alkohol + bilkörning = mord?
Here we are now, entertain us.. eller nåt. Jag är kanske inte så insatt i den där underhållningsbranchen, men en dagsrapport i unik Sara-stil kan lyfta dagen för vilken torrboll som helst. Fast denna går i moll.
Jag började läsa körkortsteori på trafikskolan igår. Wiehoo. Nu är det inte långt kvar. Eller, jag hoppas att det inte är det. Fem teoritillfällen och förhoppningsvis inte allt för mycket körning så. Oh Yeh. Ida och jag tog bussen till Sandviken direkt efter skolan. Det är helt super att ha någon att läsa med. Jag slipper åka själv till Sandviken och vi kan plugga tillsammans. Helt bra. Fast någon sorts kupp har begåtts mot mig. För det första visade det sig att man inte alls skulle läsa något till första lektionen. Eeh? Stand in-tanten i kassan lurade mig. Det hon sa att jag skulle läsa tills igår var i själva verket läxa mellan första och andra lektionen, alltså till nästa gång. Det kan inte vara så att jag missförstod henne, för hon har till och med kryssat för i min bok vilka uppgifter jag skulle göra. Knas. Kuppens andra halva består i att jag har fått ett annat teorihäfte än alla andra. Det mesta är lika, men när Ida och jag skulle göra uppgifterna som vi inte orkade med i fredags så visade det sig att vi inte alls hade samma frågor på det kapitlet. Då började vi kolla lite mer och upptäckte att det var lite olika på tre kapitel. I sökandet efter tänkbara skilnader fann jag att min bok har svart baksida medans alla andra jag såg är vita. Jag lyckas alltid med allting.
Lektionen handlade till stor del om alkohol och rattfylleri och sånt elände. Läraren, Marie, hade ställt upp en folköl, en starköl och ett snapsglas med okänt innehåll (misstänkligen vatten) som skulle föreställa starkspris på katedersaken. Helt plötsligt, mitt under lektionen hivade hon i sig innehållet i snapsglaset. Det såg bara lite fel ut. Vi fick se en superläskig film också. Eller läskig, den var inte läskig, den var mer stark och berörande. Det var två gymnasietreor som hade gjort en film (antagligen som projektarbete) där de iscensatt en trafikolycka. En minibuss med skolungdomar och en annan bil hade krockat. Massa blod, massa glaskross, massa skadade, chockade, medvetslösa, en död. Allt. Äckliga och verkliga bilder. Fast det värsta var resten, man fick följa med på allt runt omkring också. På polisstationen när det visade sig att hon som kört minibussen varit rattfull, på sjukhuset när mamman kom in i rummet där hennes dotter låg död med ett brinnande ljus bredvid, i skolan när polisen kom med dödsbudet till klassen, på begravningen när alla hennes kopmisar grät och pappan höll ett tal till sin dotter. Alla spelade sig själva och det var så jävla hemskt. Pappan avslutade talet med "älskade unge, för att använda dina egna ord, tack gud för att detta inte är sant" . Men det är ju sant. Det är ju sant för så himla många. Det går inte ens att tänka sig in i situationen, hur förjävligt det måste vara. Det måste vara förjävligt att förlora någon överhuvudtaget, men att veta att det skett i onödan för att någon satt sig full bakom ratten måste vara ännu värre. Det är så ansvarslöst och korkat att köra om man har druckit. Det måste även vara förjävligt att leva med att ha kört ihjäl någon, ännu värre att det skedde för att man hade druckit. Det är helt oförsvarbart. Jag brukar inte grina till film, men tårarna rann helt okontrollerat i slutet och jag satt febrilt och försökte torka bort dem med en vante. Det var ju lite pinsamt. Eh,
Usch. Jag var helt sentimental hela vägen hem. Marie sa att vi skulle påverkas av filmen, men jag trodde inte att jag skulle påverkas så mycket. Helt vimsig blev jag, men jag lyckades i alla fall boka in två körlektionen trots mitt tajta schema. Måndag morgon halv åtta. Ehe. Mamma blev inte så glad på mig när jag meddelade det. När vi kom ut från trafikskolan upptäckte jag av en händelse att jag hade glömt mina böcker där uppe. Helvete. Mindre bra var att dörren gått i lås också. Ännu mindre bra var att vi hade väldigt klent med tid för att hinna med bussen. Jag tänkte ringa upp och be någon springa ner med mina böcker, men i samma sekund gick det ut en människa så då kunde jag springa in. Ida var inte så glad på mig då för hon var helt säker på att vi skulle missa bussen bara för detta, men vi hann med den med cirka två minuters marginal. Wie. Det var tur att det var idrottsgalan när jag kom hem för då blev jag lite glad igen. Jag gillar Peter Settman som programledare. Han är så kul.
