Bara Sara

Måndag 30/4 - dag 1
Exakt klockan 01,32 ringde min fula lilla väckarklocka. Så här i efterhand kan jag inte exakt minnas varför jag ställde den på en så ytterst udda tid, men det låg kanske någon tanke bakom det agerandet också. Det var i alla fall upp så tidigt som gällde. Jag kanske snarare ska kalla det sent. Nej, jag hade sovit i nästan tre timmar, och efter nattsömn är det ny dag för mig.

Då vi stuvat in all packning inklusive oss själva bar det av mot Måby långtidsparkering, där bilen skulle få spendera en vecka. Klockan var vid avfärden omkring halv tre och jag var helt sjukt trött. Jag kunde dock inte sova i bilen, det var helt sjukt obekvämt, samtidigt som jag var ganska uppe i varv. Konstigt nog blev jag hungrig där mitt i natten. Inte helt normalt att äta äpple kvart i tre, men jag har gjort det.

När vi kom fram till Måby och höll på att flytta över packningen från vår bil till den lilla minibuss som skulle transportera oss till Arlanda höll jag verkligen på att frysa ihjäl. Det var två grader ute och jag hade inte alltför mycket kläder på mig. Det kändes bara onödigt att släpa jacka och sånt skit som jag förhoppningsvis inte skulle komma att ha det minsta användning för på Cypern.

På Arlanda fick vi checka in bagaget manuellt i något sorts datapryl. När vi kom fram, halv fem, var det fortfarande en och en halv timme tills incheckningsdiskarna för vår flight skulle öppna. Därför gick det smidigare att göra det själva, då blev vi ju av med bagaget direkt.

Säkerhetskontrollens nya EU-regler är så löjliga. Alla former av vätska (inklusive krämer och lypsyl och sådant) får endast transporteras i förpackningar som rymmer max 100 ml. Dessa förpackningar måste sedan knölas ner i en återförslutningsbar plastpåse som rymmer max en liter. Det är så löjligt. De måste väl se att en flaska läsk inte äventyrar någon säkerhet. 

Vi kom i alla fall igenom säkerhetskontrollen, och det var ju bra. På andra sidan letade vi på ett stycke Forex och växlade till oss lite Cypriotiska pund. Givetvis skulle jag vara lite extra krånglig. Jag växlade in en laddning Euro som jag hade kvar sedan Lanzarotelägret samt lite svenska pengar. Då fick snubben bakom disken lite huvudbry, men jag kom i alla fall därifrån med 80 pund värda vardera ungefär 16 kronor.

Efter växlingen hittade vi ett café och intog där en dyr frukost som för min del bestod av en tråkigt torr macka och en sur jordgubbssmoothie. 

När vi frukosterat transporterade vi oss bort mot våran gate, F69, som enligt uppgift skulle ligga absolut längst bort. Det gjorde den. Efter vägen hann vi passera ytterligare en passkontroll. Mor och far hade vid det tillfället lyckats ta varandras pass, något som gjorde människan bakom disken en aning förvirrad innan han kom på det. 

Vi fick sitta i en och en halv timme vid gaten innan vi fick kliva på planet. Under den tiden spelade jag lite kort med mamma samt tittade på flygplan. Startbanan gick alldeles utanför där vi satt. Synen då ett flygplan lämnar marken och försvinner mot horisonten är både fin, maffig och svår att förstå. Även om jag vet hur det går till teoretiskt är det svårt att förstå rent praktiskt hur hundratals ton tunga saker kan flyga.

Vi fick sitta i mittenraden på flygplanet, alltså helt utan alla former av utsikt. Det var ganska trist. Det är roligt att sitta vid fönstret under starten och landningen. Strax efter klockan åtta lyfte äntligen planet. När vi överlevt den så maffiga starten och kommit upp på marschhöjden 11000 meter började vissa spänningar att släppa. Då kom jag återigen på hur trött jag var. Jag mådde nästan illa av trötthet. Först försökte jag läsa, men var för trött för det. Sedan försökte jag lyssna på musik, men jag var för trött för det också. Jag försökte lösa sudoku, men det var helt omöjligt. Slutligen försökte jag sova, men jag var visst för trött för det också.

