebär att mor har en av trafiklärarnas unge i simgruppen varför trafikläraren också infann sig på simhallen i denna tidiga timme. Jag fick en halvtimmes privatlektion i fickparkering och backparkering. Dock muntlig och inte alltför illustrativ och begriplig, men dock. Nu ska det ut och parkeras, jeflar i min själ.

För övrigt ska jag åka till brors imorn och träffa Bellisen för första gången på tre evigheter. Brors såg jag senast som hastigast när vi var på hockey i januari och Bella vet jag faktiskt inte när jag träffade sist. Saknar dem alot i alla fall. Förhoppningsvis får jag köra dit också, vore ganska nice. 

En sak som är mindre nice är att man ska ställa om klockan inatt. Jäkla terrorism, sno en timme av hederliga människor på det där sättet. Skamligt skamligt. Det betyder med enkel matematik att om jag sover till tio imorn så har jag helt oanat sovit till elva, och så kan vi ju inte ha det om vi ska komma iväg hyfsat tidigt. Det blir nog till att pallra sig upp vare sig man vill det eller inte. 

Skål folk.  

 

Jag är skittjurig. Jag hade sett fram emot den där vaniljmunken. Top of the day liksom. Så sätter man tänderna i den och det visar sig vara äpple. Fy vad nedrigt. Äppelmunkar är bland det äckligaste som finns. Jag ska deppa all night long nu.

Huvudvärk har jag också, och inte fan blir det bättre av att jag sitter framför den här datorn.

Och allting är skittråkigt. Varför kan det aldrig hända någonting? Oväntat. Egentligen behöver det inte vara oväntat heller, bara det händer något nån gång. Trött på lov. Trött på ensamhet. Trött på allt.

Ikväll blir det ensamparty med final i Let's Dance och Så ska det låta. Jag lär nog överleva. Jag har köpt en massa smaskigheter också. Marabou non stop och en laddning jordnötter. Ja. Jag kryper upp i hörnet i min säng och softar runt. Chill from now on.

Förresten fick jag ett skumt mail idag. Det var på tyska och löd ganska exakt såhär:

Hey Sara,
wie geht es dir und wie waren deine Ferien bisher? Wie war dein Geburtstag? Danke nochmal für deine gute Unterstützung bei der Vorbereitung auf das Gespräch!!! :-) [...]
Hast du Lust meine erste Hausarbeit in den nächten Tagen Korrektur zu lesen? Ich würde mich freuen.
Herzliche Grüße,
Wilma


Jag saknar tyskan. Jag har glömt så fruktansvärt mycket, men efter lite funderande förstod jag det som ungefär såhär:

Hej Sara
Hur mår du och hur har ditt lov varit såhär långt? Hur var din födelsedag? Tack för din goda respons med förbättrande av språket!! [...] Har du lust att korrekturläsa mitt första hemarbete inom de närmaste dagarna? Det skulle göra mig glad.
Hjärtliga hälsningar
Wilma 

Det kan inte vara menat till mig. Omöjligt. Jag känner ingen tysk Wilma, och jag har definitivt inte givit henne någon respons på något arbete. Men jag fick mailet på min alternativadress saramaier@...  vilket betyder att det måste vara menat till en Sara Maier. En Sara Maier som nyligen firat födelsedag. Ganska äckligt. Det finns en till. Det måste göra det. Det gjorde mig en massa nyfiken i alla fall. Jag knåpade ihop ett halvknackigt svarsmail till den här människan och jag hoppas att hon skriver tillbaka. Skulle vara mycket intressant att veta vem hon trodde att hon skrev till om inte annat.

Dass war alles Heute

Auf Wiederhören

Gute Nacht

/S.

Till att börja med måste jag kommentera det som alla säkert redan vet: Adel har släppts fri från förvaret. Har sett tecken som tyder på detta från flera håll men jag kan inga detaljer så jag ska inte snacka en massa. Kan vara så att det bara är en tillsvidarefrisläppning eftersom avvisningsbeslutet står kvar, men hur som helst är det dagens lättnad. VI VILL HA HEM DIG PÅ RIKTIGT NU ADEL!

