Bara Sara

Usch och fy och helvete. Jag har aldrig blivit så fullständigt utmattad i hela mitt liv. Jag trodde inte att jag hade den beslutsamheten och det jävlaranamma jag visade upp för mig själv. Jag var övertygad om att jag skulle ge upp så fort det började ta emot. Det är alltså Vår Ruset jag pratar om. Jävla särskrivande människor, "Vårruset" borde det heta. Jag har överlevt fem kilometers löpning, non stop. Det har aldrig någonsin hänt förut. Jag brukar dö efter 800 meter. Förra året varvade jag gång med löpning lite hur som helst, men bestämde mig samtidigt för att 'nästa gång så ska jag springa hela'. Det gjorde jag också, men det var med nöd och näppe. Verkligen. Jag stod i andra startgrupp, den som hette "springa". Det är bra att hålla sig så långt fram som möjligt eftersom man i alla fall tvingas springa förbi folk som går. Första kilometern gick bra. Det första som hände var att jag träffade på Veronica. Jag pratade med henne ett tag och då behövde jag inte tänka på att det var jobbigt. Efter ett tag tyckte hon dock att jag sprang långsamt så hon sprang ifrån mig. Jag missade tvåkilometersskylten så när jag kom fram till trean blev jag positivt överraskad, typ. Det var ändå helt sjukt jobbigt, men då hade man ju gjort mer än hälften. Genom hela Bolougnerskogen (stavning..?) var det plågsamt. Jag sprang bara och längtade efter fyrakilometersskylten. Jag fattar inte hur jag kom fram sista biten. Var så himla trött. Jag kommer ihåg att en människa stod i en kurva och talade om att det var 400 meter kvar, att det skulle ta max 3 minuter till vilan om man joggade. Jag visste på något sätt att jag inte skulle klara det, även fast jag gav mig fan på det. Det flimrade och svartnade för ögonen och jag mådde illa utav helvete. Jag såg målskylten och visste vart jag skulle, men kroppen sa ifrån. Kanske tjugo meter från mål fick jag upp spyor i munnen och på sin höjd tre meter före mål var jag tvungen att stanna och spy. Sedan vacklade jag över mållinjen och spydde lite till. Fy fan vad surt det kändes (för utom att det även smakade jävligt surt) att jag inte kunde springa hela vägen in i mål. Jag vill ändå räkna det som om jag sprang hela vägen, det fattades ju bara någon meter. Nu är jag trött och skakig utav helvete.

Före Vår Ruset hann jag med ett besök i Valbo. Jag slutar ju redan klockan nio på torsdagar, så jag åkte in på kvart i tio bussen. Själva syftet var att jag skulle undersöka om jag kunde få klippa mig på City-frisörerna (tack för tipset Josse :D). Det gick alldeles utmärkt, jag fick klippa mig direkt när jag kom dit. Det var dyrare än på andra ställen, men det var verkligen värt 450 kronor att slippa vänta till efter skolavslutningen. Nu är jag korthårig igen. När jag ändå var där ägnade jag mig åt lite seriös shopping också. Syfte nummer två var att hitta en morsdagspresent. Jag lyckades även rädda skolavslutningen. Köpte en jättesöt vit klänning med blå prickar på Gina Tricot. Det blev även ett rött tunika/linne och tre par trosor på H&M. Bilder hamnar i bilddagboken imorgon. Jag tog bussen tjugo i tre från Valbo och bytte till halv fyrabussen i Sandviken. Då hann jag precis med tjugo över fyrabussen i Hofors. helt perfekt. Sen så hann jag bara hem så skulle vi åka igen. Halv fem var jag hemma och halv sex blev vi hämtade. Tröttsamt.

Nu ska jag sova.