Vi fick mat halv tio, alltså mat, inte frukost. Det var välkommet, men kändes ändå väldigt konstigt. I och för sig hade jag varit vaken i åtta timmar, men ändå. Vi bjöds på något slags biff och potatis, helt okej faktiskt. Efter maten blev jag tilfälligt pigg igen och ägnade mig åt att iaktta folk omkring mig. Till vänster satt en familj med en hel massa söta ungar. En av den hette Morris, stackars barn. Det är för mig ett namn som passar betydligt bättre på en katt.

13,00, då vi fått vrida fram klockan en timme, slog flygplanshjulen i marken på Larnaca flygplats. Vi slussades med buss in till terminalbyggnaden där vi fick vänta en hel evighet på vårt bagage. Eftersom vi checkat in så tidigt måste våra väskor ha legat absolut längst in i planet. Jag tänkte mig dock att det var tvärt om, först in först ut liksom. Jag  förväntade mig att få se min svart/rosa väska med utmärkande blå rosett komma farande först av alla. Grusade förhoppningar blev det. Bagagekärra ett tömdes, utan våra väskor. Bagagekärra två och tre tömdes, också de utan våra väskor. Istället for det runt en halv miljon barnvagnar, ett par rullstolar, lådor med papper till laserskrivare som någon roat sig med att packa i, samt alla andra passagerares resväskor. Bland de allra sista kom så våra väskor. 

Därefter väntade 45 minuters bussresa med en charmig norsk guide. När vi kom fram till hotellet och klev av bussen kom den så efterlängtade värmevågschocken. Klädseln, bestående av jeans och converse med strumpor i, kändes plötsligt väldigt opassande. 

Mamma checkade in oss på hotellet medan pappa och jag väntade ute med väskorna. Hotellet bestod av omkring 40 olika block med fyra lägenheter i varje. Rummet vi fick låg i block 35, på andra våningen. Det var en tvårumslägenhet, ett sovrum och ett större rum med kök. Balkongen gav utsikt mot en bakgård. Ställde man sig på tå längst in i ena hörnet kunde man faktiskt se havet också. 

När vi installerat oss och bytt om till en mer passande klädsel tog vi och inspekterade omnejden. Vi studerade först hur poolen såg ut, ganska så nice faktiskt. Därefter gick vi ner mot havet, men eftersom det en bart var hav (alltså ingen strand) så gick det inte att ta sig hela vägen ner till vattnet. På andra sidan hotellet hittades en affärsgata med en massamassamassa souvenirbutiker och andra affärer. Utanför en affär hade någon placerat två papegojor, en röd och en blå. Fina men läskiga. Under den röda satt en skylt som det stod "Help, I need a wife"  på. Precis när vi skulle passera hoppade den röda ner på marken och började väsnas och se ännu läskigare ut. När vi tog omvägar runt papegojan lyckades jag gå in i en stople. AJ.

Vi fortsatte längs affärsgatan och hittade en affär där de sålde billiga märkesinspirerade solbrillor. Jag införskaffade mig ett par från Chanel för dryga 60 kronor, mycket bra köp. 

Eftersom tröttheten satt sina spår orkade vi inte leta särskilt länge efter någon restaurang, utan vi tog i princip den första i ordningen. "Cicero" hette den och ägdes av en dam som verkligen trodde att hon kunde prata svenska. Både jag och mor och far åt Souvlaki, en grekisk rätt bestående av grillspett, pitabröd och tzatziki. Till det serverades pommes frites. Mums.

Efter matintaget fanns det ingen mer ork att tillgå. Klockan nio gick vi tillbaka till hotellet, och hade då varit vakna i arton och en halv timme. Pappa startade tv:n och hittade på SVT-Europa där han lyckades få tag i någon form av nyheter, men efter det snarkades det. 

Tisdag 1/5 - dag 2
Efter en lång natts sömn i en stenhård säng hade jag ganska ont i ryggen när jag vaknade på tisdagsmorgonen. Jag sov i det stora rummet och vaknade därför när mamma började joxa med frukosten, halv nio på morgonen. Suck.

När första frukosten intagits gick vi ned till poolen, där hela dagen skulle komma att spenderas. Vi hittade tre lediga solstolar vid den ganska så stora poolens ena kortsida. Jag låg och läste och blev varm ett bra tag innan jag vågade mig till poolen. Uuuh. Iskallt. Tårna fick sig en ordentlig köldchock när jag stoppade ner dem i vattnet. Jag insåg snabbt att det enda sättet att komma i var att traska bort till den djupa delen och ta ett litet skutt. Allt annat var ju rent plågsamt. När man väl kom i var det inte så fasligt kallt, utan snarare ganska uppfriskande.

