Bara Sara

Regn. Det faller från en blekgrå himmel. Himlens tårar blandar sig med våra egna där vi står. Många. Arga, ledsna och upprörda med en ensam fråga gnagande i de kamplystna sinnena. Varför? Ovanför dörren till den vita byggnaden vi samlats utanför sitter en skylt med ordet "förvarsenhet" skrivet med röda bokstäver mot vit bakgrund. Förvaring? En lagerlokal. En plats där man lagrar människor. Människor som inte anses värdiga att uppehålla sig i vårt avlånga land av orsaker som knappast någon kan besvara. På andra sidan de grönmarkerade fönstrens tjocka pansarglas står en tjugoettårig man som spenderat fyra år i Sverige, men vars framtida liv nu ligger i händerna på familjen Hjärtlösa. Kanske har han en vecka kvar att leva, kanske en månad. Allt beror på hur länge han ska lagras. Han ska dumpas i ett land i krig och misär för att återvända till det ingenting han en gång slet sig lös från. Ensam och utlämnad står han där. Otillgänglig för oss på glasets utsida. Vi tittar på honom som om han vore ett utställningsobjekt i monter och han tittar tillbaka med tårfyllda ögon. Han ser våra skyltar med fina ord och snälla budskap. Han ser sina älskade lärare och vänner samt en ansenlig mängd medmänniskor i sympati. Han ser sin specialtillverkade studentskylt som om tre månader skulle ha blivit hans bevis på att framtiden är hans. Jag vill inte ens föreställa mig vad som rör sig i huvudet på denna man. Han ser våra tårar, vi ser hans. En handskprydd hand vill greppa hans och ge tröst, men den hindras av det tjocka glaset. Vi visar vad vi vill men kan till slut inte göra annat än vända om. Hoppas.

Migrationsverket. Få är orden som är laddade med tillnärmelsevis lika mycket känslor. Oförståelse som skapar hat och vrede. De sexton blytunga bokstäverna bringar olustkänslor som gör dem svåra för penna att förmå forma och det smärtar att knappa in den givna ordningsföljden på tangentbordet. När stavelserna lämnar läpparna, en efter en, följs de var och en av en tryckvåg som invärtes river upp avgrundsdjupa sår. Smärta. Hat. Skam.

"Hur tänkte ni nu?" Det är en fråga jag skulle vilja ställa till inblandade på migrationsverket. Vad vinner ni på att avvisa en man som aldrig varit en belastning för samhället? Han har inte besvärat någon. Han har lägenhet, han har jobb och han tar studenten om tre månader. Studenten från samhällsprogrammet betyder att han kan bli vad som helst. En klar tillgång för det svenska samhället, men tydligt är att en svensk gymnasiekompetens inte är någonting värd. Sticker det i ögonen på er att en invandrare kan lyckas försvenska sig och bli ett med det svenska samhället. Hur mycket jag än anstränger mig och vrider på detta frågetecken kan jag inte förstå. Hur klarar man av att jobba på migrationsverket? Hur är man funtad när man jobbar med att ta ifrån människor allt vad de byggt upp? Känner ni något när ni sätter dessa rotade samhällsmedborgare på de specialchartrade flygplanen och skickar iväg dem till "Landet ingenstans"? Är det rent av så att ni gläder er åt att sända dem i döden? Firar ni varje "lyckad" avvisning med tårta, eller hur agerar ni? Har ni missat det faktum att vi avskaffat dödsstraff i Sverige?

Mina ord betyder ingenting, men hur vore det om migrationsverket skulle tänka till. Han har ju inget att komma tillbaka till. Han är svensk med allt vad det innebär.

Låt Adel stanna. Låt honom fortsätta mot den framtid han lagt grunden för.