Bara Sara

or two bad days..?

Okej.. såhär är det. Gårdagen var svart. En riktig black day, bad day, skit dag, en total far åt helvete eller gå och göm dig dag. Allt gick emot mig.

Det började med det sista nationella provet i engelska. Läs och hörförståelse som var ganska väldigt svår. I alla fall hörförståelsen. De pratade en massa fort och jag hann inte med. Det var svårt att höra exakt vad de sa och koncentrerade jag mig för mycket på en fråga så missade jag de två efterföljande. To bad. Jag börjar mer och mer sikta in mig på att få VG nu, så det där kan vi ju döda.

Sen var det kemi. Vi skulle göra de sista förberedelserna inför analysprovet och jag skulle titrera och bestämma en okänd vätska som Lina hällde upp åt mig. Shoot. Det är bara det att jag är så sanslöst tafflig och blir i det närmaste handlingsförlamad när det finns sjuhundra alternativ till vad man ska börja med. Därför tog det mig en hel timme att bara rigga upp utrustningen. Sen då. Jag hade min vätska, som jag kommit fram till var en bas, uppmätt och klar och placerad på magnetomröraren när jag på okänt vis lyckades välta den. Panik. Det blev okänd basisk vätska över hela bordet. Det kunde ha varit ammoniak och därmed lugna gatan, men för att jävlas ordentligt så var det ju såklart natriumhydroxid. Fan. Den vätska som, även om den var ganska svag, är det sämsta att spilla. Varför inte? Jag fick som tur var inget på kläderna, men på ungefär allt annat. När jag sanerat bordet, makulerat mitt anteckningsblock och stängt in min nyckelvaktare Tåschten  i en plastpåse för vidare befordran mot tvätt var det bara att börja om igen. Men motivationen var död och begraven. Det kändes som om jag hade natriumhydroxid överallt och bara ville åka hem och gömma mig.

Ointresserad av mer gnälliga skoltankar? Hoppa över nästa.. ehe.. stycke.

För att sätta extra krydda på skoldagen väntade ett utvecklingssamtal. Jag hatar utvecklingssamtalen. Det borde ge tidernas självförtroendekick eftersom jag har de betyg jag har i nästan alla kurser, men det gör mig bara deperimerad. Att sitta där och bli överöst med lovord borde kännas bra, men när lovorden framförs på ett fullständigt likgiltigt sätt eller rent av med negativ klang, som om det vore fel att göra sitt bästa och sträva efter höga betyg, känns det inte så bra. Exempelvis matten, som ju för övrigt är Anders kurs. Där hade jag ett svagt VG på det första provet (ett fatalt misslyckande enligt mig) och MVG på det andra. Då säger människan såhär: "Jaa, det skulle ju vara lättare för mig att sätta betyg om du hade hållit dig på en och samma nivå och skrivit VG på det andra också". Visst, självklart. Jag skriver ett VG på det andra provet också bara för att det inte ska behöva tjafsas om vad jag ska få för betyg.  Och sen engelskan. Jag har full koll på hur det går med den och jag vet precis vad som fattas för att jag ska få MVG. Men det vet inte Anders. "Där vill du ha VG", säger han. Bara för att jag skrev det på den där studieplanen i början av ettan. Jag har inte lagt ner all denna krut på engelskan för att jag vill stanna på VG. Skulle det vara så att jag ville det skulle jag inte ha ansträngt mig med engelskan den här terminen, men jag har ju hela tiden vetat att det finns en chans att jag kan höja mig. Ska jag ge allt för att försöka ta den chansen och visa, om inte annat mig själv, att jag har blivit bättre på engelska än jag var i nian, eller ska jag strunta i det för att följa studieplanen? Skulle det vara en katastrof om något gick bättre än förväntat? Är det meningen att man ska känna sig misslyckad för att man gör något bättre än man trott? Ska man bläddra i den lite titt som tätt för att se hur det ska gå i en kurs eller ska man göra sitt bästa för att det ska gå så bra som möjligt? Man måste väl kunna bära sina mål inom sig och ändra dem under kursens gång om något visar sig vara svårare än man trott eller lättare än man trott. För Anders verkar studieplanen vara allt och ska efterlevas till 100%, annars har något blivit fel. Men vad ska man då sätta upp för mål? Ska man sätta upp rimliga mål eller önskvärda mål? För mig råkar det i och för sig allt som oftast vara samma sak, men inte alltid. Det är väl givet att man vill ha MVG i allt om man får välja, men vad är det dår för mening med att gå i skolan överhuvudtaget? Ska man sätta upp mål i en kurs som inte ens har startat? Kommentaren "Jahapp.. ska jag skriva in att du vill ha MVG i svenska B på en gång eller?, eller skit samma förresten." tolkar jag bara som ett "vem bryr sig?". Hur ska jag kunna veta hur det kommer att gå i svenska B, en kurs som startar några veckor in på vårterminen. Jag antar väl att jag kommer att förvänta mig MVG där också eftersom svenska alltid har varit "mitt ämne", men är det jag eller någon annan som ska förvänta sig det? Det är inte det allra lättaste att se den där studieplanen med alla dessa inskrivna M och känna mig som en programmerad prestationsmaskin och vera att det inte är enbart mina egna krav. Det måste verkligen gå så, jag måste nå de där resultaten, för annars ryker studieplanen och då blir jag kritiserad. Anders säger att chansen fortfarande finns att jag får MVG i matte, och hux flux har det hamnat ännu ett M i studieplanen. Jag vet inte om jag kommer orka läsa om hela första kapitlet för att komplettera upp det till MVG, men nu måste jag ju det för att det står i studieplanen, eller? Samma sak gällde med fysiken som också har gått lite svajigt. Klart som sjutton att "önskemålet" är att få MVG, men jag vet inte om det är rimligt. "Chansen finns" sa Anders, och skrev dit ett M till. Jag kommer att behöva komplettera där också om det ska bli så. I nästa sekund säger han åt mig att tagga ner, att jag inte behöver ha de där betygen om jag inte ska bli läkare. Men jag fungerar inte så. I de allra flesta fall är det MVG eller inget som gäller. Ytterst sällan är jag nöjd med lägre betyg. Därför skulle jag, vad jag än må ge för intryck om dåligt självförtroende och mindrevärdeskomplex hit och dit,  aldrig lämna in en uppgift som jag inte är nöjd med. Jag lägger inte alls speciellt mycket tid på skolan hemma och får i allmänhet en massa ångest för det eftersom jag vill prestera. Jag pluggar inte alltför mycket till prov, utan lyckas i allmänhet prioritera andra mindre viktiga eller totalt oviktiga saker. Det ska vara bästa möjliga resultat med minsta möjliga ansträngning. Jämt. Jag har fruktansvärt äckligt höga krav på mig själv, men det är ju för att jag vet att jag kan. Jag känner inte att de tynger mig, inte än. Jag kan inte tagga ner. Jag kan inte medvetet göra saker sämre än jag behöver och medvetet undvika bra betyg. Därför vill jag byta mentor. Jag vill ha utvecklingssamtal med någon som i alla fall kan ge intryck av att bry sig om mer än enskilda bokstäver i ett kalkylblad. Jag vill inte må dåligt och bli deperimerad av att ha utvecklingssamtal när jag har de betyg jag har.