Efter någon timmes badande blev jag akut glassugen. Vad gör man åt det då? Man går och köper sig en glass såklart. Snabbt konstaterades att glass inte tillhörde det som var billigt på cypern. Det flesta glassarna kostade mellan 1,40 och 1,80 pund, vilket motsvarar 25-30 svenska kronor. Det blev en glass i alla fall. Chokladglass med brownies, mums.

Därefter gick vi tillbaka till hotellrummet och intog en liten lunch, bestående av jordgubbar och mjölk. Det skulle komma att bli standard för hela veckan. Det gjorde inte så mycket.

Vid bad två och tre i poolen kändes det redan lite mindre kallt. Kroppen måste ha chockats av årets första utebad, min enda teori. Vi fördrev i alla fall några timmar till vid poolen innan vi återigen gick upp till hotellet, denna gång för att duscha och göra oss klara för att gå ut och käka. 

Denna dag gick vi en sväng runt kvarteret (vad dumt det där lät) innan vi intog en restaurang. Jag kan inte riktigt säga hur långt vi gick, men efterhela vägen gjorde diverse restaurangägare tappra försök att kasta in oss. Vi hamnade tillslut på Karatanas, granne med Cicero för övrigt. Där blev det Filé Black&White för min del. Helt okej det med.

Eftersom det var första maj var allt vad affärer hette stängda. Istället ville mor och far göra ett besök i hotellbaren. Eftersom jag inte hade någon lust att gå tillbaka till hotellrummet själv så hängde jag på. När vi kom dit höll några snubbar på att visa upp något slags cypriotisk dans som gick ut på att balansera glas på huvudet. Vilka idéer folk kan få. Människan gick omkring med säkert närmare 20 glas på huvudet och till slut var han tvungen att ducka för att inte glasen skulle slå i taket. Knas.

När glas-på-huvudet-dansaren var färdig kom det in ett gäng nya människor. Dessa visade upp lite zorba, grekisk dans med lite allmänt benviftande. Efter ett tag plockade de upp en hel hög åskådande människor att vara med. Jag var en av dessa. Nu kan jag alltså stoltsera med att ha dansat zorba. Yeah.

Onsdag 2/5 - dag 3
Efter en natt fylld av konstiga drömmar, och en frukost i samma stil som föregående var jag redo att ta mig an dag tre. Mor kom med förslaget att vi skulle söka upp den där stranden som skulle ligga belägen en kilometer bort. Någon hade roat sig med att lägga ut stenplattor hela vägen, så det gick hur bra som helst att gå.

Vägen dit var något av ett himmelrike för min far som upptäckte en halv miljon olika fågelarter och annat kolijox som intresserar honom. Mor gick och var lyrisk över vegetationen, som jag tyckte var mest tråkig och grå. Själv gick jag och halvt försmäktade samtidigt som jag försökte undvika att trampa på alla ödlor som också envisades med att finnas just där.

Väl framme på stranden hyrde vi oss en varsin solstol och ett parasoll. Det kändes värt de 1,25 det kostade per styck att slippa ligga direkt på sanden.
 
Jag försökte mig på ett dopp i havski. Det var manetfritt, vilket betyder att det funkar för mig att bada. Det som kom till det här ställets nackdel var istället att botten var fruktansvärt stenig och halvt omöjlig att gå på. Det var ett tillfälle då man kanske skulle ha haft nytta av ett par "Foppa-tofflor", som man skulle kunna klampa rakt i med. Nu fick man slänga omkull sig och gå på händerna istället, ehumm.

