Uppkörning
Berättelser från en annan del av världen. Uppkörningsvärlden.
Idag var det så dags. The Day. Dagen då lilla Sara skulle överleva en uppkörning för att förhoppningsvis äntra vuxenvärlden genom att ta körkort. Och det gick vägen. Jag har passerat en mental livskris vill jag lova, en pers av tredje graden. Jag har aldrig någonsin varit så nervös så länge för något i hela mitt liv. I två veckor (två!!!) har jag funderat över den här dagen. Fram och tillbaka. Hur det kommer kännas att klara det. Hur det kommer kännas att kugga. Hur sjutton jag ska hålla ordning på alla högerreglar och huvudleder och övergångsställen och hastighetsskyltar och olika varianter av parkering och vänstersvängar fan och hans mormor. På riktigt.
Jag är glad att den här veckan, den längsta i mitt liv förövrigt, har varit så späckad med saker. Körning, Skol-DM, halkbana, körning igen, träning och krig med simmisarna. Annars hade jag tänkt sönder något.
Men idag då. Det var så hemskt före. Trodde jag skulle spy. Minutrarna innan jag gick ner till bilen satt jag och hyperventilerade, skakade och fick ingen luft. Stapplade ner till bilen, ställde in stol och speglar och glömde sen allt. Frikopplad hjärncell. På riktigt. Sen kom Tobbe och ville att jag skulle beskriva hur man kollar alla lampor. Av ett under kom jag ihåg bromslamporna. Sen åkte vi. Vi testade lite elementära saker (en perfekt start i backe made my day) och det mesta funkade förutom att jag missade en gubbe vid ett övergångsställe.
Sen åkte vi till vägverket och hittade en inspektör. Aldrig förr har jag gjort en så ful namnunderskrift. Ett sick-sack-mönstrat Sara blev det eftersom hand och penna skakade. Han bad mig göra en invändig säkerhetskontroll av bromsarna och jag gjorde det bra mycket mer omständigt än jag behövde. Om han varit på dåligt humlr hade han säkert kunnat kugga mig för att jag blockerade onödigt mycket av parkeringen när jag utförde min lilla manöver, tänkte inte på att jag bara kunde backa rakt ut och sen rulla fram lite och bromsa. Nej då, Sara behöver svängrum.
Sen åkte vi, och som av ett under var allt vad nervositet hette borta. Jag var så gräsligt fokuserad, och jag skulle se ALLT. ALLA skyltar, ALLA vägar till höger och eventuella bilar på dessa, ALLA övergångsställen, ALLA tanter och gubbar och cyklar, ALLT. Hade förövrigt den grymmaste tur med vilka prylar jag utsattes för. Fick börja med att åka motorväg till Kungsgården och sen svänga in på en grymt smal 30-väg till ett ställe som hette See. Det var då tur att jag inte fick möte där fär då hade jag inte vetat vart jag skulle ta vägen. I alla fall så var det två järnvägskorsningar efter den där lilla vägen, vilka jag bevisligen kom jag över på ett önskvärt sätt. Sen fick jag åka motorväg tillbaka och hamnade på älskade Klangberget där det blev backning runt hörn. Jag trodde att jag misslyckades för jag fick stanna mitt i svängen när jag stod halvt ute i vägen för det kom bilar från alla tänkbara håll, och sen körde jag in i trotoarkanten, men jag behövde inte ens backa så långt som han sa så det var nog bra. Sen blev det lite körning i stan, i princip bara tillbaka till vägverket, och sen var jag klar. Efter 29 långa minuter satte han ett kryss i den gröna rutan och sa "Sara, mums filibabba". Jag hade klarat det.
Godnatt
Idag var det så dags. The Day. Dagen då lilla Sara skulle överleva en uppkörning för att förhoppningsvis äntra vuxenvärlden genom att ta körkort. Och det gick vägen. Jag har passerat en mental livskris vill jag lova, en pers av tredje graden. Jag har aldrig någonsin varit så nervös så länge för något i hela mitt liv. I två veckor (två!!!) har jag funderat över den här dagen. Fram och tillbaka. Hur det kommer kännas att klara det. Hur det kommer kännas att kugga. Hur sjutton jag ska hålla ordning på alla högerreglar och huvudleder och övergångsställen och hastighetsskyltar och olika varianter av parkering och vänstersvängar fan och hans mormor. På riktigt.
Jag är glad att den här veckan, den längsta i mitt liv förövrigt, har varit så späckad med saker. Körning, Skol-DM, halkbana, körning igen, träning och krig med simmisarna. Annars hade jag tänkt sönder något.
Men idag då. Det var så hemskt före. Trodde jag skulle spy. Minutrarna innan jag gick ner till bilen satt jag och hyperventilerade, skakade och fick ingen luft. Stapplade ner till bilen, ställde in stol och speglar och glömde sen allt. Frikopplad hjärncell. På riktigt. Sen kom Tobbe och ville att jag skulle beskriva hur man kollar alla lampor. Av ett under kom jag ihåg bromslamporna. Sen åkte vi. Vi testade lite elementära saker (en perfekt start i backe made my day) och det mesta funkade förutom att jag missade en gubbe vid ett övergångsställe.
Sen åkte vi till vägverket och hittade en inspektör. Aldrig förr har jag gjort en så ful namnunderskrift. Ett sick-sack-mönstrat Sara blev det eftersom hand och penna skakade. Han bad mig göra en invändig säkerhetskontroll av bromsarna och jag gjorde det bra mycket mer omständigt än jag behövde. Om han varit på dåligt humlr hade han säkert kunnat kugga mig för att jag blockerade onödigt mycket av parkeringen när jag utförde min lilla manöver, tänkte inte på att jag bara kunde backa rakt ut och sen rulla fram lite och bromsa. Nej då, Sara behöver svängrum.
Sen åkte vi, och som av ett under var allt vad nervositet hette borta. Jag var så gräsligt fokuserad, och jag skulle se ALLT. ALLA skyltar, ALLA vägar till höger och eventuella bilar på dessa, ALLA övergångsställen, ALLA tanter och gubbar och cyklar, ALLT. Hade förövrigt den grymmaste tur med vilka prylar jag utsattes för. Fick börja med att åka motorväg till Kungsgården och sen svänga in på en grymt smal 30-väg till ett ställe som hette See. Det var då tur att jag inte fick möte där fär då hade jag inte vetat vart jag skulle ta vägen. I alla fall så var det två järnvägskorsningar efter den där lilla vägen, vilka jag bevisligen kom jag över på ett önskvärt sätt. Sen fick jag åka motorväg tillbaka och hamnade på älskade Klangberget där det blev backning runt hörn. Jag trodde att jag misslyckades för jag fick stanna mitt i svängen när jag stod halvt ute i vägen för det kom bilar från alla tänkbara håll, och sen körde jag in i trotoarkanten, men jag behövde inte ens backa så långt som han sa så det var nog bra. Sen blev det lite körning i stan, i princip bara tillbaka till vägverket, och sen var jag klar. Efter 29 långa minuter satte han ett kryss i den gröna rutan och sa "Sara, mums filibabba". Jag hade klarat det.
Godnatt
Meddela din åsikt
Trackback