beneath the stars and Texas moonlight
Jomenvisst!
Igår morse plågade Malin och jag våra fiskar igen då. Fast jag tror att det är mest plågande för oss faktiskt. Vi har gemensamt gjort ett moget övervägande och kommit fram till att ingen av oss har lust att fortsätta med den där gruppen. Jag känner så här; visst kan jag vara hjälpledare och åka dit och ta dem någon gång ibland om det behövs, men jag orkar inte med ansvaret. Jag vill ha fritid och möjligheten att disponera mina fredagkvällar som jag vill utan att vara död på lördag morgon när jag måste åka till Hoforshallen. En annan viktig faktor är att jag inte längre känner något intresse i den gruppen, den motiverar mig inte längre. Visst, de kan vara hur gulliga som helst när de sätter den sidan till, men det är gnällspikar, dampbarn och allmänt konstiga individer om vartannat. Jag pallar inte. Det var i något slags euforiskt tillstånd jag nyligen skrev att jag älskade dem, men det var bara för att det gick sådär galet bra förra veckan. Det kan gå galet bra, jag vet, men de gångerna är så sanslöst sällsynta. Nu ska jag dessutom börja på trafikskolan också, så då räcker det definitivt med en grupp nästa termin.
När jag kommit hem och vårdat mitt egendomliga utseende en aning åkte vi upp till brors och Bellisen en sväng. Farmis följde också med, och hon blev en massa bekymrad när det stod klart för henne att jag skulle köra. Haha. Hon bara; "ska ni ha Sara att köra, hon är väl inte arton år? Ställ inte till med någonting nu, det är ju så dåligt väglag. Ojojoj, hon är ju inte arton år". Men sedan berömde hon mig en massa för att jag körde så bra. Höhöh. Fast det var lite läskigt. Det var andra gången jag körde på vinterväglag, och det var slirigt och spårigt och smal väg och elände. Dessutom passerade vi en olycksplats där någon nyligen brakat rakt ner i diket. Ehe. Det blev ett krampaktigt tag om ratten från min sida så att jag inte skulle komma ut i lössnön. Men det gick bra, och vi kom fram på bästa sätt. Jag hittade för övrigt hela vägen helt själv. Lokalsinne power.
Brors hade ju fyllt år som sagt. Han fick en hockeymatch av mig. Alltså, den 19 januari ska vi antagligen åka och se Brynäs-Timrå. Jag hade lite klen fantasi, eller så hade jag bra fantasi, det beror på hur man ser det. Bellisen var en massa söt. Hon sprang omkring och bar på en barnens bibel och ville att jag skulle läsa den för henne. Haha. Hon satt i mitt knä och så tittade vi på gubbarna med fula hattar och fula skägg och fula får. Haha. Bibeln minsann. Jag tror att jag har en sån där bok någonstans jag också. Ehe. Jag minns att vi fick gå till pingstkyrkan och hämta dem. Mja, i trean kanske. Hur som helst, brors hade även skaffat SingStar. Höhöh. Jag utmanade honom på en låt förstås. Det blev Poison, och jag vann. Höhöh. Sjöng även en låt mot mamma, och slog henne också.
Imorse skulle jag vara duktig och plugga kemi. Det gick väl sådär. Rättare sagt, det gick åt helvete. Jag kan ingenting. jag tror aldrig att jag har varit så tröglärd, men detta fastnar verkligen inte. Jag hade ett papper med uppgifter där man ska balansera formler och jag klarade inte ens hälften av uppgifterna. Inte bra. Jag får försöka få Lennart att dunka in det i huvudet på mig imorn. Jag kan inte resten heller för övrigt. Galvaniska celler och entalipändringar åt alla möjliga håll. Nej, inget för mig.
Jag gav upp och bestämde mig för att åka och kolla på Gästrikeserien istället. Bara för att jag tycker att det är roligt att vara på simtävling utan att tävla som sagt. Det gick en massa bra för Hoforsrarna. Det slogs pers på många håll och det blev några medaljer och grejer. Jo. Brabra.
Nu ska det sovas.