a window in the wind
Gårdagen var något av ett stressmoment. Ett ganska rejält stressmoment. Först matteprov i två timmar. Ett matteprov som gick åt helvete och det vill jag inte veta av. Jag tycker att det är så taskigt att Anders varierar svårighetsgraden mellan diagnosen och provet så mycket hela tiden. Diagnosen kan gå hur bra som helst och då kan man ju misstänka att man kan det man ska. Sen kommer provet och är fem gånger svårare så att man inte fattar någonting. Jag tror att jag med säkerhet kan säga att jag fick ut rätt svar på två VG-uppgifter, av hur många som helst. Vill inte veta av.
Sedan var det cupen. Jag var helt sjukt nervös inför den. I efterhand visade sig nervositeten till största delen inte vara över mig själv och det var ganska skönt. Jag simmade mina fyra sträckor, inte på några dundertider men jag gjorde det i alla fall. Problemet var att jag samtidigt skulle hålla ordning på elva stycken ungar, varav nio tävlade för allra första gången. Det uppstod ju en lätt förvirring eftersom alla skulle vara med på olika saker och hade sju miljoner frågor var. Svårast var att hålla ordning på tvillingarna. Sötisarna. De är så himlans lika, och igår hade båda likadan baddräkt och uppsatt hår. Pust. Problem. Problem ett var att komma på vem som var vem. Jag gissade, och gissade såklart fel. Lika jobbigt varje gång, och det måste vara jobbigt att alltid bli tagen för någon annan. Sen upptäckte jag att en hade halsband. Då gällde det bara att komma ihåg vem det var. Var det det namn jag hade gissat på eller den unge jag hade pekat ut? När jag trodde att jag hade koll visade det sig att båda inte skulle simma samma saker. Fan. Var det halsbandet som skulle simma rygg, eller var det den andra? Det löste sig i alla fall. Alla mina simmare var jätteduktiga och tuffa. Unge herr hyperaktiv förtjänar en extra eloge. Han lyckades hålla ordning på sig och var ordentlig och gjorde det han skulle och var jätteduktig.
Jag var så stressad och uppspeedad när jag kom hem att jag i princip inte lyckades sova någonting i natt. Så fort jag blundade sprang det omkring en massa små simmare i mitt huvud. Mina armar var tunga och spända och jag kunde inte slappna av. Somnade efter tre någon gång, så nu är jag lagomt pigg.
Det är därför jag sitter här nu och dissar spinningen. Hade jag varit lite mer utsövd hade jag taggat till och gått och tränat, men nu finns det ingen ork till det. Jag tog mig knappt upp för backen när jag gick från bussen. Jag får se till att vara taggad att gå på pumpen imorn istället.
Vi hade vargdebatt på biologin idag. Det var jätteroligt, men jag fick aldrig tillfälle att dra mina toppargument eftersom vi aldrig kom in på rätt ämne riktigt. Jag skulle hålla vargens försvarstal, men det gick väl sådär. Jag tror att vi blev rätt så krossade. Jag får vänta på bedömningen så kanske jag kan vara nöjd med min insats sen.
På engelskan började vi förberedelserna inför nationella provet. Usch vilken skräck. Jag kommer dö på fläcken. Christin berättade att betyget på nationella kommer att ha jättestor betydelse för slutbetyget på kursen. Fy. Hata nationella provet. För övrigt ska jag läsa sextio sidor i aspergerboken tills på fredag, men såklart glömde jag den i skolan. Smart.
Sedan var det cupen. Jag var helt sjukt nervös inför den. I efterhand visade sig nervositeten till största delen inte vara över mig själv och det var ganska skönt. Jag simmade mina fyra sträckor, inte på några dundertider men jag gjorde det i alla fall. Problemet var att jag samtidigt skulle hålla ordning på elva stycken ungar, varav nio tävlade för allra första gången. Det uppstod ju en lätt förvirring eftersom alla skulle vara med på olika saker och hade sju miljoner frågor var. Svårast var att hålla ordning på tvillingarna. Sötisarna. De är så himlans lika, och igår hade båda likadan baddräkt och uppsatt hår. Pust. Problem. Problem ett var att komma på vem som var vem. Jag gissade, och gissade såklart fel. Lika jobbigt varje gång, och det måste vara jobbigt att alltid bli tagen för någon annan. Sen upptäckte jag att en hade halsband. Då gällde det bara att komma ihåg vem det var. Var det det namn jag hade gissat på eller den unge jag hade pekat ut? När jag trodde att jag hade koll visade det sig att båda inte skulle simma samma saker. Fan. Var det halsbandet som skulle simma rygg, eller var det den andra? Det löste sig i alla fall. Alla mina simmare var jätteduktiga och tuffa. Unge herr hyperaktiv förtjänar en extra eloge. Han lyckades hålla ordning på sig och var ordentlig och gjorde det han skulle och var jätteduktig.
Jag var så stressad och uppspeedad när jag kom hem att jag i princip inte lyckades sova någonting i natt. Så fort jag blundade sprang det omkring en massa små simmare i mitt huvud. Mina armar var tunga och spända och jag kunde inte slappna av. Somnade efter tre någon gång, så nu är jag lagomt pigg.
Det är därför jag sitter här nu och dissar spinningen. Hade jag varit lite mer utsövd hade jag taggat till och gått och tränat, men nu finns det ingen ork till det. Jag tog mig knappt upp för backen när jag gick från bussen. Jag får se till att vara taggad att gå på pumpen imorn istället.
Vi hade vargdebatt på biologin idag. Det var jätteroligt, men jag fick aldrig tillfälle att dra mina toppargument eftersom vi aldrig kom in på rätt ämne riktigt. Jag skulle hålla vargens försvarstal, men det gick väl sådär. Jag tror att vi blev rätt så krossade. Jag får vänta på bedömningen så kanske jag kan vara nöjd med min insats sen.
På engelskan började vi förberedelserna inför nationella provet. Usch vilken skräck. Jag kommer dö på fläcken. Christin berättade att betyget på nationella kommer att ha jättestor betydelse för slutbetyget på kursen. Fy. Hata nationella provet. För övrigt ska jag läsa sextio sidor i aspergerboken tills på fredag, men såklart glömde jag den i skolan. Smart.
Meddela din åsikt
Trackback