Långt bort i fjärran såg jag hur någon drogs upp i fallskärm från en båt. Shit vad roligt tänkte jag, det där vill jag också göra. Det fanns ett vattensportcenter på stranden där vi befann oss, men det verkade inte vara så där värst febril aktivitet där just då, förutom att folk åkte en massa jetski. Någon timme senare, efter diverse glassinköp och ytterligare badförsök såg jag hur två herrar stod och fipplade med en sådan där skärm på en båt vid vattensportcentret, och strax därefter drog de upp en människa. De hade alltså skärmflygning där också. Jag traskade iväg och hörde mig för om vad det kostade. 15 pund, snabbt omräknat knappt 250 kronor. Jag insåg att det var värt det, jag måste ju ta chansen. Jag fick på mig en flytväst och en sele och fick sedan traska ut i en båt och sitta och vänta ett tag. Två andra människor, ett syskonpar skulle jag tro, skulle åka ut i båten samtidigt som mig, för att vattensportsfolket skulle slippa knöla ihop skärmen emellan gångerna. Jag flög först. Jag blev fastspänd i skärmen och tillsagd att jag måste sitta hela tiden, jag vet inte vad jag hade för andra möjligheter eftersom jag satt fast i en sele. Det var i alla fall en sjukt häftig känsla. Jag kan inte uppskatta hur högt upp jag var, men jag hade vid överblick och båten såg jätteliten ut där nere. Medelhavets vatten var alldeles klarblått från ovan. En liten rädsla att ramla ner fanns där, men frihetskicken tog över och blåste bort den. Landningen var jag mest rädd för, men det gick utmärkt. Först blev jag, som alla andra, sänkt i havet upp till midjan, sedan hissade de upp mig en bit igen och jag fick sedan landa i båten. Därefter fick jag åka med i båten medans "syskonparet" flög. Det var nästan läskigare. Båtmänniskan körde helt sjukt fort, något jag inte märkte av från ovan, men kände desto mer när jag satt i båten.

När jag gjort min flygning och fått dagens adrenalinkick tröttnade jag ganska snabbt på havsvistelsen och fick mina föräldrar att gå med på att traska tillbaka. Tillbaka på hotellet spenderades ett par timmar vid poolen innan dagens göra-sig-klar-för-att-gå-ut-och-äta-övningar påbörjades. Denna dag kände jag inte för pommes frites, som jag ju ätit två dagar i rad. Jag ville ha pasta. Vi gick samma sväng som dagen innan men kom denna gång inte hela varvet runt. Vi blev brutalt inkastade på en italiensk restaurang av en människa som stod säkert tvåhundra meter från restaurangen. Det passade dock utmärkt att det var en italiensk restaurang. Jag kunde ju få min pasta utan större problem.

Ett som är säkert är att affärerna på Cypern kör med väldigt generösa öppettider. Jag har ingen aning om vilken tid de öppnade på morgonen, men i princip ingen butik stängde före klockan elva på kvällen. Därför gick vi en liten affärsrunda efter maten vilket resulterade att jag blev en handduk rikare.

 Torsdag 3/5 - dag 4

Torsdagen skulle komma att bli en tämligen händelselös dag, vilket betyder en dag som helt och hållet spenderades vid poolen. På förmiddagen gick i och för sig jag och mor min ner till receptionen och bokade in oss på en katamaranutflykt på fredagen. Alla utflykter behövde bokas senast klockan 11,00 dagen före.

I övrigt var det, som jag just skrev, enbart poolen som gällde. Detta var dock en dag av blåsig modell, vilket gjorde att man ständigt fick vara beredd på att det kunde komma flygande plastglas eller badringar eller andra flytföremål som folk inte vaktade ordentligt. Exempelvis blev jag anfallen av en uppblåsbar hund som någon glömt att koppla.

När vi käkat på kvällen (kyckling på restaurang Edelweiß) blev det i vanlig ordning en vandring längs affärsgatan. Dagens mål var att hitta en hyfst billig solkräm med hög skyddsfaktor. Anlednigen till att vi tarvade hög faktor var dels att vi skulle ut och åka katamaran dagen efter, vilket skulle betyda en hel dag på havet i gassande sol. Dessutom började solbrännan (alltså, den röda) göra sig påmind. Det var dock fullständigt omöjligt att hitta något i acceptabel prisklass. Solskyddsfaktor 25-30 kostade någonstans mellan 6 och 8 pund, vilket innebär uppemot 100 kronor och strax där över. Pappa lyckades dock pruta ner den marginellt. Vi fick den för 7,50 istället för 7,90. Avancerat.

Fredag 4/5 - dag 5
Fredag = katamarandag. Jag var för första och enda gången under veckan tvungen att ställa min veckarklocka. Min mobil är charmig nog att spela den svenska nationalsången varje gång man ber den om veckningsassistans. Till tonerna av Du gamla, du fria vaknade jag alltså klockan halv åtta. Bussen skulle hämta upp oss tio i nio ute vid huvudgatan.

