Bara Sara

Uuuuuuuuuuuuuuuaaaaaaaaaaaahhh.. Brädainstruktören var borta/sjuk så det blev ett pass med en stepinstruktör istället. Hon sa att hon skulle köra en lättare variant, och det gjorde hon säkert, av vilket jag lärde mig att jag ALDRIG någonsin ska gå på ett steppass. Inte. Jag ville typ gråta. Det enda jag gjorde var att stirra konstant på hennes fötter, så pass att jag ramlade av brädan ett par gånger. Hängde inte med alls, var konstant förvirrad, förbannade mig själv konstant och kunde inte fatta varför jag skulle ha så himla svårt att minnas vilken fot jag skulle börja med. Hur svårt kan det vara att lära sig en kombination som upprepas sjuhundrafjorton gånger och alltd börjar med samma fot? Jo, för min hjärna är för trög med att signalera vilka kroppsdelar det ska flyttas på och när och i vilken ordning när det ska vara tusen olika saker och en sak ska göras med ena benet och något helt annat med det andra. Det blev verkligen kaos i mitt huvud. Jättemånga av varven, eller typ alla, stod jag bara och stirrade. Försökte hoppa in när jag trodde att jag skulle få med rätt fot men fann mig oftast göra tvärtemot alla andra. Bräda är så mycket lättare. Då görs samma sak tillräckligt länge för att det ska fastna och det sätts aldrig ihop mer än max tre-fyra olika moment vilket gör att jag kan pränta in dem och utföra dem. Oftast. Vilken pärs.