Jag började läsa körkortsteori på trafikskolan igår. Wiehoo. Nu är det inte långt kvar. Eller, jag hoppas att det inte är det. Fem teoritillfällen och förhoppningsvis inte allt för mycket körning så. Oh Yeh. Ida och jag tog bussen till Sandviken direkt efter skolan. Det är helt super att ha någon att läsa med. Jag slipper åka själv till Sandviken och vi kan plugga tillsammans. Helt bra. Fast någon sorts kupp har begåtts mot mig. För det första visade det sig att man inte alls skulle läsa något till första lektionen. Eeh? Stand in-tanten i kassan lurade mig. Det hon sa att jag skulle läsa tills igår var i själva verket läxa mellan första och andra lektionen, alltså till nästa gång. Det kan inte vara så att jag missförstod henne, för hon har till och med kryssat för i min bok vilka uppgifter jag skulle göra. Knas. Kuppens andra halva består i att jag har fått ett annat teorihäfte än alla andra. Det mesta är lika, men när Ida och jag skulle göra uppgifterna som vi inte orkade med i fredags så visade det sig att vi inte alls hade samma frågor på det kapitlet. Då började vi kolla lite mer och upptäckte att det var lite olika på tre kapitel. I sökandet efter tänkbara skilnader fann jag att min bok har svart baksida medans alla andra jag såg är vita. Jag lyckas alltid med allting.
Lektionen handlade till stor del om alkohol och rattfylleri och sånt elände. Läraren, Marie, hade ställt upp en folköl, en starköl och ett snapsglas med okänt innehåll (misstänkligen vatten) som skulle föreställa starkspris på katedersaken. Helt plötsligt, mitt under lektionen hivade hon i sig innehållet i snapsglaset. Det såg bara lite fel ut. Vi fick se en superläskig film också. Eller läskig, den var inte läskig, den var mer stark och berörande. Det var två gymnasietreor som hade gjort en film (antagligen som projektarbete) där de iscensatt en trafikolycka. En minibuss med skolungdomar och en annan bil hade krockat. Massa blod, massa glaskross, massa skadade, chockade, medvetslösa, en död. Allt. Äckliga och verkliga bilder. Fast det värsta var resten, man fick följa med på allt runt omkring också. På polisstationen när det visade sig att hon som kört minibussen varit rattfull, på sjukhuset när mamman kom in i rummet där hennes dotter låg död med ett brinnande ljus bredvid, i skolan när polisen kom med dödsbudet till klassen, på begravningen när alla hennes kopmisar grät och pappan höll ett tal till sin dotter. Alla spelade sig själva och det var så jävla hemskt. Pappan avslutade talet med "älskade unge, för att använda dina egna ord, tack gud för att detta inte är sant" . Men det är ju sant. Det är ju sant för så himla många. Det går inte ens att tänka sig in i situationen, hur förjävligt det måste vara. Det måste vara förjävligt att förlora någon överhuvudtaget, men att veta att det skett i onödan för att någon satt sig full bakom ratten måste vara ännu värre. Det är så ansvarslöst och korkat att köra om man har druckit. Det måste även vara förjävligt att leva med att ha kört ihjäl någon, ännu värre att det skedde för att man hade druckit. Det är helt oförsvarbart. Jag brukar inte grina till film, men tårarna rann helt okontrollerat i slutet och jag satt febrilt och försökte torka bort dem med en vante. Det var ju lite pinsamt. Eh,
Usch. Jag var helt sentimental hela vägen hem. Marie sa att vi skulle påverkas av filmen, men jag trodde inte att jag skulle påverkas så mycket. Helt vimsig blev jag, men jag lyckades i alla fall boka in två körlektionen trots mitt tajta schema. Måndag morgon halv åtta. Ehe. Mamma blev inte så glad på mig när jag meddelade det. När vi kom ut från trafikskolan upptäckte jag av en händelse att jag hade glömt mina böcker där uppe. Helvete. Mindre bra var att dörren gått i lås också. Ännu mindre bra var att vi hade väldigt klent med tid för att hinna med bussen. Jag tänkte ringa upp och be någon springa ner med mina böcker, men i samma sekund gick det ut en människa så då kunde jag springa in. Ida var inte så glad på mig då för hon var helt säker på att vi skulle missa bussen bara för detta, men vi hann med den med cirka två minuters marginal. Wie. Det var tur att det var idrottsgalan när jag kom hem för då blev jag lite glad igen. Jag gillar Peter Settman som programledare. Han är så kul.
Meddela din åsikt
Trackback