Bara Sara

Ska börja med att chockera med att berätta att jag har anmält mig till en simtävling. Oooooaaah. Saken är den att jag blev så fruktansvärt tagg när jag funktionerade mig på gästrikeserien i söndags. Det såg så kul ut och jag kände ingen ångest när jag såg andra tävla, vilket jag brukar få. Jag fick inte ens ångest av tanken på mig själv där bakom startpallen, på startpallen, i startögonblicket,  i vattnet, in action, ansträngandes, nervös. Det kändes bara 'jag vill'. Därför har jag nu anmält mig till Fjärran Höjder-Spelen nästa helg. Den som vill kan ju hålla en tumme då. Först ska jag överleva cupen på måndag. Ska försöka simma fyra sträckor då och samtidigt vara ledare för uppemot 15 simmare om alla mina gullungar kommer som de sa. Det blir körigt, men det blir förhoppningsvis kul.

---

Idag hände det grejor minsann. Eller ja, det kan man ju tolka som man vill. Första timmen hade vi mattediagnos för andra gången. Den var jättesvår och tog hundra år att göra. Jag blev lite skraj inför provet, men man kan ju även se det som att han rimligen inte kan göra ett sådär hemskt mycket svårare prov. Jag inbillar mig i alla fall att jag har klarat alla uppgifter utom en. Jag blir verkligen nervös på mig själv. Jag gör hela tiden fel när jag ska flytta om i ekvationer. Jag vet hur man gör, men ändå slarvas det hej vilt. Usch. Oroväckande så säg.

Timme två fick jag tillbaka mitt fysikprov. VG+ får väl med viss motvilja ses som godkänt. Faktum är att det bara var sista uppgiften jag klantade mig på. Jag begrep den inte riktigt och resonerade därav så fruktansvärt korkat. Jag trodde att jag tänkte smart men jag var väl tidernas pucko. 

På engelskan fick vi börja läsa en bok. The curious incident with the dog in the night-time. En sjukt rolig bok om en kille med apergers syndrom. Där kom förklaringen till varför vi skulle kunna allt om det. Författaren gör jätteroliga och dråpliga beskrivningar om allting. Personbeskrivningarna är bäst. Huvudpersonen lägger inte märke till sådant som man borde lägga märke till. Han beskriver inte utseende och reaktioner, utan bara detaljer som man kanske ser, men inte lägger så stor vikt vid. Exempelvis kommer det två poliser, en man och en kvinna. Kvinnan hade ett hål i sina strumpbyxor på den vänstra ankeln och mannen hade klivit på ett stort orange löv som satt fast under skon. Något annat får man inte veta om dem. Skulle kunna dra upp sjutton exempel till när jag fick anstränga mig för att inte börja asgarva när vi läste. Ojoj. 

Jag vet inte om jag har så mycket mer att berätta. Jo, haha. När Ida och jag kom till skolan imorse så såg jag på anslagstavlan att operation dagsverke hade dragit in typ 8300 igår. Kul att jag stod för nästan en femtedel av det då. Jag sålde ju elva böcker och lämnade in 1595. Haha. Alla bara 'å vad bra att du ansträngde dig så mycket', jo precis. Jag gjorde en lista som mamma fick ta till jobbet. Jag behövde inte ens bära dit böckerna själv ju. Orkade inte släpa dem på bussen så mamma fick åka och hämta dem. Det enda jag gjorde på fredagen var att åka upp till Hofors och ta betalt. Liksom heja. Ansträngning tretusen.