Såg förresten nyllet på Sveriges hjärtlösaste människa, Tobias Billström i tidningen imorse. Fy satan vad ful han var. Som mamma brukar säga: "man får vara ful bara man inte är dum", men han är då tamme tusan båda delarna. Bara för att Billström och hans vapendragare i moderaterna har gett sig fan på att det inte råder väpnad konflikt i Afghanistan och Irak så vågar ingen i den där alliansen säga emot. Man kan rösta emot sitt parti, det är det som kallas för demokrati. Man får personligen tycka vad sjutton man vill men riksdagsledamöterna är så fruktansvärt fega och rädda om sin image att de inte vågar det. Fegast av alla är Hoforspolitikern Backman. Fy fan säger jag bara. Det är känsligt för honom i och med att hela Hofors kräver att han ska gå emot alliansen, men som folkpartist så vågar han inte det. Istället väljer han att stå utanför omröstningen och skylla på ett viktigt möte. Jag blir så sur. Men visst. Jag kan gärna leka med tanken att erbjuda herr Billström och den där riksbögen Tobé en varsin enkelbiljett till Afghanistan? Hela alliansen kanske vill följa med? Låt dem åka utan både pengar och pass så att de med livet som insats får ta sig tillbaka bäst fan de kan. Skulle de tacka ja? Självklart, det är ju så tryggt och säkert där så. Ursäkta, men jag blir så trött på den här soppan. Det är så löjeväckande hela grejen. Det är så sjukt komiskt att det finns så korkade människor och att man kan tillåta sig att kalla dessa ärkekorkskallar för förtroendevalda riksdagspolitiker som ska representera hela Sveriges åsikter och värderingar. Skulle mer än halva Sverige stå bakom det här beslutet? Knappast. Jag kommer aldrig att förstå mig på politik. Är det ens meningen att man ska kunna förstå sig på det?

Ursäkta gnället men jag behövde ventilera. Igen. Det är av allmän ilska för att jag blir så trött på det här. Jag ville vara med i Stockholm igår. Jaa. Nu fick jag inte det, men gnälla kan jag tamme tusan göra ändå. Punkt.

På vägen hem från Idre igår hade jag viss kontakt med Rebecka. Hon skulle ha some kind of födelsedagssammanslutning på kvällen och ville att jag skulle komma. Det var ju attans. Trött som jag var tänkte jag hoppa det, men det kändes så överjävligt taskigt så jag pallrade mig dit i alla fall. Improviserade ihop ett presentkort på bio plus att hon fick det ljus hon skulle ha fått förra året. Ehumm. Hanna och en Falun-Elin var där också. Vi snackade lite skit ett tag och sen skulle Hannie åka hem. Mindre bra. Rebecka och Elin och jag sysselsatte oss med Sport-Buzz och Hollywood-Buzz. Skoj skoj. Jag ägde ut dem på sportvarianten och kände nästan att jag inte skulle ha så mycket emot att äga ett buzz. Så nu vet ni det.

Halv tolv kom mamma och hämtade mig och jag stupade i säng. Nästan. Hittade först en nyinköpt pyjamas i min säng. Mamma hade skickat efter den. Jättefin är den. Blå med vita får så ny kan jag ägna mig åt fårräkning när jag inte kan sova om nätterna.

Imorse blev jag väckt av telefonen. Det var från kyrkogården minsann. Jag har fått jobb. Yess. I två veckor i sommar ska jag kravla runt i rabatterna och plantera samt klippa gräsmattor och dylikt. Känns soft faktiskt. Nu är det bara att hoppas att jag får det andra koola jobbet också. God damn it.

Förresten fick jag en liten Ego-kick imorse också. Gick av en händelse in på rexnet och hittade där ett mail som meddelade att en lärare, inte en av mina men en på skolan, läst texten jag skrev om demonstrationen och tyckt att den var super. "Hej Sara. Tack för att jag fick läsa din text! Du är underbar, en mycket duktig skribent och en varm medmänniska! Jag tycker absolut att du ska publicera din text på så många ställen som möjligt. Det är en stark text som sätter ord på de smärtsamma känslor som vi alla upplevde utanför Migrationsverket. Jag tror dessutom att det är oerhört viktigt att så många som möjligt gör sin röst hörd i den här frågan. Om unga människor som du tydligt markerar att detta är oacceptabelt så blir pressen på politikerna desto hårdare." Sagt och gjort. Jag slängde iväg den till Arbetarbladet, får se om de vill ha den.

Imorn är det förresten demonstration i Stockholm. Känns måttligt surt att jag inte kan vara med. Ska ju som sagt på anställningsintervju och försöka norma högklassjobbet höhöh. Ni som ska dit får demonstrera för min räkning också och ni vet att jag är med och demonstrerar från hemmaplan.

