Bara Sara

Jag är hemma. Jag lever. Och jag är hel. Praise the Lord. Dock tror jag aldrig att jag har upplevt sådan överjävlig träningsvärk som jag hade igår. Idag är det bättre dock. Jag har dessutom fallskada i höger skinka efter att otaliga gånger testat liggvänligheten i samtliga backar jag tog mig ner för. Jag förväntade mig ett blåmärke modell el giganto, men jag klarade mig. Så vi tar det från början. Det kommer bli långt, men det är mst för mitt eget minnes skull. Förhoppningsvis kan jag skriva with a short taste of humor.

Torsdag
Efter det förvirrade omkringkutandet efter packning åt alla tänkbara håll blev klockan fem och familjen Ida kom och hämtade mig. Min jätteresväska skapade vissa bekymmer när den skulle pressas i i Kjells strukturerade bagageutrymme. Det gick efter viss omstuvning och tre timmars långtråkig bilresa kunde påbörjas. Det blev inte mycket annat än installerande i husvagn (ställer du frågan om det var kallt att bo i husvagn får du en virtuell smäll) och käk och lite TV-tittande när vi kom fram. Sen natt.

Fredag
Halv nio ringde väckarklockan och det blev en liten frukost innan allvaret började. På med sjutton lager kläder och ut i backen. Min utrustning fick sig en rejäl diss av Lenita men jag resonerade ju i banor av "man tager vad man haver".  "Ska du åka i de däär byxorna? Här, låna fleecekalsonger annars kommer du frysa när du sitter i liften" Okej. "Ska du ha den däär tröjan under? Här, låna den här fleecetröjan så slipper du ha en jobbig huva under jackan". Okej. "Ska du åka i de däär vantarna? Här, tumvantar är bättre än fingervantar". Okej.
    Påpälsad till tusen och med fötterna i säkert förvar kunde så allvaret börja. Lektion ett: Hur man bär skidor. Jag höll på att skratta ihjäl mig på allvar när hon sa det eftersom jag bara kom att tänka på den satans monologen igen. "Första lektionen bära skidor. Ni hör vad jag säger, bääära skidor. Karln menar på fullaste allvar att vi kan mörda våra medturister med så långa vassa föremål så vi fick lära oss något specialgrepp och knata upp och ner i kvarnbacken timme ut och timme in, jag pratar inte mer om eländet." Det var så himla jag. Ett specialgrepp fick jag lära mig, men det räckte att jag transporterade mig till backen. Det var i och för sig inte så bara. "These boots were made for walking" var det någon som skaldade, men definitivt inte syftande på slalompjäxor. Helt omöjliga att gå i, särskilt i motlut. Det tog sin lilla tid att ta sig upp för den där lilla knixen upp till backen.
    Väl där tog lektion två vid: Hur man får på sig skidor. No problem liksom, tryck till och foten sitter där den sitter och man har ingenting att säga till om. Då så. Nu kör vi. Hjälp, det lutar tänkte jag där jag hasade fram i den snällaste backen av dem alla. Västbackens nedre del. Ploga kunde jag, på något underligt vis så den lektionen kunde vi hoppa och gå direkt på svängningslektionen. Visst, det gick fruktansvärt långsamt och jag tog mig runt ibland men allt som oftast blev det skidor i kors och till slut var det oundvikligt. Första testet av liggvänligheten. Fullt synlig från sittliften låg jag där med skidor och stavar åt alla möjliga och omöjliga håll och vi fick ofrivilligt gå på lektion fem: Hur man reser sig. Vilket projekt det blev. Efter lite sprattlande