Bara Sara

Även om det viktigaste och roligaste hände på torsdagen så var inte heller onsdagen en oäven dag. Malin, Hanna och Rebecka anlände strax efter fem efter att jag gjort en snabbvända till Hofors och inhandlat lite blött, lite onyttigt och lite som både var blött och onyttigt. När de kom började vi genast plugga Winnerbäcklåtar, samtidigt som vi hade TV:n med friidrotten på ljudlöst. Jag hade gjort gruvligt snygga allsångshäften åt oss som vi knarkade lite. Malin hade även bränt skivor åt oss med gruvligt snygga omslag. Vilka skulle äga Sammilsdal om inte vi? När vi precis sjungit Söndermarken, som var nummer tretton på skivan, lade cd-spelaren av okänd anledning av. Det var precis som om den ville påminna oss om att nu ska ni fasen titta på höjdfinalen. Det gjorde vi i alla fall, och jag tror inte att Hanna kände sig alltför plågad heller. Jag ska inte kommentera friidrotten nu, utan det ska jag göra när EM är slut, men jag kan säga att det ju inte riktigt gick som man ville.

Rebecka hade släpat med sig playstation plus singstar-spel, så efter höjden och diverse matintag gastade vi som galningar i några timmar till innan det skulle snarkas. När man är fyra personer som gärna snarkar mellan samma fyra väggar måste detta ske i vardagsrummet för att man ska få plats. Det innebär att jag får det underbara äran att sova på soffan, och det är ingen höjdare skulle man kunna säga. Vi gick och lade oss tolv ungefär och låg och pratade till två, dagen efter skulle vi upp halv åtta.

Jag somnade runt halv fem och var då inte världens piggaste när mor kom in och väckte oss. Vi kom iväg någon gång efter halv nio, fast då var vi ändå inte iväg. Vi skulle först mellanlanda hos var och en så att de skulle få byta packning och dylikt. När vi lämnat av alla hade mor och jag en liten dust innan vi åkte hem och hämtade en glömd kamera. Sedan skulle alla hämtas upp igen så klockan var väl strax efter nio när vi verkligen var på väg. I bilen sjöngs det vidare och pluggades texter så noga det gick och självklart var medlemströjorna på. Vi hann igenom alla låtarna på skivan samt några till innan vi kom fram till Leksand och skulle börja leta oss till sommarland. Det gick inte alltför bra så vi fick fråga några vägarbetssnubbar om vägen.

Till slut hittade vi även dit och kunde ägna några timmar åt bad vattenrutschbanor, hoppande på välvd studsmatta, fyrhjulingsåkande, go cart-åkande, guldvaskning, bungytrampolin och lasertennis. Rebecka kan inte bada i klorvatten och kunde från början inte bada, men på slutet hittade vi vattenrutschbanor som gick rakt ner i sjön så då gick det bra. Vi traskade ut från sommarland när klockan var halv sex och skulle då förflytta oss till Sammilsdal för att vara i tid till insläppet.

På vägen dit var jag duktig och kom ihåg att ringa till farmor och gratta henne på födelsedagen. Vi fick parkera så långt bort det bara gick. Men det var ett ganska bra riktmärke, "vi står längst bort där gärdesgården slutar". Vid insläppet undersökte någon skum människa mor mins väska för att se till att hon inte hade med sig alkohol, vapen, burkar, paraplyer, stolar och allt vad det nu var.

När vi kom in införskaffade sig Malin en munkjacka och en t-shirt innan vi rushade ner i gropen för att komma så nära scenen som möjligt. Det gick hyfsat bra, från början hade vi ungefär två tre personer framför oss och trodde att vi skulle komma att se ganska bra eftersom det inte var särskilt långa människor. Fram tills dess att förbandet började fick vi sitta på gräsmattan vilket var rätt skönt egentligen. 

Stundtals kände jag mig jättefjollig i min medlemströja, men vi är koolast ändå. Jag gjorde ibland några tafatta försök att dölja trycket på framsidan, men insåg att det inte var någon idé eftersom alla kunde se vad de stod på de andra. Jag tycker att baksidan är dötuff så den skäms jag inte ett dugg för, men framsidan kan töntförklaras precis som jag X""D.

Hur som helst så kändes det som en oändlig väntan innan det började. Jag såg folk som åt remmar och blev jättesugen på det. Jag rushade iväg och inhandlade en sådan och fick Hanna med mig eftersom hon skulle växla sin femhundring. Hon gjorde det genom att köpa öronproppar åt oss, riktigt smart. På slaget halv åtta drog det igång när scenen äntrades av Christian Kjellvander som skulle agera förband. Det måste ha varit tidernas flopp. Allt han sjöng lät precis likadant och han blev ganska utbuad. Han bara stod där och såg dum ut när han dampade loss på sin gitarr.

Näe, helt annat blev det när Winnerbäck och hans hov avlöste honom. De rev av Min älskling har ett hjärta av snö, Sen du var här och Nånting större utan som helst paus och fick med sig publiken direkt. Jag stod och funderade på hur bra lungor människan egentligen måste ha. Han verkade liksom inte ett dugg andfådd utan bara lite svettig. Jag är lite smått stolt över mig själv. jag hängde med på texterna rätt bra, även sådana som jag bara hört ett fåtal gånger, exempelvis fixade jag nästan hela den tretton verser långa Söndermarken.

Efter ett tag kunde man titta upp och notera att det inte längre bara var två-tre personer mellan oss och scenen. Avståndet ökade successivt trots att jag inte tyckte att jag flyttade mig nämnvärt. Ett tag var jag så trängd att jag inte ens kunde applådera och det kändes en aning klaustrofobiskt. Bland annat stod jag bredvid en skapelse i randiga stuprörsbyxor och ful rutig gubbkeps som tydligen var reporter från en av Winnerbäcks hemsidor. Det var lite tufft när jag fick reda på det, men i Leksand var det mest drygt för han var så jefvla lång och stod i vägen precis hela tiden kändes det som. Jag fick göra mitt bästa för att hitta luckor som jag kunde flukta scenen genom.

På scenen var det ständig och trevlig aktion. Lycka infann sig när han sjöng Stockholms kyss, jag är lite kär i den låten just nu. Men det satt långt inne, det var först i extranumret som han sjöng den. Jag tycker att det är så drygt med extranummer. Inte själva numret, utan snarare att man måste applådera tillbaka personen i fråga som skall utföra det. Särskilt när de inte kan nöja sig med ett extranummer utan måste traska ut och komma tillbaka tre gånger. Sista låten var Kom änglar. Den är fin. Efter konserten skulle vi i mörkret som infunnit sig försöka hitta mor min igen och det gick rätt bra. Hon hade placerat sig vid en stor björk och haffade oss när vi klampade ur gropen. Innan vi gick till bilen köpte jag, Hanna och Rebecka också oss varsin t-shirt så nu är vi lika koola hela bunten.

Bilder från Sommarland kommer