Det var vi och två människor till från vårt hotell som skulle åka. Bussresan var det meningslösaste jag har varit med om. Den tog en halvtimme och transporterade oss på sin höjd en kilometer. Bussen hämtade upp folk på några hotell efter vårat, innan den vände och åkte till baka igen. En bit åt andra hållet låg nämligen hamnen där katamaranen skulle utgå ifrån.

Katamaranen kunde inte gå ända in i hamnen, så vi fick börja med att åka transferbåt. Ombordstigningen sedan, från båt till båt, var ganska läskig. Det fanns bara golv (okej, jag vet att det heter durk) i halva katamaranen, men det hade de löst genom att spänna upp ett nät som de sedan slängt en massa gröna madrasser avsedda för solning på. Det var lite halvtäskigt att ligga på det där nätgolvet, och man fick febrilt hålla i alla små ting som riskerade att ramla igenom nätmaskorna, och därmed rakt ner i medelhavet. 

Man hade inte skydd av någonting, och jag kände ganska tidigt hur solen brände i huvudet. Jag hade ingen lust att få solsting, varav jag byggde mig en improviserad huvudbonad. Jag slängde mitt linne på huvudet och knöt fast banden i solbrillorna för att det inte skulle blåsa av. Inte jordens vackraste skapelse, men väl så funktionellt.

Efter kanske en halvtimme gjordes första badstoppet. Det var, som den gode Tony brukar säga, bara att kasta sig handlöst i. Fast jag tog det lite mer metodiskt. De vänliga katamaranmänniskorna hissade ner en trappa som man kunde traska i från. Vattnet var fullkomligt iskallt vid första doppet. Det var ju dock ändå bara att häva sig i eftersom det stod en massa folk i trappen bakom så att jag inte kunde vända. Jag var tapper och simmade ett halvt varv runt båten och gick upp på andra sidan istället. Man blir så himla mysig av saltvatten, håret blir strävt och när man torkat kan man borsta salt från armarna. mysigt.

Efter att vi åkt en bit till och gjort ännu ett badstopp, denna gång vid Cape Greco, fick vi mat. En bra grej med det hela var även att mat och dryck ingick i priset. Man fick dricka hur mycket man ville av vad man vill och när man ville. Väldigt positivt. Jag hinkade i mig säkert tio glas av diverse trevligheter. Maten var ett slags buffé av diverse olika grekiska saker och lite annat. Tzatzikin var hur god som helst. Måste få mor min att göra det hemma någon gång (eller ska jag försöka själv tro?).

Etrt tredje badstopp hanns också med. Detta ägde rum någonstans utanför Fig Tree Bay, där vi bodde förra gången i besökte Cypern. Mor och far försökte lokalisera hotellet vi bodde på då, men jag tror inte att de lyckades. Den sista biten mot slutdestinationen skulle båten gå för segel. Det var ett otyg (haha, fast av tyg var det ju xD), seglet skymde solen. Det blev ganska kallt. Jag är glad att de kom underfund med det och tog ner seglet igen.

Båtens slutdestination var spökstaden Famagusta, en stad med en ganska så intressant historia. Famagusta blev 1974 belägrat av Trukarna och har sedan dess utgjort en militäriserad zon. Inte en enda människa bor där längre. När turkarna kom hade invånarna i Famagusta en vecka på sig att flytta därifrån. Innan dess hade staden varit den främsta turistorten på Cypern med de bästa stränderna och världens enda sexstjärniga hotell. Ingen har tillträde i Famagusta. Katamaranen var tvungen att hålla sig utanför de svarta bojar som placerats i havet för att inte riskera att bli nedskjuten. Läskigt.

I Fig Tree bay slutade sedan katamaranfärden. Det blev transfärbåt in till land och sedan bussresa tillbaka till hotellet. Klockan var strax efter 16,00 när vi kom tillbaka. På hotellet blev det ett snabbdopp i poolen varav salt ersattes av klor. 

På kvällen blev det mat på Paula's. Någon form av friterad kyckling åt vi alla tre. Jag åt i och för sig mest kyckling, fritering är lite halvläskigt enligt mig. Gott var det i alla fall.

