Bara Sara

Nyss hemkommen efter en intressant kväll i Torsåker. Alltså, jag blir galen. Det går runt i mitt huvud. Jag vet inte vad som händer...

Men i alla fall. Ida kom kom hit och kollade körslaget med mig. Jag hade först tänkt mig ett kreativt ensamparty där jag skulle krypa upp i hörnet på sängen och chilla runt och kanske skriva lite, men jag fick så vansinnigt tråkigt så jg behövde sällskap.

Och på den vägen var det.
 
Vi hamnade, efter en intressant runda med renaulten (blir det så? renaulten? hur som helst, vi åkte renault) till Sandviken, hemma hos Lucky Lök igen. Inte särskilt mycket filmtittning denna gången heller faktiskt. Först var Kalle där också, men han fick ganska snart agera taxi och åka till Hofors eller hur det nu var.

Då hände också rätt intressanta saker.

I samma veva fick nämligen Löken reda på att någon försvunnit med hans cykel. Men han visste vart cykeln var, men inte hur han skulle få hem den. Han blev helt bekymrad över att Ida hade renaulten, för i den kunde man ju inte frakta någon cykel. Hallå, skärp dig fan, cykeln var placerad vid busskuren. Hur långt kan det vara, 500 meter max? Otrolig ansträngning att gå dit och cykla tillbaka. Jag erbjöd mig att cykla hem den åt honom och fick en torkad ros (som Lök råkade vifta ner från väggen) som tack. 

Avancerat skit

Alltså:

1. Ida körde (med Lök i baksätet) mig hela vägen till busskuren.
2. Lök visade mig till skjulet där cykeln låg.
3:1. Jag cyklade tillbaka till Lök. Måste tilläggas att det var fruktansvärt vingligt och att jag inte nådde att trampa runt pedalerna sittande, varför jag fick stå hela vägen.
3:2 Ida och Lök åkte bil tillbaka till Lök.

Sen kom Kalle tillbaka.

Och på tal om vilda åkturer.

Istället för promenad blev det en tur i bil runt halva Gästrikland, mestadels på vägar som knappt kan kallas vägar. Mest eftersom de inte finns. MEN, man kan åka där ändå, tänkte Lök. Trots att det var Kalle som körde. Helst ska man åka fort också. I den mest kuperade och svårframkomliga terrängen. OCH över de största stenarna. OCH i de djupaste groparna. Gärna utan lyse också. Och på någon växel som bilen i det närmaste inte orkar ta sig fram på. Liksom, varför får man för sig att ens testa? Och varför är Ida så lugn och avslappnad när jag ser framför mig hur vi ligger på taket mitt ute i skogen? Hon visste att det inte skulle bli så, och det fånigaste av allt är att jag slutade bry mig efter ett tag. Någonstans fanns den skräckblandade förtjusningen. Vi överlevde ju, så det var väl lugnt. MEN, så har alla tänkt, alla som det gått åt helvete för. Men jo, jag vill fortsätta åka bil med er. Men jag vill inte veta hur ni åker i "vanliga fall". Usch, jag blir mörkrädd.

Efter åkturen chillade vi en stund hos Lök igen. Sen uppstod det stora problemet att vi kom på att det var i det närmaste slut på bensin i Idas bil. Smart. Hon skulle ju skjutsa hem mig också. Men Karl är räddaren, för han gjorde't istället. 

Och NU ska Sahara snarka.

Och tänka. Massor.