it's time to be a big girl now
Det jobbigaste är att mina ångestperoder allt som oftast tar sken av bristande aptit. Det suger. Jag är hungrig hela tiden men jag kan inte äta. Det bara växer i munnen och blir en massa jobbigt. Det är tredje dagen jag inte kan äta nu och det är så jobbigt. Det var inte så roligt med tanke på att mor och far bjöd mig på mat på church street idag. Vilket charmigt place. Country in my heart och det är verkligen sant. Jag älskar cowboys. Eller nja. Det var ju i alla fall groteskt gott. Det skulle ha varit ännu groteskt godare om jag varit i toppform och kunnat äta som folk. Nu blev det mest petande och jag hatar detta. Jag skulle nog nästan behöva prata lite med någon. Jag hatar att framstå som emo-depp, för det är jag egentligen inte. Jag skulle bara behöva ventlitera ännu mer än jag förmår göra här och jag skulle behöva ett gensvar och någon som kan övertyga mig. Jag vet inte vad jag skulle behöva övertygas om . Jag vet inte. Kurator känns som om det skulle ge mig en stor deppstämpel som jag engentligen inte vill skylta med, men det känns som om det skulle kunna vara värt att testa. Det mest sorgliga är mina verbala brister. Jag är inte skapt för att prata med folk. Tänka känslor och skriva känslor är min grej, men inte prata.
För att lämna deppet. Imorgon är det då födelsedag och då ska vi väl vara glada. Fika med mormis och farmis står på programmet. Vart tog stora tjocka släkten vägen? I och för sig har den väl egentligen aldrig funnits. Det kan mycket väl tänka sig att det dyker upp en farbror med fru också, men med tanke på släktfejden mellan dessa och farmor så känns det inte så troligt. För hoppningsvis kan det komma en broder inom en snar framtid. Hoppas på detta. Mot kvällans kommer en hög med brudar i alla fall. Då blir det tjejkväll tretusen. Någon form av mat, troligtvis inte lagad av mig, och sen en massa melodifestival och kanske lite singstar-mys. Det finns vissa risker som jag är lite småorlig för. Jag hoppas att ni som det gäller lite smått har kalkylerat med varandras närvaro och kan hålla god min.
Lilla Sara. Fy satan så väl jag känner igen mig i allt detta. Till och med maten hörru. Jag har tyvärr inga kloka trösteord att komma med. Inte ett enda. Jag skulle så gärna vilja få ett par själv, men ingen verkar ha någon lösning på detta helvete. Jag undrar bara när det tar slut eller hur länge man orkar med det. Det värsta tycker inte jag är fenomenet "att inte göra någonting alls" i och för sig. Det värsta är ångesten över att vara tvungen att göra saker, och att göra dem rätt. En liten skitsak som att laga mat till exempel, någonting som den dummaste jävel klarar galant, blir till feta ångestgrejen, eftersom man _måste_ göra det.
Jag har konstant beslutsångest. Jag vill gråta över mina läxor, trots att de är rena rama barnungejobbet. När jag tänker på arbeten och framtid bryter jag ihop. Jag har ångest över att göra saker på egen hand. Jag har ångest över att göra saker med andra. Varje inbokat datum i kalendern, (även de roliga, som efter inbokandet förvandlades från roliga till måsteångest.) gör klumpen i halsen allt tjockare. Ibland känns det som om jag håller på att dö, eller är på väg mot någon sorts ruinens brant. Mens har jag nästan aldrig heller för den delen. Den har börjat lägga sig till med ovanan att allt som oftast hoppa över ett par, tre månader si sådär. Om det beror på dåliga matvanor eller själva ångesten över dåliga matvanor kan jag inte veta.
Såhär i skrivande form är jag bra på att bry andra med ledsamheter som jag ihärdigt vräker ur mig. Men
jag pratar inte heller. Jag kan tänka mig att jag i andras ögon är en sannerligen dryg, gapig och odrägligt öppen människa, men egentligen betvivlar jag å det starkaste att det finns någon tystare. Så fort någonting blir minsta pressat slutar jag fungera helt. Någon kan be mig på sina bara knän att bara säga vad fan som helst, och hur mycket jag än vill det så kan jag inte få fram ett enda ord. Jag gråter i timmar och blir arg och rädd för att det är så lätt att knäcka mig.
Jag förstår inte varför det är såhär. Du är nog en av världens bästa människor, antagligen också med världens bästa förutsättningar. Jag förstår inte varför du ska behöva vara ledsen. Det borde ju inte finnas några bekymmer egentligen, aight? När det finns folk som orkar fortsätta att leva i svältens Afrika, eller krigets Irak, varför tycker vi då att det mest simpla och imbecilla av levernen är så fruktansvärt jobbigt, när det finns andra som uppenbarligen inte gör det? Det är ju inte jobbigt, jag vet det ju, och du vet det nog också egentligen. Hur blev allting så stort? Det går inte att avdramatisera hur mycket jag än försöker. Min vän Frida är också en så himla fin människa. Hon är så snäll, och kommer med små presenter hon gjort själv. Hon verkar så tuff och glad, men hon är konstant sjuk och deprimerad och går nästan aldrig till skolan. Nu har hon dock börjat träffa någon sorts clown att snacka med. Jag hoppas att det hjälper henne.
Jag vet inte heller var jag ska ta vägen. Som du märker är jag ingen vidare trösterska heller, antagligen gör jag bara problemen värre, och det ber jag om ursäkt för genom att skylla på att jag var dum nog att radera min egen blogg och därmed inte längre har någonstans att ventilera mina känslor ens i skrift.
För att ta den seriösa udden av det hela tänker jag, istället för att använda mig av Internetålderns groteska smileys, avsluta med ett citat från allas vårt Varnagel: "JAG HATAR SKA, JAG HATAR MÅSTEN/ ÅNGESTEN KOMMER SOM ETT BREV PÅ POSTEN /JAG HATAR TVÅNG, JAG HATAR KRAVEN/ FÅR MIG ATT KÄNNA MIG LEVANDE BEGRAVEN /JAG HATAR SKA! JAG HATAR SKA! JAG HATAR SKA! JAG HATAR SKA!...