Bara Sara

Igår var i sanning en mycket märklig dag. Den började så bra och jag var så glad för Ida fyllde 18 och blev äntligen lika stor som jag. Massor med grattis gumman <'3

När jag kom till skolan blev jag förvirrad. Jag visste ju att jag glömt nyckeln i skolan. Var säker på att den var inlåst i grupprummet så jag gick och hämtade Lennart så han fick låsa upp. Ingen nyckel där. Fuck. Då rände jag runt i klassrum och lärarrum och till Agneta och överallt men det fanns ingen nyckel. Slutgiltigt borta tänkte jag då. Men när Lina kom så visade det sig att jag glömt den i dörren och att hon tagit hem den. Snelt. 

Sen blev det jobbigare. På matten kom Jörgen in och meddelade att polisen varit och hämtat Adel, killen vi demonstrerade för i höstas. De gick in i hans lägenhet med huvudnyckel och plockade honom innan han hann till skolan. Nu sitter han på migrationsverkets förvarsenhet i Gävle och väntar på avvisning till Afghanistan, ett land i ständigt krig. Det är så sjukt och omänskligt agerat så det finns inget att likna det med. Hela skolan var i upprorstillstånd och det var ledsamhet och medmänsklighet från alla tänkbara håll. Utom från NV. Det är ganska ofta jag ifrågasätter tankarna som rör sig i huvudet på en del av mina lärare. Två bra exempel.

Jörgen: Ni får gärna gå ner till sal 13 om ni vill prata eller bara visa ert stöd och sympati.
Anders: Jag tror inte att de här bryr sig så mycket, det är ingen av dem som känner honom.
Jag hatar att han alltid måste prata först och tänka sen. Får vi inte visa sympati utan att känna honom?

Lennart: Kan vi visa sympati på något bättre sätt än genom att fortsätta med den här uppgiften som vanligt?
Jag blev så sur på honom, och han anklagade mig för att vara orättvis och beskyllande. Jag fattar inte. Vad spelar våran jävla undersökning om miljömärken för roll i sammanhanget? Det är så känslokallt att inte inse att folk kan behöva prata av sig och ventilera sig när sådana här saker kommer så nära inpå. Det är så känslokallt att bara ignorera verkligheten och fortsätta som om ingenting har hänt. Visst, vi kunde inte göra just någonting just då men jag hatade agerandet. På riktigt. 

Idag var vi in till Gävle och demonstrerade. Det var riktigt jävla skitjobbigt. Mycket ledsamhet och tårar. Att se honom stå där bakom glaset med allt vad det innebar. Jag vill inte att någon ska få vara med om det. Jag fick en bra och talande bild och jag filar i mitt huvud på en text med lite känsla i. Jag är inte bra på sånt, men jag ska verkligen försöka me't. Om jag lyckas så kommer den hamna här. Lovar't

Det var svårt att tagga om och försöka bli glad igen, men ikväll är det party on. Typ. Idan ska firas med stil som den nyblivna artonåringen hon är. Vi måste försöka glömma för en stund, men vi kan inte göra annat än skänka Adel många tankar.