you stoled her every dream
Jag skrev ett långt, fint, detaljerat inlägg igår, men det publicerades aldrig. Jag tror att det blev överbelastning i min bilddagbok (vilket jag ser som positivt, överbelasta på bara),i alla fall så hängde sig hela internet och mitt blogginlägg gick förlorat som fan.
Jag är tankspridd. Orolig. Avskärmad. I en annan värld. Inget jag gör blir som jag tänkt bara för att inte tankarna hänger med. Det enda som rör sig i mitt huvud är simning. Always simning. Jag trodde jag hade låst in min ångest. Deep inside. Jag trodde att jag hade den under kontroll, att den var i säkert förvar. Jag hade en bekväm distans till simningen, en distans som fick mig att släppa alla krav på mig själv. Jag har anmält mig till en simtävling och jag ångrar mig som fan. Jag vill inte. Fast jag vill. Jag vill jättemycket. Jag vill visa mig själv att jag faktiskt kan, att jag vågar. Problemet är att det redan finns i mitt huvud. Det är en vecka kvar och jag har oroat mig konstant sedan jag skickade iväg anmälan. Jag blev så taggad när jag var funktionär på Gästrikeserien. Jag blev så taggad att jag lossade min uppbyggda barriär. Nu har ångesten letat sig fram igen i skepnad av ett monster som ständigt viskar nedvärderande saker till mitt inre. Sara, du är värdelös. Du kommer inte klara det. Du kommer bryta ihop, du kommer kräkas, du kommer döööö. Jag vill ge dig panik, jag vill att du ska brytas ner till den lilla blöta fläck du förtjänar att vara. Du ska ner i underjorden och du ska aldrig komma upp igen.
Sedan jag "gick in i väggen" julen 2005 har monstret fått bestämma. Jag har inte tävlat, trots att det en gång var det bästa jag visste. Jag har fått panik vid blotta tanken på tävling, på att överhuvudtaget simma på tid. Det har känts som om jag ska kräkas bara jag ställt mig på startpallen för att simma en sträcka på tid på en träning. Jag har ibland till och med fått ångest av att se andra tävla. Jag har simmat ett par cuper under dessa två år, men det har inte kännts bra. Samtidigt har det varit en liten seger, att jag faktiskt försökt. Jag klarar inte mer än 50 meter. Längre sträckor ger monstret lång tid att bryta ner mig. Det blockerar mina armar och min hjärna. Det hindrar mig från att ta i. Det säger hela tiden åt mig att om jag inte stannar så kommer jag att kräkas. Det ser till att jag får svårt att andas. Det ser till att jag får ett paniksammanbrott om jag lyckas ta mig imål. 50 meter bröstsim är egentligen det enda jag problemfritt kan simma. Försöker jag simma frisim gör den första av monstrets strategier att jag inte kan få ut någonting. Vid mitt enda försök landade jag nästan fyra sekunder över pers och det var bara en plågsam resa till mål.
Varför ska jag ens behöva fundera på det? Det jag har anmält mig på är 50m bröstsim, 50m frisim och 50m ryggsim. Det är så fruktansvärt enkelt. Det är ingenting. Monstret får mig att fundera på om jag ens kommer att klara av cupen på måndag. En träningstävling där jag, om jag ens hinner, har planerat att simma fyra grenar; de nyss nämnda samt 25 fjäril. Det är så löjligt, och förlåt att jag ältar, men bara genom att sitta och tänka på det låser monstret mina armar och gör dem tunga som bly. Jag vet exakt hur jag kommer att känna mig på måndag. Vad jag vill att simning ska vara problemfritt. Bara roligt. Så som det borde vara.
Sara behöver en rejäl dos mental träning. Vem är villig att ge henne den?
Att flänga runt i oväsentliga tankar gör att jag glömmer mitt presensliv. Jag kommer ofta på mig själv med att inte ha en aning om vad jag håller på med, eftersom jag i huvudet hela tiden är på en jävla simtävling. Igår gick jag ifrån mina gympakläder när jag skulle till bussen. De stod packade i hallen. Jag kom på det halvvägs ner i backen men då var det för sent att vända. Jag ringde hem men mamms hade redan åkt, och hon svarade inte på mobilen heller. Jag fick tag i henne på skolan så hon åkte hem på sin rast och hämtade dem. Idrotten var faktiskt himlans kul. Vi spelade fotboll. Mitt i skogen. Massor av träd, ojämn terräng, stenar, gropar, allt. Dessutom två bollar. Kul var det.
Efter skolan åkte jag till Valbo med mamms. Najsigt. Det slutade i ett par gråa stuprör från Gina samt en sötsöt hängselklänning med inbyggd t-shirt från nyss nämnda ställe. Av någon anledning skulle mamma in på Crispin också. Det blev jag som köpte skor istället. Jag hittade en halva priset-låda i vilken de prickiga converse jag tittat på förut fanns -i ett exemplar. Det enda exemplaret var i storlek 3½. Hor stor är chansen liksom? Jag köpte dem direkt.
Jag satt och lekte lite för länge vid datorn med tanke på att jag skulle upp och träna monstergruppen imorse. Jag var så terribly trött och jag tänkte att det skulle gå blankt åt helvete. Jag var grinig redan från början. Istället gick det jättebra, och de var ovanligt framåt idag. Eftersom det, som jag kanske antytt (hrrm), är cup på måndag så tränade vi starter idag. De var mycket bättre på den än vad gullgruppen var. De här tog sig tid och lyssna och gjorde därmed rätt, even little A. Jag hoppas att de kommer på måndag.
I övrigt idag. Ingenting.
Imorgon blir det plugga.