Lördag 5/5 - dag 6
Lördagen spenderades till största delen vid poolen. Det var helt enkelt behagligast att bada där, stranden var ju inte av allra behagligaste modell. Poolen var i vilket fall som helst helt lovely, så det gjorde ju inte allt för mycket. Det är så roligt att ligga där i en solstol och flukta in folk. Med solglasögonen som skydd så behöver inte folk märka att man stirrar heller. I övrigt var det väl inget annat som hände.

På kvällenåt vi taco-buffé på hotellet. Det var så att de hade olika bufféer varje dag, och vi ansåg visst att vi skulle prova på den i alla fall en dag. Anledningen till att det blev just denna dag var att det senare på kvällen skulle bli en ABBA-Show, vilket kanske kunde vara något sevärt. 

Maten var helt okej, inte som hemma, men helt okej. Efter maten, vid åttatiden eller så, bjöds en show av trollkarlen Dr Who. Han var också helt okej, inte precis någon Joe Labero, men som sagt helt okej. Det första han gjorde var att trolla fram fem duvor och tre paraplyer, det är sådant man inte förstår. Att förflytta bollar från punkt A till punkt B förstår man ju hur det går till, även om det går så fort att man inte hinner se det.

När trollkarlen trollat färdigt och folk hade städat upp alla duvor och skit från scenen började den så kallade "ABBA-Showen". Det var bland det löjligaste jag har varit med om. Det var två engelska tjejer som uppenbarligen trodde att de kunde göra en lyckad kopia. Om de bara hade låtit bli att spöka ut sig så förjävligt. Det finns bara ett ABBA, att försöka efterlikna dem är bara dömt att misslyckas. Det borde inte ens vara tillåtet, uuh så patetiskt. Det var dessutom bara en av dem som kunde sjunga, den andra lät bara illa. Usch. Självklart visar man dock sitt lilla engagemang genom att sitta och nynna med lite halvhjärtat.

Efter ABBA-Showen tog jag en snabbis ut på affärsgatan. Köpte en gosdjurskossa som Bella ska få av mig när hon fyller år. Hon blir två år i juni, jättestor nu.

Söndag 6/5 - dag 7
På söndagen var det fullt tillåtet att konstatera att semestern gick emot sitt slut. Sorgligt men sant, så var det. Därför passade det ju bra att söndagen var dagen som innehade alla former av superlativ. Det var helt klart den varmaste dagen och helt klart den blåsigaste.

Inleddes gjorde den dock med en utvärdering som folket på Ving ville att vi skulle fylla i om hur vi upplevt servicen och dyikt. Därefter gick vi ner för att spendera den sista dagen vid poolen. Det var då jag till min sorg upptäckte att min sko gått sönder. Helvete. Mina kära flip-flop som jag i det närmaste brukar bo i om somrarna hade sagt upp bekantskapen med mig. Själva tjofräsen som man kör in foten i hade släppt på ena sidan och hängde lös i en tråd. De fick duga för dagen i alla fall.

Vid poolen fick man återigen se upp för att inte överfallas av diverse omkringblåsande tingestar såsom uppblåsbara hundar och dylikt. Det blåste rätt så rejält. Dagstemperaturen uppmättes till 31 grader, varmast under veckan, men blåsten dämpade det en aning. 

På kvällen gick vi samma sväng som vanligt, så av viss erfarenhet visste jag att vi skulle komma att passera en Puma-affär. Jag tänkte att de kanske möjligtvis skulle kunna ha ett godkänt substitut till mina skor där. Och jo då, jag gick ut därifrån med ett par gul-svarta flip-flop av modell badtoffla rikare, och 150 kronor fattigare. Kanske inte riktigt vad jag hade tänkt, men de duger. Det såldes hur mycket billiga märkessaker som helst, och då tänker jag inte bara på Puma-affären. Det verkade generellt som om man i stort sett bara behövde betala för själva produktern. Det tyder garanterat på att det bara är kopior, men det behöver väl inte jag bry mig om. 

Vi hamnade till slut på restaurang Palazzo Bianco, veckans andra besök på italiensk restaurang. Även här käkade jag pasta. Denna gång med kycklingsås. Detta verkade vara den restaurang på Cypern som lagt beslag på öns alla kryddor, jösses vad starkt det var. Tidigare under veckan hade maten generellt varit tam, näst intill smaklös, men inte denna inte. 