För att återgå till väsentligheterna.

Eftersom det var en katastrofdag så hoppade jag över spinningen. Jag hade anledning att tro att jag skulle ramla av cykeln eller slita av hälsenan eller något annat otrevligt. Jag taggade gärnet till boxen istället, där jag i och för sig kanske borde ha förväntat mig en smäll på käften. Det var ju sista gången och jag ville verkligen slå bort en massa otur, ilska  och andra elakartade tankar.

---

Ny dag. Det borde ha blivit en bra dag kan tyckas. Det började i alla fall bra. Jag framförde mina önskemål om att få byta mentor, och det skulle jag få. Jag skulle få haffa vem jag ville. Höhöh. Men sen fortsatte det att jävlas. Vi började med analysprovet och självklart har jag tilldelats ett pulver där det inte gick att avgöra den negativa jonen. Jag blandade och testade och hade mig men det gav reagens med både silvernitrat och bariumklorid, vilket betyder att det finns både kloridjoner och sulfatjoner i det. Därför måste jag göra om det imorn för att se vilken som ger tydligast resultat. Varför skulle något få gå lätt för?

Sen skulle vi ha matte och givetvis hade jag ingen mattebok. Varför Sara? Varför måste du vara den mest korkade människa som går i ett par skor? Du har väl hela denna termin haft matte på onsdagar? Jag fick låna en mattebok och sedan skriva i fysikblocket.

Sen skulle jag åka och träna. Luciasjungning med den lilla "simkören". På bussen hittade jag Malin. Mycket trevligt. När vi skulle kliva av så tappade jag min telefon. Why not? Det märkte jag ju som tur var eftersom det blev tyst i mitt öra. Malin stod gången och väntade och funderade vad jag höll på med när jag tafflade omkring på golvet. Jag hittade telefonen, men istället lade jag ifrån mig min ena vante på sätet. Fuck. Mina egenstickade favvovantar fanns plötsligt endast i singular. Helvete. Men oturer förbyttes i tur när jag åkte hem för det var samma buss så jag kunde få tillbaka min vante direkt. Praise the Lord.
 
Nu ska jag gå och lägga mig. Kan det få gå bra imorgon?