Jag är tankspridd. Orolig. Avskärmad. I en annan värld. Inget jag gör blir som jag tänkt bara för att inte tankarna hänger med. Det enda som rör sig i mitt huvud är simning. Always simning. Jag trodde jag hade låst in min ångest. Deep inside. Jag trodde att jag hade den under kontroll, att den var i säkert förvar. Jag hade en bekväm distans till simningen, en distans som fick mig att släppa alla krav på mig själv. Jag har anmält mig till en simtävling och jag ångrar mig som fan. Jag vill inte. Fast jag vill. Jag vill jättemycket. Jag vill visa mig själv att jag faktiskt kan, att jag vågar. Problemet är att det redan finns i mitt huvud. Det är en vecka kvar och jag har oroat mig konstant sedan jag skickade iväg anmälan. Jag blev så taggad när jag var funktionär på Gästrikeserien. Jag blev så taggad att jag lossade min uppbyggda barriär. Nu har ångesten letat sig fram igen i skepnad av ett monster som ständigt viskar nedvärderande saker till mitt inre. Sara, du är värdelös. Du kommer inte klara det. Du kommer bryta ihop, du kommer kräkas, du kommer döööö. Jag vill ge dig panik, jag vill att du ska brytas ner till den lilla blöta fläck du förtjänar att vara. Du ska ner i underjorden och du ska aldrig komma upp igen.
Sedan jag "gick in i väggen" julen 2005 har monstret fått bestämma. Jag har inte tävlat, trots att det en gång var det bästa jag visste. Jag har fått panik vid blotta tanken på tävling, på att överhuvudtaget simma på tid. Det har känts som om jag ska kräkas bara jag ställt mig på startpallen för att simma en sträcka på tid på en träning. Jag har ibland till och med fått ångest av att se andra tävla. Jag har simmat ett par cuper under dessa två år, men det har inte kännts bra. Samtidigt har det varit en liten seger, att jag faktiskt försökt. Jag klarar inte mer än 50 meter. Längre sträckor ger monstret lång tid att bryta ner mig. Det blockerar mina armar och min hjärna. Det hindrar mig från att ta i. Det säger hela tiden åt mig att om jag inte stannar så kommer jag att kräkas. Det ser till att jag får svårt att andas. Det ser till att jag får ett paniksammanbrott om jag lyckas ta mig imål. 50 meter bröstsim är egentligen det enda jag problemfritt kan simma. Försöker jag simma frisim gör den första av monstrets strategier att jag inte kan få ut någonting. Vid mitt enda försök landade jag nästan fyra sekunder över pers och det var bara en plågsam resa till mål.
Varför ska jag ens behöva fundera på det? Det jag har anmält mig på är 50m bröstsim, 50m frisim och 50m ryggsim. Det är så fruktansvärt enkelt. Det är ingenting. Monstret får mig att fundera på om jag ens kommer att klara av cupen på måndag. En träningstävling där jag, om jag ens hinner, har planerat att simma fyra grenar; de nyss nämnda samt 25 fjäril. Det är så löjligt, och förlåt att jag ältar, men bara genom att sitta och tänka på det låser monstret mina armar och gör dem tunga som bly. Jag vet exakt hur jag kommer att känna mig på måndag. Vad jag vill att simning ska vara problemfritt. Bara roligt. Så som det borde vara.
Sara behöver en rejäl dos mental träning. Vem är villig att ge henne den?
Att flänga runt i oväsentliga tankar gör att jag glömmer mitt presensliv. Jag kommer ofta på mig själv med att inte ha en aning om vad jag håller på med, eftersom jag i huvudet hela tiden är på en jävla simtävling. Igår gick jag ifrån mina gympakläder när jag skulle till bussen. De stod packade i hallen. Jag kom på det halvvägs ner i backen men då var det för sent att vända. Jag ringde hem men mamms hade redan åkt, och hon svarade inte på mobilen heller. Jag fick tag i henne på skolan så hon åkte hem på sin rast och hämtade dem. Idrotten var faktiskt himlans kul. Vi spelade fotboll. Mitt i skogen. Massor av träd, ojämn terräng, stenar, gropar, allt. Dessutom två bollar. Kul var det.
Efter skolan åkte jag till Valbo med mamms. Najsigt. Det slutade i ett par gråa stuprör från Gina samt en sötsöt hängselklänning med inbyggd t-shirt från nyss nämnda ställe. Av någon anledning skulle mamma in på Crispin också. Det blev jag som köpte skor istället. Jag hittade en halva priset-låda i vilken de prickiga converse jag tittat på förut fanns -i ett exemplar. Det enda exemplaret var i storlek 3½. Hor stor är chansen liksom? Jag köpte dem direkt.
Jag satt och lekte lite för länge vid datorn med tanke på att jag skulle upp och träna monstergruppen imorse. Jag var så terribly trött och jag tänkte att det skulle gå blankt åt helvete. Jag var grinig redan från början. Istället gick det jättebra, och de var ovanligt framåt idag. Eftersom det, som jag kanske antytt (hrrm), är cup på måndag så tränade vi starter idag. De var mycket bättre på den än vad gullgruppen var. De här tog sig tid och lyssna och gjorde därmed rätt, even little A. Jag hoppas att de kommer på måndag.
I övrigt idag. Ingenting.
Imorgon blir det plugga.
Meddela din åsikt
Jag heter: Sofie
3½ ? xD Du måste ha vääldigt små fötter :P
Jag heter: Sara
Känner igen mig i det där ångestgrejset, och jag kan försäkra dig om att miss Vera Eriksdotter är skitbra att prata med om sånt =)
Btw. "little A"..är det nån i din grupp eller, typ Astrid (min kusin)?:D Bara lära fråga av ren jävla nyfikenhet.
Trackback