När vi käkat klart fick mor min erfara att man kanske inte alltid gör klokt i att vänta till sista dagen med att handla. Vi hade vant oss med de minst sagt generösa öppettiderna. Ingen butik stängde ju någonsin före klockan 23, trodde vi. Söndagar visade sig dock vara ett undantag. Precis vartenda ställe hade klappat igen klockan 20, något man i Sverige skulle se som ganska normal stängningstid för en vardag. Mor hade varenda dag under veckan gått och tittat på alla billiga resväskor som såldes överallt och bestämt sig för att införskaffa en. Nu verkade det som om hon skulle bli snuvad på den konfekten. Det fanns inte så mycket annat att göra än att traska tillbaka till hotellet. 

Den varmaste dagen slutade givetvis i den varmaste kvällen och sedan även i en ganska plågsamt varm natt. Det var första och enda natten som det var riktigt snuskigt varmt hela natten. 

måndag 7/5 - hemresedag
Tidigt utav helvete på måndagsmorgonen rusade mor min ut och köpte sin efterlängtade resväska. Hon kunde ju glädjas åt att affärerna tydligen kör med generösa öppettider även på morgnarna. Därefter kunde vi påbörja den ganska intressante ihoppackningen. Eftersom vi hade tre väskor dit ansåg mor att vi inte skulle ha mer än tre väskor hem heller. Därför packade jag ner mina prylar i min resväska som jag sedan fick ner i pappas väska. Pappa fick sedan packa sina saker runt min väska och i den nya väskan. Efter diverse pressande gick det hela ihop. 

Vi checkade in bagaget på hotellet klockan tio och hade sedan två timmar på oss innan bussen till flygplatsen skulle avgå. Dessa utnyttjades inte till särskilt mycket mer än väntan. En snabbvisit på ett bageri för införskaffning av kall dricka hanns med, samt lite andra mindre inköp. Man kan inte gärna handla stora saker när man redan har checkat in bagaget. Det som handlades fick bäras i handbagaget.

Från fönsterplats i buss nummer 26 satt jag och betraktade landskapet som for förbi på väg mot flygplatsen. Solsemestrar har många fördelar, men naturen är definitivt inte ens i närheten av Sveriges och vinner inga skönhetspriser. Allt är grått och kargt. På den rödbruna jorden växer bara torra ökenväxter. Husen består av gråa betongklumpar som står utslängda här och där. 

När vi kom till flygplatsen lyckades jag, precis som på vägen därifrån, missa sjön med flamingosarna. Mor och far såg dem, men inte jag. Äsch.

Inne på flygplatsen tog jag mig återigen tid till att fundera över EU:s säkerhetskontroller. Varför stifta lagar som inte kontrolleras och följs. Mor hade nämligen glömt att packa ner solkrämerna i resväskan. Två flaskor som definitivt rymmer mycket mer än 100 ml var. Hon tänkte att det var onödigt att slänga bort dem, utan chansade och hade dem i ryggsäcken. De fick väl ta dem om de ville det. Ryggsäcken genomlystes av röntgensaken på det där bandet och jag såg solkrämsflaskorna på tv-skärmen som kontrollantmänniskan hade framför sig. Dock brydde han sig inte det minsta om dem. Egendomligt.

Vi fick vänta bra länge i den lilla trånga gaten innan vi fick kliva på flygplanet, som var försenat med drygt en halvtimme. Den här gången fick vi i alla fall platser vid förnstret på flygplanet, positivt enligt mig. I och för sig ägnar jag inte jättemycket tid åt att titta ut genom fönstret, men det känns ändå som om man i alla fall har lite överblick. 

På Arlanda gick det denna gången lite fortare att få ut bagaget. Våra väskor kom absolut inte först, men det var bra många som stod kvar när vi hade fått våra. 

Jag fick köra hem från Måby. Det var jätteroligt. Jag älskar att köra bil, särskilt på motorväg. Lite drygt var det dock att det var så pass långt. På hemvägen stannade vi till i Månkarbo (skumt ortsnamn det där) och köpte hamburgare. Jag lovade mig själv att det var sista gången på väldigt länge som jag konsumerade pommes frites och coca-cola. Jag hade nog överförbrukat coca-cola under veckan, men jag dricker ju nästan inget annat. Ehumm.

Klockan 11 på kvällen var vi hemma. Det första jag såg var ett brev från Hofors kommun som förkunnade att jag fått sommarjobb. Yippie.