Bara Sara

Idag har det varit femklubbstävling i Hofors. Ni vet, småbarnens egna lilla tillställning. Jag var som vanligt stationerad i sekretariatet där jag fick skriva tider på startkort och göra heat och annat jox. Det är ganska roligt, fast man hinner inte se så mycket av själva tävlingen eftersom man alltid måste sitta med näsan i nåt papper. Därför var jag tvungen att "ge bort" mina tre simmare till folk som kunde vara lite mer engagerade i simmarna. Tror ni inte att jag lyckades skaffa mig världens tvillingproblem i alla fall. Aaah. Jag blir så störd och arg och förbannad på mig själv för att jag är så dålig på det där. Det är så hemskt och jag känner mig som världens sämsta människa när jag blandar ihop dem. Vi snackar alltså ett fall där det seriöst skulle räcka med ett enda passfoto. Idag lyckades jag även att schabbla till det vid sämsta tänkbara tillfälle. Hata mig. Jag såg dem ju när de kom och halsbandet var på plats på rätt person och jag hade full koll, så allt var frid och fröjd till att börja med. De simmade sitt bröstsim och man skulle väl kunna säga att det gck lite mindre bra. De har ju som så många andra svårt att få ihop det med armar och ben samtidigt. Funktionärerna är väldigt snälla på de här tävlingarna, men man måste ju i alla fall ta sig framåt med något som liknar bröstbentag för att det ska bli godkänt. Så blev det inte i ett av dessa fall, vilket väl var det som ställde till det för mig. I pausen fann jag nämligen en av dessa bedårande söta töser stå framför mig och fråga vad hon fick för tid. Ehumm. Hon hade tröja på sig, tröja med ganska högt skuren hals och jag tänkte inte på att halsbandet hade kunnat hamna bakom. Hon har inget halsband, alltså är det den diskade stackaren tänkte jag bara. Jag la väl på så mycket charm som nu är brukligt och försökte ferbrilt komma på ett sätt att säga att hon inte skulle komma att få någon tid alls och att vi måste träna ännu mer på de där bentagen. Mitt under detta förklarande säger hon ju "meeh, jag är ju I". Jahaa. Oj helvete. Ööh. Oj. Jag kände mig så dum. Vad skulle jag säga nu? Bara ett fånigt leende och fram med det andra kortet. Jag vet inte vad jag sa, men sen ville hon ju vet hur det hade gått för syrran också så jag var ju tvungen att dra det igen. Det är bara att hoppas att hon inte fick riktig ordning på siffrorna. Det känns så jobbigt, elakt och opersonligt att jag blandar ihop dem nu. Jag har ju för sjutton tampats med dem en hel termin. Varför hittar jag inte ett enda litet utmärkande drag hos någon av dem? Något permanent. Nästan konstigt att de själva vet vem som är vem.

Det finns saker som är kul med att sitta i sekretariatet också. Exempelvis att förundras över vilka rustika namn som florerar bland småbarnen nu. Vad sägs om Asta, Svante, Märta och Sigrid för att ta några exempel. Jag skrattade så jag höll på att krevera när jag noterade att hennes egna tränare skrivit Märsta istället för Märta på ett av startkorten. Men visst, kan man heta Avesta kan man säkert heta Märsta också. En annan liten sak hette Nyman i efternamn. Helt normalt måste understrykas. Men hans tränare måste ha blivit avbruten under författandet av startkorten för på det ena stod det bara Nym. Ulla-Carin var ju såklart tvungen att läsa så för man kan ju inte hålla på och gissa vad folk heter, men vi hade galet roligt åt det när vi kom på att han hette Nyman.