Bara Sara

Jag är mycket ledsen, trogna läsarskara, att ej mäktat med att hålla er ständigt uppdaterade de senaste dagarna. I min häktiska värld har bloggen hamnat en aning i skymundan.

Jag tränade mina gullfiskar i onsdags och det gick väl bra. Jag har fått en hjälpledare nu. Det låter ju alla tiders minus att hon bara stod rakt uppochner och sa inte en bokstav. Mycket till hjälp med andra ord.

På onsdagskvällen var jag inblandad i världens mest seriösa öppet hus. Som fan. Kul att det var folk där överhuvudtaget. Det hade varit hela tre stycken på den första informationen och så många som två på den andra. Såna där saker kan bara dö. Jag hade ju kunnat stanna kvar på simhallen och köttat järnet i en timme istället men jag stressade ju plikttroget till skolan för att bara gå omkring i en timme. Kul. Hela NV-trean hade ju riggat upp värsta superseriösa labbarna som de skulle testa på folk och så var det nästan inga där. Måste kännas ganska trök. Jag lyckades i alla fall charma till mig lift med Catrin och Christin hem så jag slapp vänta på buss och jag slapp jaga ut mammsen, positivt.

Igår hade jag sovmorgon till halv ett. Det var så kungligt skönt. Anders var borta så vi hade ingne matte och då charmade vi Lennart till att ta bort våran kemi första timmen. Jag sov 11 timmar mellan onsdag och torsdag och kunde för första gången på länge kalla mig pigg. Oh yeh. Väl i skolan var det ganska seg miljökunskap som gällde. Vi gick till Prix och kollade frukter och fick ett telefonnummer till nån människa som hade koll på sånt där, men hon var tydligen mammaledig. Då fick vi numret till nån annan som vi inte ha fått tag på än. Hmm. Stackars Malin, hon får ringa och krångla en massa nu. Om de inte är på möten så är de på lunch eller nåt annat fjåll. vi satt inne hos Lennart och skulle mäta en massa avstånd i google earth, men det var roligare att kolla i gamla skolkataloger. Hmm, det blev med andra ord ingenting gjort alls. Hmm. 

Puss på fredagar. Puss på idrott sista timmen. Puss på att komma hem halv fem. INTE. Det suger. Särskilt när vi ska spela volleyboll som är den helt klart värsta sporten som finns. Jag hatar volleyboll. Det kan bara dö. Mitt i den eländiga mindrevärdessporten kläckte jag, med hjälp av Lina och Guido, en ganska briljant idé i alla fall. Om vi får Christin att gå med på att börja våran svenska typ kvart i ett som vi gjorde förut så kan vi börja idrotten tio över två och då kan jag hinna med tjugo över tre-bussen om jag går fem minuter tidigare. Kungligt härligt det skulle vara. 

Ikväll ska Ida och jag kolla Let's dance. Myys.