Rix FM Festival
För inte allt för längesen kom jag hem från Rix FM Festival i Falun. Det var en rätt intressant upplevelse. Jag måste sova nu, men ta och kika in bilderna i bilddagboken så skriver jag mer imorn. Eller ja, senare idag kanske då.
Uppdatering 19,12
Som sagt, Rix FM festival i Falun igår. Jag måste påstå att det är fruktansvärt roligt, även om det på intet sett handlar om den musik jag lyssnar på mest. Egentligen var det mest fjåll, med ett par undantag.
Vi liftade till Falun, Frida och jag, med en människa på hennes mammas jobb som bor i Falun och följdaktligen skulle dit. Vi kom till Falun strax efter två och lyckades fördriva en hel kvart på Åhléns innan vi mer eller mindre bara väntade på att det skulle börja. Inte världens roligaste sysselsättning kanske. Klockan fyra gick vi och käkade på McDonald´s. Jag gjorde en fantastisk upptäckt där. Utforskade deras Caesarsallad och fann att det faktiskt var väldigt god. Hmm. Måste återutforskas.
Halv fem ställde vi oss vid scenen eftersom vi, på min inrådan skulle stå längst fram. Det är klart att man måste stå längst fram om man har chansen, och eftersom vi ändå inte gjorde någonting så kunde vi väl lika gärna stå där. Det var några underbegåvade människor som hade ställt en hög väskor där i tron att det skulle fungera som platspaxare. Jag tycker att det är ett fräckt tilltag, men det känns ändå lite elakt att hiva undan dem. Därmed ställde jag mig en millimeter ifrån en ful liten prickig kasse som någon vräkt ut där. När människan ifråga sedan flyttade på den vräkte jag ut mig på större yta och drog dit Frida också. Mwuahaha, tyckte jag då. Är man så dum att man flyttar på en väska som tjänar som platspaxare får man skylla sig själv. Efter ett bra tag pickade en bitchig människa med extremt ful frisyr mig på axeln och frågade varför jag stod på en annan människas väska. Jag frågade henne om hon på allvar tyckte att det såg ut som om jag stod på någon väska? Hon bara; "neej, men hon fick ju flytta på den för att du stod på den". Jo men tjena. Hade det varit så att jag stått på den hade hon väl bara kunnat be mig att kliva av den. Usch på henne. Efter ett tag lyckades fyra fjortisar klämma sig in mellan bitchsällskapet och oss. Då blev bitchen ännu grinigare. Fjortisarna var rätt roliga att lyssna på. Fullständigt blåsta. Av någon anledning började de prata med oss, minns inte varför, men jag tror att de sökte hjälp att rubba en Finlandsfärja som placerat sig strax till höger. Vi bedrev en liten intressant diskussion med dem;
Fjortis 1: "Jahapp, vart kommer ni ifrån då?"
Vi: "Hofors, ni då?"
Fjortis 2: Mora.
"Hofors (överdriven betoning på första o:et), ligger inte det i Värmland?"
Vi: "Nej, det ligger fyra mil härifrån"
Fjortis 1: "Ooooj, 4 mil, är inte det ganska långt?"
Vi: "Nej, ni har åkt längre än oss"
*Fjortisar 2, 3 och 4 skrattar åt Fjortis 1*
Fjortis 1: "Jahaa, men.. vi har väl bara tre kilometer?"
Vi: "Nej, ni har typ åtta mil"
Fjortis 1: "Jaha, ja, jag är ju inte så bra på geografi och sånt"
Åååh, blåst.
Det började halv åtta med en timmes uppvärmningsakt av Ramsells. Gitarristen är så fruktansvärt snygg. Lätt att jag vilade ögonen på honom ungefär hälften av tiden. Jajamen. Sångaren ser ut lite som Kristian Luuk och dansade hejdlöst fult. Annars är de ett riktigt bra uppvärmningsband. De sjöng en massa bra låtar, dock inte alltid i särskilt jättelyckade versioner.
I övrigt fick vi se Erik Segerstedt, Marie Lindberg, Bosson, September, Anders Johansson, Ola, Sonja Aldén och E-Type.
Vad gäller herrarna Anders Johansson, Bosson, Ola och Erik så låter de precis likadant. De sjunger i exakt samma röstläge och exakt samma genre, inte min favorit. De går i alla fall att vila ögonen på 50% av dem med glädje. I övrigt fick man mest skydda öronen från fjortisskrik. Jag förstår inte hur de orkar och vad de tror att de ska få ut av det. Ohälsosamt beteende.
Den jag åkte dit för var lätt Marie Lindberg. Jag förstår inte vart den människan har hållit hus hela mitt liv. Hennes musik och henner texter är helt underbara. Hon är så söt och ser så sårbar ut när hon sitter där helt ensam på sin pall med sin fina svarta gitarr. När hon sjöng Trying to Recall sjöng hela publiken med under hela låten. Det var jättehäftigt. Jag rös lite då och fick även lite damm i ögat. Jag älskar den låten. De andra två låtarna hon sjöng var också jättevackra. Leona och en låt som inte är med på skivan.