Nu är det sovning

Jag är hemma. Jag lever. Och jag är hel. Praise the Lord. Dock tror jag aldrig att jag har upplevt sådan överjävlig träningsvärk som jag hade igår. Idag är det bättre dock. Jag har dessutom fallskada i höger skinka efter att otaliga gånger testat liggvänligheten i samtliga backar jag tog mig ner för. Jag förväntade mig ett blåmärke modell el giganto, men jag klarade mig. Så vi tar det från början. Det kommer bli långt, men det är mst för mitt eget minnes skull. Förhoppningsvis kan jag skriva with a short taste of humor.

Torsdag
Efter det förvirrade omkringkutandet efter packning åt alla tänkbara håll blev klockan fem och familjen Ida kom och hämtade mig. Min jätteresväska skapade vissa bekymmer när den skulle pressas i i Kjells strukturerade bagageutrymme. Det gick efter viss omstuvning och tre timmars långtråkig bilresa kunde påbörjas. Det blev inte mycket annat än installerande i husvagn (ställer du frågan om det var kallt att bo i husvagn får du en virtuell smäll) och käk och lite TV-tittande när vi kom fram. Sen natt.

Fredag
Halv nio ringde väckarklockan och det blev en liten frukost innan allvaret började. På med sjutton lager kläder och ut i backen. Min utrustning fick sig en rejäl diss av Lenita men jag resonerade ju i banor av "man tager vad man haver".  "Ska du åka i de däär byxorna? Här, låna fleecekalsonger annars kommer du frysa när du sitter i liften" Okej. "Ska du ha den däär tröjan under? Här, låna den här fleecetröjan så slipper du ha en jobbig huva under jackan". Okej. "Ska du åka i de däär vantarna? Här, tumvantar är bättre än fingervantar". Okej.
    Påpälsad till tusen och med fötterna i säkert förvar kunde så allvaret börja. Lektion ett: Hur man bär skidor. Jag höll på att skratta ihjäl mig på allvar när hon sa det eftersom jag bara kom att tänka på den satans monologen igen. "Första lektionen bära skidor. Ni hör vad jag säger, bääära skidor. Karln menar på fullaste allvar att vi kan mörda våra medturister med så långa vassa föremål så vi fick lära oss något specialgrepp och knata upp och ner i kvarnbacken timme ut och timme in, jag pratar inte mer om eländet." Det var så himla jag. Ett specialgrepp fick jag lära mig, men det räckte att jag transporterade mig till backen. Det var i och för sig inte så bara. "These boots were made for walking" var det någon som skaldade, men definitivt inte syftande på slalompjäxor. Helt omöjliga att gå i, särskilt i motlut. Det tog sin lilla tid att ta sig upp för den där lilla knixen upp till backen.
    Väl där tog lektion två vid: Hur man får på sig skidor. No problem liksom, tryck till och foten sitter där den sitter och man har ingenting att säga till om. Då så. Nu kör vi. Hjälp, det lutar tänkte jag där jag hasade fram i den snällaste backen av dem alla. Västbackens nedre del. Ploga kunde jag, på något underligt vis så den lektionen kunde vi hoppa och gå direkt på svängningslektionen. Visst, det gick fruktansvärt långsamt och jag tog mig runt ibland men allt som oftast blev det skidor i kors och till slut var det oundvikligt. Första testet av liggvänligheten. Fullt synlig från sittliften låg jag där med skidor och stavar åt alla möjliga och omöjliga håll och vi fick ofrivilligt gå på lektion fem: Hur man reser sig. Vilket projekt det blev. Efter lite sprattlande tog jag mig upp och vi kunde fortsätta ner till skidstationen där jag skulle köpa liftkort. Efter detta lilla avbrott kunde vi fortsätta. Backen gick under en bro vars fundament jag var säker på att hamna i, men det löste sig. Efter några fall och lite annat tjossan kom vi ner och gick på lektion sex: Hur man åker sittlift. Vi åkte upp halva vägen och tog samma backe igen innan vi åkte upp hela vägen och tog oss över till Nord och en annan grön backe. Där påbörjades lektionen som skulle bli mest omständlig att lära sig. Stoppsladden. Hur jag än gjorde blev det plog med ena benet, skidor i kors och ett platt fall. Samma sak i svängarna. Ofrivillig plog, kors och fall. Jag låg omkring överallt hela tiden men tog mig ner för två blå backar under det första passet. 
    Strax före lunch gjorde jag min enda riktigt vådliga vurpa. Ida skulle ha mig att svänga som folk så vi skulle åka och hålla i samma stav och svänga tillsammans. Det gick inte så väldans bra. På något vis hamnade mina skidor både ovanpå hennes och i kors. Utan snö under skidorna går det inte så bra att åka. Jag brukade i allmänhet ramla uppåt i backen och bara sätta mig lite snyggt, men denna gången ramlade jag neråt med huvudet och ryggen före och hasade en bra bit. Aj sa vi då, och huvudvärken kom som ett brev på posten. Men det gick bra. Vi gick in och käkade lunch, tog en ipren och vilade lite innan vi gick ut och åkte igen.
   Innan jag visste ordet av stod jag på kanten till min första röda backe. Mellanbacken, en av de snällare. Men herre jösses vad brant det var i mina ögon just då. "Ta långa svängar" sa Ida och viftade iväg mig. Jahapp, har man något val? Jag hackade mig ner och det gick bra. HAH. Snyggt var det inte, men dock. Jag åkte en röd backe under min första dag på skidor och jag ramlade bara fyra gånger. Eller hur det nu var. 
    Sen gick vi på After Ski, och jag kom återigen att tänka på monologen. "Sen var det dags för After Ski. After Ski-utrustningen sitter huvudsakligen på fötterna, tror jag, och består av ett par halvhöga långhåriga ludna stövlar. Det ser ju ut som om folk går omkring och släpar på ett par ihjältrampade marsvin"  Så illa var det faktiskt inte, de flesta hade på sig sina pjäxor. Jag pallade dock inte att ta mig fram i dem längre så Ida och jag körde varianten skor. Jag kanske skulle ha haft med mig mammas håriga stövlar? Hur som helst. After Ski bestod av en tönt i för liten tröja som sprang omkring på borden och sjöng på göteborska. Rätt frustrerande tyckte jag. En god gärning gjorde vi i alla fall när vi märkte att en människa tappat sin mobil på golvet och upplyste denne om detta. Många är anledningarna till varför vi borde låtit bli med detta. Fortsättning följer
   Efter käk, dusch, fixx och trixx och "förfest" med Let's dance gick vi ner till utsikten på nattklubb. YEAH. Vi konstaterade att vi kände oss lika små och malplacerade som vi gjorde i Sandviken helgen före. Vi satt omkring i skumma stolar ett tag innan resten gav sig själv. Det har kopplingar till människan med mobilen på After Skin, men jag vill inte skriva mer. Det var i alla fall helt stört. Helt jäkla stört och skumt och konstigt och riktigt jäkla skrattretande. Fniss. Den som vill veta i detalj får fråga, faktiskt. Vi stupade i alla fall i säng halv tre.