tog jag mig upp och vi kunde fortsätta ner till skidstationen där jag skulle köpa liftkort. Efter detta lilla avbrott kunde vi fortsätta. Backen gick under en bro vars fundament jag var säker på att hamna i, men det löste sig. Efter några fall och lite annat tjossan kom vi ner och gick på lektion sex: Hur man åker sittlift. Vi åkte upp halva vägen och tog samma backe igen innan vi åkte upp hela vägen och tog oss över till Nord och en annan grön backe. Där påbörjades lektionen som skulle bli mest omständlig att lära sig. Stoppsladden. Hur jag än gjorde blev det plog med ena benet, skidor i kors och ett platt fall. Samma sak i svängarna. Ofrivillig plog, kors och fall. Jag låg omkring överallt hela tiden men tog mig ner för två blå backar under det första passet. 
    Strax före lunch gjorde jag min enda riktigt vådliga vurpa. Ida skulle ha mig att svänga som folk så vi skulle åka och hålla i samma stav och svänga tillsammans. Det gick inte så väldans bra. På något vis hamnade mina skidor både ovanpå hennes och i kors. Utan snö under skidorna går det inte så bra att åka. Jag brukade i allmänhet ramla uppåt i backen och bara sätta mig lite snyggt, men denna gången ramlade jag neråt med huvudet och ryggen före och hasade en bra bit. Aj sa vi då, och huvudvärken kom som ett brev på posten. Men det gick bra. Vi gick in och käkade lunch, tog en ipren och vilade lite innan vi gick ut och åkte igen.
   Innan jag visste ordet av stod jag på kanten till min första röda backe. Mellanbacken, en av de snällare. Men herre jösses vad brant det var i mina ögon just då. "Ta långa svängar" sa Ida och viftade iväg mig. Jahapp, har man något val? Jag hackade mig ner och det gick bra. HAH. Snyggt var det inte, men dock. Jag åkte en röd backe under min första dag på skidor och jag ramlade bara fyra gånger. Eller hur det nu var. 
    Sen gick vi på After Ski, och jag kom återigen att tänka på monologen. "Sen var det dags för After Ski. After Ski-utrustningen sitter huvudsakligen på fötterna, tror jag, och består av ett par halvhöga långhåriga ludna stövlar. Det ser ju ut som om folk går omkring och släpar på ett par ihjältrampade marsvin"  Så illa var det faktiskt inte, de flesta hade på sig sina pjäxor. Jag pallade dock inte att ta mig fram i dem längre så Ida och jag körde varianten skor. Jag kanske skulle ha haft med mig mammas håriga stövlar? Hur som helst. After Ski bestod av en tönt i för liten tröja som sprang omkring på borden och sjöng på göteborska. Rätt frustrerande tyckte jag. En god gärning gjorde vi i alla fall när vi märkte att en människa tappat sin mobil på golvet och upplyste denne om detta. Många är anledningarna till varför vi borde låtit bli med detta. Fortsättning följer
   Efter käk, dusch, fixx och trixx och "förfest" med Let's dance gick vi ner till utsikten på nattklubb. YEAH. Vi konstaterade att vi kände oss lika små och malplacerade som vi gjorde i Sandviken helgen före. Vi satt omkring i skumma stolar ett tag innan resten gav sig själv. Det har kopplingar till människan med mobilen på After Skin, men jag vill inte skriva mer. Det var i alla fall helt stört. Helt jäkla stört och skumt och konstigt och riktigt jäkla skrattretande. Fniss. Den som vill veta i detalj får fråga, faktiskt. Vi stupade i alla fall i säng halv tre.

