Bara Sara

Imorse var jag hård och följde med till simhallen trots att jag helat bara ville få sova. Synd Sara, synd att du är så puckad och somnar två när du vet att du ska upp före åtta. Grejtans. Hur som helst. Simma gick ju åt skogen. så segt och svårt och dumt. Ingen luft och tunga tunga armar. Nicht gut. Efter 400 meter chillade jag bubbelpool i en kvart och planerade vad jag skulle göra med crawlisarna. De inspirerar mig nuförtiden och jag diggar att träna dem. Det var ett tag det bara var mest jobbigt och krävande att ha dem, men nu känner jag att det verkligen är kul. De fick stå ut med ett minisyrapass och en massa annat smått och gott minsann.

När jag kom hem blev det snabb städning innan softaste softisarna ramlade in. Hanna och Rebecka made my day. Vi chillade film och vi sjöng lite och vi knäppte massa skojfriska bilder och vi softade. Som en lovlördag ska vara. Chill.

När de givit sig av mot nya äventyr och lämnat mig ensam i min stilla boning blev det melodi-FEST-ival. Ensamparty is the shit. Coca-Cola och marabou non stop är allt man behöver för en inte alltför misslyckad kväll. Kul att melodifestivalen var mångdubbelt mycket bättre än förra veckan. När till och med Charlotte Perelli är bra är det ju nästan illa. Bengtzing och Nordman och Strömstedt låter ju alltid precis likadant (alltså som sig själva, inte som varandra) så det var ju varken nytt eller oväntat att det lät som det gjorde. Ingen av dem låter direkt illa, men man tröttnar på dem efter en handfull lyssningar eftersom det är så samma jämt. Dock hade Nordman händigt tema och häftiga effekter i sitt framträdande. Sibel var bra också, jag hoppas hon går vidare från andra chansen. 

Imorgon blir det Vasaloppsfika med mamms och papps framför tv:n. Själva skidåkningen skiter jag i, faktiskt, men det där fenomenet att man ska se starten är väl nästan något av en tradition. Hatar ordet tradition, men det är i vissa sammanhang användbart.  

Let me jump through your screens, in my freaky red jeans.