Lördag
Upp halv tio, trött som bara den, om med en träningsvärk som inte var av denna världen. Herre gud vad ont det gjorde. Precis överallt. Tid fanns dock inte för någon form av gnäll utan det var bara att hiva i sig frukost och se glad ut. Påskafton som det var hade Kjell och Lenita målat ägg åt oss. Men bläckpenna. Fniss.
    Efter frukost var det bara till att pälsa på sig allt igen och ge sig ut i backen. Upp till Nord och de blå backarna där jag tamme tusan skulle lära mig att göra en stoppsladd. Ida tog till alla medel och till slut återstod bara experthjälp från Kjell. Han sa något jag inte riktigt förstod och jag provade lite till. Till slut fick jag oväntad hjälp från solen. Ja, sant. Med solen i ryggen fick jag skuggan framför mig (oväntat va?). Jag visste ju hur det skulle se ut och kunde nu koncentrera mig på att få min skuggfigur att se ut precis så. Himla bra blev det och till slut kunde jag både svänga utan att kasta runt skidorna och bromsa utan att det blev plog.
    När jag fått godkänt fick jag åka röd backe igen. Vi tog oss över till Ost och en backe som hette Glader som var riktigt jäkla superkul. Från Ost fanns bara ankarlift och det var ju lite jobbigt. Då räckte det ju inte med att koncentrera sig på sina egna skidor utan jag var även tvungen att koncentrera mig på att hålla dem ifrån Idas. Det gick inte alltid så bra och vi var millimeter från att ramla i den brantaste delen av backen upp. Mindre bra hade det blivit. Vi stod dock på benen och några fler fadäser blev det inte. Fast det beror på vad man menar med fadäser. I min strävan efter snyggaste stoppsladden blev det otaliga fall, alla åt samma håll. Varför då? Jo, sladden funkade bara åt ena hållet varför jag alltid ramlade åt det hållet och fick galet ont i höger skinka. Jag märkte att Ida litade på min förmåga för vi tog Skogsslingan tillbaka från Ost. Ja. Det var ganska brant och det var hur smalt som helst och det var skog på båda sidorna. Jävlar anamma vad läskigt det var.
   På kvällen var jag sjukt trött och hade en massa ont överallt. Ännu mer massa än jag hade på morgonen. Därför blev det chillkväll med tidig snarkning. Pust.