Lördag
Upp halv tio, trött som bara den, om med en träningsvärk som inte var av denna världen. Herre gud vad ont det gjorde. Precis överallt. Tid fanns dock inte för någon form av gnäll utan det var bara att hiva i sig frukost och se glad ut. Påskafton som det var hade Kjell och Lenita målat ägg åt oss. Men bläckpenna. Fniss.
    Efter frukost var det bara till att pälsa på sig allt igen och ge sig ut i backen. Upp till Nord och de blå backarna där jag tamme tusan skulle lära mig att göra en stoppsladd. Ida tog till alla medel och till slut återstod bara experthjälp från Kjell. Han sa något jag inte riktigt förstod och jag provade lite till. Till slut fick jag oväntad hjälp från solen. Ja, sant. Med solen i ryggen fick jag skuggan framför mig (oväntat va?). Jag visste ju hur det skulle se ut och kunde nu koncentrera mig på att få min skuggfigur att se ut precis så. Himla bra blev det och till slut kunde jag både svänga utan att kasta runt skidorna och bromsa utan att det blev plog.
    När jag fått godkänt fick jag åka röd backe igen. Vi tog oss över till Ost och en backe som hette Glader som var riktigt jäkla superkul. Från Ost fanns bara ankarlift och det var ju lite jobbigt. Då räckte det ju inte med att koncentrera sig på sina egna skidor utan jag var även tvungen att koncentrera mig på att hålla dem ifrån Idas. Det gick inte alltid så bra och vi var millimeter från att ramla i den brantaste delen av backen upp. Mindre bra hade det blivit. Vi stod dock på benen och några fler fadäser blev det inte. Fast det beror på vad man menar med fadäser. I min strävan efter snyggaste stoppsladden blev det otaliga fall, alla åt samma håll. Varför då? Jo, sladden funkade bara åt ena hållet varför jag alltid ramlade åt det hållet och fick galet ont i höger skinka. Jag märkte att Ida litade på min förmåga för vi tog Skogsslingan tillbaka från Ost. Ja. Det var ganska brant och det var hur smalt som helst och det var skog på båda sidorna. Jävlar anamma vad läskigt det var.
   På kvällen var jag sjukt trött och hade en massa ont överallt. Ännu mer massa än jag hade på morgonen. Därför blev det chillkväll med tidig snarkning. Pust.

Söndag
Sista skiddagen då jag nästan upplevde att jag faktiskt kunde åka. Hjälpligt. Började med två åk i de blåa Turisten-backarna för att komma igång lite sen tröttnade Idan på min osäkerhet. "Kan vi åka rött nu?", typ. Visst. Jag hackade mig, med lite större hastighet än tidigare, ner för de röda backarna i Nord. Kändes bra. Farten var högre och fallen var färre men allt är ju relativt. Idan åkte före mig. Jag hann tänka att "jahapp, där försvann hon över kanten" och innan jag kommit fram till nyss nämnda kant så var hon redan nere och stod och väntade vid liften. Efter några åk i de röda hamnade jag på något konstigt vis i Specialen, Nords enda svarta backe. Scary shit. Nej då, det var ingen direkt skillnad mot de röda så det gick bra. Kände mig som tuffaste skidkungen ändå. Värre blev det när hon tog med mig till Ost och Tävlingsbacken. Ida trodde det var en snäll svarting, men så helvete heller. Fy satan vad brant det var, och skumt formad var den. Man såg inte hur backen svängde innan man var framme vid kanten och då hade man inte så lång betänketid. Det kunde svänga okontrollerat och fortsatte man i den kurs man hade fram dit sluttade det brant ner i fukking skogen. När man rasat där mitt i branten och satt och funderade över vad sjutton man höll på med så fanns det ju inte så många alternativ. Det fanns inte mycket annat att göra än att ta sig ner. På något sätt. Nej, den var läskig. Efter den tog vi oss tillbaka till Nord och de beprövade backarna innan vi avslutade skidåkandet med Västbackens övre del.
    På kvällen blev det Utsikten igen. Tvådagars minsann. Anledningen till att vi gick ut igen var att det var gratis inträde. Snålgren var i farten. Hur som helst var det skitlite folk vilket var väldans tråkigt. Vi som hade porrat till oss med tunna strumpbyxor och plågat oss den långa biten dit i femton minus. Det vi ägnade oss åt i bristen på folk var att blänga på hetaste bartendern någonsin. Ojoj. Vi snackade med honom innan vi gick hem och lite surt kändes det när han frågade om vi ville åka skidor med honom på måndagen. Jag hade ju bara liftkort för tre dagar och vi skulle åka hem. Fuck it. Vi satt och deppade i en timme i campingens reception innan vi gick hem och snarkade.

Måndag
Hemresedag. Vakna och packa var det som gällde. Jag skulle strukturera tillbaka mitt liv i den stora jätteresväskan och det gick galant. Inte tror jag att jag glömde något heller. Klockan ett åkte vi hem och tre timmar senare ramlade jag ur bilen på hemmaplan. Galnaste äventyret hittills var över.