Bara Sara

Så var den här igen, den något ångestladdade alla hjärtans dag. För att ni ska känna extra mycket vad ni betyder för mig vill jag, genom dessa nallar, skänka alla som känner sig träffade många gigantiska kramar. Jag har inte svarat på några trevliga sms, men jag har fått dem, sett dem och blivit glad för dem, bara så ni vet.

Jag har ju inte bloggat på ett par dagar nu. Mycket ledsamt, jag vet, men det blir lite ledsamt ibland. Det mest negativa är kanske att det blir så långt när jag ska försöka sammanfatta allt. Orka igenom allt så blir jag glad. Hur som helst. Igår. Vad sjutton gjorde jag igår? Fick reda på kemiprovet bland annat. Det gick rätt okej. En massa slarvfel som jag inte vill veta av och ett minustecken i kanten. Inte roligt. Inte för att det har den mest gigantiska betydelse, men det blir hur som helst repor i mitt blankpolerade kemi-ego. Nej då. Jag är nöjd, jag trodde aldrig att jag skulle lära mig att hålla isär alla de där ämnesklasserna och bindningarna och funktionella grupperna och namnen och allt vad det var. Nu är det biologi resten av terminen. Sorg. Kemi är så mycket roligare. Så vansinnigt mycket roligare. Alla tycker det tror jag. Men men. Nu ska vi skriva ett miniprojekt om djur. Jag valde de svenska djurens anpassning till vinterklimatet, typ. Mammsan råkade ha en hel bok om det nämlich.
 
Svenskan igår var riktigt intressant. Vi diskuterade bland annat den svenska vokabulären och hur många ord svenska språket innehåller. På något vis kom vi in på att T9-systemet i vissa mobiler innehåller ord som tomtebög och hästkista. Jag skrattade så jag höll på att krevera. Det blir så på nästan varje lektion nu. Ch kan verkligen konsten att humorisera språkhistorian och göra den riktigt rolig. Intressant är det också. Japp.    

Jag satt kvar ett tag i skolan för att plugga till matteprovet som jag hade sann panik inför. Fastnade såklart i bevisen och ekvationerna och allt kändes ännu mer kört. Jag visste ju att jag inte skulle hinna plugga något när jag kom hem så det var lite av sista chansen.

Jag var ju tvungen att försöka komma på något att sysselsätta mina simmisar med när jag kom hem så matteboken fick förbli orörd i trappen. Så blev det inte. Jag läste aftonbladet istället men det gick bra med simmisarna i alla fall. Jag är riktigt nöjd med min insats. De fick simma lite klädsim, vilket i och för sig var planerat rätt långt i förväg. Jag plågade dem hela tre längder och sen fick de försöka klä av sig i vattnet. Det gick bra. Allt gick bra, jag anser att jag hade hyfsat bra koll hela vägen. Det enda som stör mig är min "hjälpledare". Jag pallar inte att hon är så passiv. Hon griper inte ens in när hennes egna unge gör illa sig. Mycket märkligt. Jag vet inte, jag blir bara stressad när jag upplever att jag måste vara överallt hela tiden. Jag vet inte, det känns som om hon dömer mig. Det funkar inte. Jag måste försöka tänka bort att hon är där överhuvudtaget och det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Hur som helst fick jag beröm av en pappa efter träningen för att jag är så "häftig". Tihi, jag blir så glad.  

Idag var det matteprovet då. Jag hoppas att det gick så bra som det kändes. Alltså, det är inte på topp, men jag hoppas i vilket fall som helst på två bokstäver, gärna med ett plus i kansten. Shit. Så glad att jag fick bevisen att stämma. Tre gånger av tre möjliga. Sista uppgiften hann jag inte ens börja på men jag tror inte att jag skulle ha klarat den i vilket fall som helst. Jomenvisst. Det gick bra mycket bättre än jag trodde att det skulle gå.
 
Jag har simmat idag också. 2700 meter på en timme känns som någon sorts rekord. Jisses vad det gick undan. I och för sig var det två fyrahundringar och en jäkla massa hundringar så det var väl därför det hann bli så pass mycket. Jag är nöjd i alla fall. Jag hade tänkt träna två timmar idag, men när T:t meddelade att träningen var kortad med en halvtimme gick jag upp så att jag hann med bussen hem. 

Nu är det nattens.