Söndag
Sista skiddagen då jag nästan upplevde att jag faktiskt kunde åka. Hjälpligt. Började med två åk i de blåa Turisten-backarna för att komma igång lite sen tröttnade Idan på min osäkerhet. "Kan vi åka rött nu?", typ. Visst. Jag hackade mig, med lite större hastighet än tidigare, ner för de röda backarna i Nord. Kändes bra. Farten var högre och fallen var färre men allt är ju relativt. Idan åkte före mig. Jag hann tänka att "jahapp, där försvann hon över kanten" och innan jag kommit fram till nyss nämnda kant så var hon redan nere och stod och väntade vid liften. Efter några åk i de röda hamnade jag på något konstigt vis i Specialen, Nords enda svarta backe. Scary shit. Nej då, det var ingen direkt skillnad mot de röda så det gick bra. Kände mig som tuffaste skidkungen ändå. Värre blev det när hon tog med mig till Ost och Tävlingsbacken. Ida trodde det var en snäll svarting, men så helvete heller. Fy satan vad brant det var, och skumt formad var den. Man såg inte hur backen svängde innan man var framme vid kanten och då hade man inte så lång betänketid. Det kunde svänga okontrollerat och fortsatte man i den kurs man hade fram dit sluttade det brant ner i fukking skogen. När man rasat där mitt i branten och satt och funderade över vad sjutton man höll på med så fanns det ju inte så många alternativ. Det fanns inte mycket annat att göra än att ta sig ner. På något sätt. Nej, den var läskig. Efter den tog vi oss tillbaka till Nord och de beprövade backarna innan vi avslutade skidåkandet med Västbackens övre del.
    På kvällen blev det Utsikten igen. Tvådagars minsann. Anledningen till att vi gick ut igen var att det var gratis inträde. Snålgren var i farten. Hur som helst var det skitlite folk vilket var väldans tråkigt. Vi som hade porrat till oss med tunna strumpbyxor och plågat oss den långa biten dit i femton minus. Det vi ägnade oss åt i bristen på folk var att blänga på hetaste bartendern någonsin. Ojoj. Vi snackade med honom innan vi gick hem och lite surt kändes det när han frågade om vi ville åka skidor med honom på måndagen. Jag hade ju bara liftkort för tre dagar och vi skulle åka hem. Fuck it. Vi satt och deppade i en timme i campingens reception innan vi gick hem och snarkade.

Måndag
Hemresedag. Vakna och packa var det som gällde. Jag skulle strukturera tillbaka mitt liv i den stora jätteresväskan och det gick galant. Inte tror jag att jag glömde något heller. Klockan ett åkte vi hem och tre timmar senare ramlade jag ur bilen på hemmaplan. Galnaste äventyret hittills var över.

Just nu är det lite förvirrat och stressat och oreda och jag är världens sämsta bloggare som aldrig uppdaterar. Men som sagt, hata mig, det löser sig. Har i alla fall den senaste timmen sprungit runt som en tätting här och försökt få ordning på mitt liv, eller i alla fall det liv jag ska ha med mig till Idre. Om ungefär en timme kommer Ida plus familj och hämtar mig. Jag ska till FJÄLLEN. Iiiiiihihihi. Panikskratt. Ja. Jag har aldrig stått på skidor förut men Ida har lovat att vara en snel pedagog. Det är bara att hoppas att jag kommer hem hel. Ja. Håll ett par tummar under fredag, lördag och söndag att det varken finns träd, stenar eller dylikt inom en radie av flera kilometer från min destination för då kommer jag att träffa dem. Jag är dessutom beredd på ont i fötterna och träningsvärk till tusen, samt otaliga fall och blåmärken. Jag provade pjäxor igår. Fy fan vilken jävla sko. Jag håller verkligen med Magnus Härenstams monolog på det planet. "Får jag lov att presentera, Sveriges säkrast förvarade fot. Den skulle ju lika gärna kunna vara inlåst på riksbanken [...]". Jag säger då det. Dags att sätta fart igen. Nu kommer jag inte visa mig här förrän måndag kväll eller tisdag, om jag kommer hem levande som sagt. Håll ett par tummar för det.

Tjing

Förresten, Ida klarade körkortsteorin idag. GRATTIS!!

