Bara Sara

Det börjar bra, nästan intressant
Ja ja, men kanske lite välbekant..

Precis. Hockey med brors var det. Serious shit. En massa kul var det förutom att det var synd att de inte vann. De första människorna jag sprang på inne på arenan var Josse och Erika, det var ju lite skojfriskt. Men jag orkar inte analysera matchen, det känns bara fjåll. Varför ska man ha uppsnack och eftersnack och analyser där man vänder och vrider på varje missat skott och onödig utvisning och oschysst tackling och allt vad det kan vara. Varför vann de inte? Jo, de gjorde inte tillräckligt många mål. That's it. Resten är väl fullständigt skitsamma. Hockeyn är medans man är på arenan, medans matchen pågår. Det är då man ska bry sig och vara intresserad, sen kan man släppa det. Fast man behöver ju inte bry sig så att man nästan ramlar av stolen. Jag förstår mig inte på sådana människor heller. Varför måste man bli fly förbannad på allting som spelarna gör eller inte gör. Min vana trogen hade jag såklart otur med de omkringsittande människorna. Varför måste jag alltid hamna alldeles nedanför arenans original? Denna gång satt jag med den enda uppbringade huligantutan alldeles bakom örat. Det var ett sällskap på fyra-fem personer där en var brynäsare och resten timråfolk. Riktiga företagarsnobbar. Kostymnissar. De skrek och tjafsade konstant och argumenterade och diskuterade och var allmänt missnöjda med allt. Så jävla roligt. Tinnitus och örsprång kan komma plötsligt. På vägen ut ur arenan blev det även lite kändisspaning då vi sprang på Rolf Lassgård i foajén. Höhöh.