Country Music in my heart
Nattbloggis när jag egentligen borde öva mer på min dygnsomställning. Men nu är det ju i stridens hetta och jag måste skriva medans allt är färskt i minnet. Jag tänkte försöka mig på en liten recension av CMA-galan. Country Music Awards 2007. Det känns så härligt att få en verklig chans att se de artister jag lyssnar på, och inte bara höra dem. I och för sig kan jag ju se videos och annat på youtube eller var som helst, men det är annat när det verkligen visas på tv. Ja, sant. Sveriges television är så på tårna att de en gång om året visar en gala med det, som tack vare förra årets gala, blev min musik. Jag har förra årets gala att tacka för att jag kom in på countryn och sedan dess har lyssnat oavbrutet på. Att galan dock måste visas mellan tio i tolv och tjugo över ett på natten maximerar ju inte precis chanserna att fler tar till sig av denna underbara musik.
Jag blev helt kär i en massa nya saker. Jag har varit så insnöad på samma spår tidigare, men nu ska jag vidga mina countryvyer ytterligare. Exempelvis måste jag lära mig att lyssna på Carrie Underwood. Det kan ju inte vara helt obefogat att hon blir Female Vocalist of the Year för andra året i rad. Brad Paisley och Kenny Chesney var också såna där mysiga saker som jag inte hört talas om innan, men som nu måste utforskas. Jag skrev upp en hel hög med namn som jag ska ta och utforska när jag får tid. Roligt roligt.
Men varför varför varför fick inte Sara Evans och Gretchen Wilson sjunga? Varför fick de bara vara prisutdelare? Istället kastar man in något rockigt åbäke som headbangar och ett par töntar som gastar att de älskar country trots att de skändar den. Förlåt mitt uttalande om det nu råkar vara någon som gillade dem, jag gjorde det inte. Jag hade ju laddat för att få se Sara Evans sjunga As If eller något annat trevligt och jag var säker på att Gretchen Wilson skulle få sjunga typ One of the Boys eller något, men icke. Blev i alla fall glad att Martina McBride fick vara med. For These Times är kanske inte hennes absolut bästa låt, men det var riktigt häftigt med gospelkören i bakgrunden. Det är roligt att Keith Urban är tillbaka också, förra året var han ju inlagd på någon sorts avvänjning om jag inte missminner mig. Han är så bra, så bäst och så våldsamt het.
Peace folket. Jag måste verkligen sova nu.
Jag blev helt kär i en massa nya saker. Jag har varit så insnöad på samma spår tidigare, men nu ska jag vidga mina countryvyer ytterligare. Exempelvis måste jag lära mig att lyssna på Carrie Underwood. Det kan ju inte vara helt obefogat att hon blir Female Vocalist of the Year för andra året i rad. Brad Paisley och Kenny Chesney var också såna där mysiga saker som jag inte hört talas om innan, men som nu måste utforskas. Jag skrev upp en hel hög med namn som jag ska ta och utforska när jag får tid. Roligt roligt.
Men varför varför varför fick inte Sara Evans och Gretchen Wilson sjunga? Varför fick de bara vara prisutdelare? Istället kastar man in något rockigt åbäke som headbangar och ett par töntar som gastar att de älskar country trots att de skändar den. Förlåt mitt uttalande om det nu råkar vara någon som gillade dem, jag gjorde det inte. Jag hade ju laddat för att få se Sara Evans sjunga As If eller något annat trevligt och jag var säker på att Gretchen Wilson skulle få sjunga typ One of the Boys eller något, men icke. Blev i alla fall glad att Martina McBride fick vara med. For These Times är kanske inte hennes absolut bästa låt, men det var riktigt häftigt med gospelkören i bakgrunden. Det är roligt att Keith Urban är tillbaka också, förra året var han ju inlagd på någon sorts avvänjning om jag inte missminner mig. Han är så bra, så bäst och så våldsamt het.
Peace folket. Jag måste verkligen sova nu.
Meddela din åsikt
Trackback