Igår var i sanning en mycket märklig dag. Den började så bra och jag var så glad för Ida fyllde 18 och blev äntligen lika stor som jag. Massor med grattis gumman <'3

När jag kom till skolan blev jag förvirrad. Jag visste ju att jag glömt nyckeln i skolan. Var säker på att den var inlåst i grupprummet så jag gick och hämtade Lennart så han fick låsa upp. Ingen nyckel där. Fuck. Då rände jag runt i klassrum och lärarrum och till Agneta och överallt men det fanns ingen nyckel. Slutgiltigt borta tänkte jag då. Men när Lina kom så visade det sig att jag glömt den i dörren och att hon tagit hem den. Snelt. 

Sen blev det jobbigare. På matten kom Jörgen in och meddelade att polisen varit och hämtat Adel, killen vi demonstrerade för i höstas. De gick in i hans lägenhet med huvudnyckel och plockade honom innan han hann till skolan. Nu sitter han på migrationsverkets förvarsenhet i Gävle och väntar på avvisning till Afghanistan, ett land i ständigt krig. Det är så sjukt och omänskligt agerat så det finns inget att likna det med. Hela skolan var i upprorstillstånd och det var ledsamhet och medmänsklighet från alla tänkbara håll. Utom från NV. Det är ganska ofta jag ifrågasätter tankarna som rör sig i huvudet på en del av mina lärare. Två bra exempel.

Jörgen: Ni får gärna gå ner till sal 13 om ni vill prata eller bara visa ert stöd och sympati.
Anders: Jag tror inte att de här bryr sig så mycket, det är ingen av dem som känner honom.
Jag hatar att han alltid måste prata först och tänka sen. Får vi inte visa sympati utan att känna honom?

Lennart: Kan vi visa sympati på något bättre sätt än genom att fortsätta med den här uppgiften som vanligt?
Jag blev så sur på honom, och han anklagade mig för att vara orättvis och beskyllande. Jag fattar inte. Vad spelar våran jävla undersökning om miljömärken för roll i sammanhanget? Det är så känslokallt att inte inse att folk kan behöva prata av sig och ventilera sig när sådana här saker kommer så nära inpå. Det är så känslokallt att bara ignorera verkligheten och fortsätta som om ingenting har hänt. Visst, vi kunde inte göra just någonting just då men jag hatade agerandet. På riktigt. 

Idag var vi in till Gävle och demonstrerade. Det var riktigt jävla skitjobbigt. Mycket ledsamhet och tårar. Att se honom stå där bakom glaset med allt vad det innebar. Jag vill inte att någon ska få vara med om det. Jag fick en bra och talande bild och jag filar i mitt huvud på en text med lite känsla i. Jag är inte bra på sånt, men jag ska verkligen försöka me't. Om jag lyckas så kommer den hamna här. Lovar't

Det var svårt att tagga om och försöka bli glad igen, men ikväll är det party on. Typ. Idan ska firas med stil som den nyblivna artonåringen hon är. Vi måste försöka glömma för en stund, men vi kan inte göra annat än skänka Adel många tankar.

Jag var på körskolan idag. Jag skulle vilja påstå att precis allt gick åt helvete.

1. Jag missade att högerregeln gäller om man inte har grön pil vid trafikljus (jag höll på att svänga på grönt utan att släppa fram dem som ville åka rakt fram från andra hållet) så Tobbe fick bromsa mig.
2. Jag höll på att luras in på en enkelriktad gata från fel håll eftersom jag missade fordonstrafik förbjuden-skylten.
3. Jag blev hindrad mitt i svängningsögonblicket och fick motorstopp i nyss nämnda korsning (mitt ute på en huvudled).
4. Jag tittade åt vänster istället för åt höger när jag svängde i en korsning (man ska ju kolla efter eventuella fortkommande cyklister på övergångsstället till höger, men jag kollade mitt ut i gatan)
5. Jag tittade över vänster axel (ut genom sidorutan) istället för över höger (genom bilen och ut genom bakrutan) när jag skulle backa på parkeringen.
6. Jag missade otaliga högerrregelskorsningar
7. Jag glömde nycklarna kvar i bilen när vi kom tillbaka till trafikskolan.

Det var nog alla. Bara sju fadäser ändå. Jag börjar återigen fundera på om det ska bli körkort före 2012.

En nattblogg i anslutning till sömn kommer här. Kände bara att jag skulle slänga ur mig något före snarkning.

Glömde bort att berätta om mina rutiga byxor igår. Jaa, jag köpte ett par rutiga byxor i Gävle innan jag gick på konserten. De bara skrek åt mig att de ville bli mina. Satt som en smäck (eller stavas det med e, nej..?) gjorde de också. Röd- och svartrutiga är de och jag känner mig som en clown i dem. Riktigt hett till mina prickiga converse är det. Det var så skojigt att se mammas min när jag visade mig i dem. Jag hade snackat om ett par randiga med henne, ett par som jag dessvärre inte kunde ha, så hon blev helt chockad. Bara satt i soffan och gapade och stirrade, mållös. Tack mamma. Sen skulle hon trassla sig ur situationen och hävda att de inte alls var fula. De var minsann roliga bara man vant sig. Bara man vant sig? Hahah säger jag bara. Men gott folk, det är helt okej att tycka att jag är dum i huvudet och att det är det fulaste ni sett, det kanske rent av är lite av syftet att de ska vara lite fula och fruktansvärt roliga. Så när ni ser människan i de rutiga byxorna, dra en skrattsalva för all del. 

Idag åkte jag hem till Ida i mina rutiga byxor. Hon hävdade att de inte alls var så fula som hon trodde att de skulle vara. Tack då. Det blev en rolig dialog i alla fall.

Ida: De var faktiskt inte så fula som jag trodde
Idas mor: Nej, jag tyckte de var fräna jag.
Ida: Det var lite Sara-stil, men definitivt inte Ida-stil.
Idas mor: Jag har bara lite fel form.
Ida: Vadå, så du skulle ta på dig ett par rutiga byxor om du vore smalare?
Idas mor: Ja, lätt!
Ida: Ja men du är ju störd du också!

Haha, undrar hur det var det där med att de inte var så fula. Folk är så roliga x''D

Idan och jag sjöng lite SingStar 80's sen blev det en promenix i regnväder. Helt okej faktiskt, jag har verkligen saknat Torsan-prommen. Medans vi gick där meddelade Ida att hon tänkte att hon skulle lära mig åka skidor på påsklovet. I Idre. Oh my god, hon vet verkligen inte vad hon ger sig in på. Jag tackade ja i alla fall, lätt. Skitkul ska det bli även om jag kommer se ut som en jag vet inte vad. Jag har aldrig i hela mitt liv stått på ett par slalomskidor. Kommer bli min död vill jag lova. När vi kom tillbaka från prommen såg vi Heartbreak Hotel. Gud vad jag älskar den. Vi inser att vi kommer att ha en framtid som de där desperata tantaluringarna, Ida och jag. Hahah.

Väl hemma igen har jag ägnat en stor del av tiden åt att skicka bilder från konserten till en annan Ida. Jisses vad omständligt det var. Hon hade något haveri med MSN så det bara hakade upp sig hela tiden, men till slut fick jag över alla mina 38 hyfsade bilder. Jag var tvungen att förminska dem och strukturera dem och krångla en himla massa innan det fungerade.

Parallellt med detta tittade jag, mamms och papps på Wallanders Mastermind. Måste säga att det är den bästa Wallanderfilmen. Alla gånger. Det är få som man känner att 'fy satan vad läskigt det är', men denna är definitivt en av dem.

Jag skulle ha gjort en massa matte i helgen. Det blev inte så. Sorgligt va?

Nu är det natt.

Något nytt att berätta vet jag egentligen inte om jag har. Men det var så längesen så jag måste väl hitt på nåt. I tisdags var det hockey med Frida-fridan. Sista hemmamatchen, kanske forever, för Brynäsfolket. Jag hade kameran med och såg ungefär hela matchen genom teleobjektivet. Nästan. 200 bilder knäppte jag. Det mesta en massa sudd och lek. En del kan beskådas i Fridas bilddagbok nu och jag får se om jag orkar lägga upp dem själv också. Matchen var bra och de vann en massa stort, men vad spelar det för roll liksom. Nu är det kvalserien nästa. Vad har de för att alla andra resultat går deras väg när de inte kan göra något bra själva? Tjoho.

Igår var det onsdag och simmisdag. Dock var det något cp i simhallen så det var skitkallt därinne. Det gick bra med minisarna även om en del var okoncentrerade och oengagerade. Sen skulle jag simma själv. Skitkallt i luften innebar att det kändes sjukt varmt i vattnet. Ja seriöst, det gick knappt att förflytta sig. Sen skulle de fjålla och simma en massa på tid och då gick jag upp. Det blev kanske 400 meter för min del och jag var sjukt opepp. Tog bussen hem kvart över åtta.

Idag var vi hela två pers på miljökunskapen. 40 % av styrkan, men ändå. Det kändes lite löjligt. Jag var jätteopepp och satt ett bra tag inne hos Lennart och gnällde innan jag tog mig för med den där jefla enkäten. Malin och jag ska undersöka vad folk och fä anser att de vet om miljömärken och det är så svårt att påbörja ett tvåmansprojekt ensam när man inte har någon som helst koll på vad den andra tycker. Jag tog hjälp av Christin att utforma enkäten, och den blev grejtans bra. Tror jag. Kan tänkas att det slängs dit någon mer fråga nästa vecka, sen blir det 200 kopior. Eh.  

När jag kom in i grupprummet någon gång under míljökunskapen och fick se att jag hade missat ett samtal ochd essutom fått ett inpratat meddelande från Lovéns fick jag ju bara lite panik. Tänkte att jag hade missat en körlektion eller något liknande som bara inte får hända. Så illa var det dock inte. Det enda de ville var att flytta min lektion på tisdag från tio i tre till halv fem. Cykel. Då måste jag drälla i skolan en timme extra på tisdag, men det spelar väl egentlgien inte någon större roll.

Väl hemma blev det full speed med biologirapporten om djur som hade absolut deadline idag. Jobbigt. Imorn ska vi tilldelas två rapporter var att bedöma och sen ska vi ha seminarium på tisdag. Har aldrig haft ett seminarium så det ska bli en massa spännande det. Känns dock lite drygt att behöva ägna helgen åt att läsa in mig på folks biologirapporter, men det får jag väl kanske använda bussresan till Jävle till på lördag. Då äre Jill Jill Jill. Wiehoo. 

Godnatt vänner. Imorn har jag två timmars sovmorgon. Så gött.  

Intressanta saker händer i mitt annars så stillsamma liv.

Idag har jag gjort, och klarat, teoriprovet till körkortet. God damn YES! 62 av 65 och godkäntgränsen låg på 52. Alltså var det rätt lugnt. Så vansinnigt skönt det är att ha det gjort. Nu behöver jag inte längre traggla körkortstester dagarna i ända. När jag skrivit min namnteckning (som inte alls blev som jag brukar skriva) på den där elektroniktavlan fick jag se mitt körkort på dataskärmen. AAAAAHH, ge mig nu. Låt mig slippa uppkörningen. Eh. Ser i alla fall helt störd ut på kortet också, men men.

Mamma skjutsade in mig till Gävle, så hon drällde på stan medans jag skrev. På Lindex hittade hon ett par gröna, fräsiga, byxx åt mig. För 30 spänn. Det var ju som hittat så hon köpte dem utan att jag varit med och provat dem. Jag kunde i alla fall ha dem så nu ansluter jag mig till de grönbyxades skara. Dock är mina inte lika klargröna som Bells exemplar utan mer matt gröna. Koola i alla fall. Och gröna. I like it.

Igår var det ännu mer intressant. Jag SVIMMADE i badrummet när jag skulle borsta tänerna. Skitäckligt var det. Jag vet inte riktigt bakgrunden men jag misstänker att det beror delvis på det jag läste i aftonbladets nätupplaga alldeles innan. De hade ett reportage som hette typ "fotbollens skräckskador" där det var bilder på folk med ben brutna i alla möjliga konstigt onaturliga vinklar och en massa andra jätteläskiga skador som fick det att smärta i hela mig. Jag stängde av datorn och gick bort till badrummet där mamma just höll på att avsluta sin tandborstning. När jag stog där och lutade mig mot dörrposten och väntade på att hon skulle bli klar så blev jag helt sjukt yr i huvudet och så blev det som en vit, luddig dimma framför ögonen. Jag sa att jag trodde att jag skulle svimma och att benen skulle vika sig. Mamma sa åt mig att sätta mig på golvet för att slippa falla, men i samma stund så åkte benen undan och jag for in med bakhuvudet i elementet. Jag minns inget av fallet eller landningen mer än att jag slog huvudet i elementet och sen låg jag där utan att kunna se någonting och det bara snurrade i huvudet. När jag tittade upp stod mamma och baddade mitt ansikte med kallvatten. Skitläskigt var det som sagt. Vet inte om det berodde på bilderna av de skadade fotbollsfolket eller om det berodde på att jag började bli nervös för uppskrivningen eller om det var en kombination av båda. Vill inte gärna vara med om det igen i alla fall.

Nu blir det lite simning. Ska känna lite på vattnet idag med. T:et hotade med syrapass, men det blir det inget av med för min del. Jag är fortfarande halvkrasslig så jag borde nog ta det rätt så chill.