De andra två damerna, Sonja och September, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Jag gillar Sonja mer än September, men det är ändå ingen jättefavvo. Sonja är riktigt fin, September såg mest töntig ut. Sonja utstrålar omåttliga mängder glädje, September var rätt mediåker och tråkig. Sonjas För att du finns är väldigt fin. Publiken sjöng med på den också, men det kom inte upp i Trying to Recall-standard. Septembers soundcheck före var riktigt intressant. Hon traskade omkring och bara "Heeej.. s.. s.. k.. Heej" och fjortisarna var övertygade om att hon stammade. Komiskt.
Det hela avslutades med lite E-Type. Honom gillar jag väl inte heller sådär ofantligt mycket. Allt han gör låter precis likadant. Dessutom håller man på att bli ihjälskrämd sjutton gånger av all pyroteknik som smälls av när man är som minst beredd på det. Usch. Människan skulle dessutom absolut ner från scenen ett par gånger. Då utövades diverse påtryckningar från folk bakifrån och man blev fullständigt manglad mot staketet. Det var lite lätt läskigt, men inte direkt panikframkallande.
Efteråt hade jag rejält ont i fötterna. fridas pappa hade lyckats parkera väldigt långt bort, så det var rätt plågsamt att ta sig till bilen. Sedan var det rätt skönt att få sitta faktiskt. Hade inte suttit på sex timmar då.
Uppdatering 19,12
Som sagt, Rix FM festival i Falun igår. Jag måste påstå att det är fruktansvärt roligt, även om det på intet sett handlar om den musik jag lyssnar på mest. Egentligen var det mest fjåll, med ett par undantag.
Vi liftade till Falun, Frida och jag, med en människa på hennes mammas jobb som bor i Falun och följdaktligen skulle dit. Vi kom till Falun strax efter två och lyckades fördriva en hel kvart på Åhléns innan vi mer eller mindre bara väntade på att det skulle börja. Inte världens roligaste sysselsättning kanske. Klockan fyra gick vi och käkade på McDonald´s. Jag gjorde en fantastisk upptäckt där. Utforskade deras Caesarsallad och fann att det faktiskt var väldigt god. Hmm. Måste återutforskas.
Halv fem ställde vi oss vid scenen eftersom vi, på min inrådan skulle stå längst fram. Det är klart att man måste stå längst fram om man har chansen, och eftersom vi ändå inte gjorde någonting så kunde vi väl lika gärna stå där. Det var några underbegåvade människor som hade ställt en hög väskor där i tron att det skulle fungera som platspaxare. Jag tycker att det är ett fräckt tilltag, men det känns ändå lite elakt att hiva undan dem. Därmed ställde jag mig en millimeter ifrån en ful liten prickig kasse som någon vräkt ut där. När människan ifråga sedan flyttade på den vräkte jag ut mig på större yta och drog dit Frida också. Mwuahaha, tyckte jag då. Är man så dum att man flyttar på en väska som tjänar som platspaxare får man skylla sig själv. Efter ett bra tag pickade en bitchig människa med extremt ful frisyr mig på axeln och frågade varför jag stod på en annan människas väska. Jag frågade henne om hon på allvar tyckte att det såg ut som om jag stod på någon väska? Hon bara; "neej, men hon fick ju flytta på den för att du stod på den". Jo men tjena. Hade det varit så att jag stått på den hade hon väl bara kunnat be mig att kliva av den. Usch på henne. Efter ett tag lyckades fyra fjortisar klämma sig in mellan bitchsällskapet och oss. Då blev bitchen ännu grinigare. Fjortisarna var rätt roliga att lyssna på. Fullständigt blåsta. Av någon anledning började de prata med oss, minns inte varför, men jag tror att de sökte hjälp att rubba en Finlandsfärja som placerat sig strax till höger. Vi bedrev en liten intressant diskussion med dem;
Fjortis 1: "Jahapp, vart kommer ni ifrån då?"
Vi: "Hofors, ni då?"
Fjortis 2: Mora.
"Hofors (överdriven betoning på första o:et), ligger inte det i Värmland?"
Vi: "Nej, det ligger fyra mil härifrån"
Fjortis 1: "Ooooj, 4 mil, är inte det ganska långt?"
Vi: "Nej, ni har åkt längre än oss"
*Fjortisar 2, 3 och 4 skrattar åt Fjortis 1*
Fjortis 1: "Jahaa, men.. vi har väl bara tre kilometer?"
Vi: "Nej, ni har typ åtta mil"
Fjortis 1: "Jaha, ja, jag är ju inte så bra på geografi och sånt"
Åååh, blåst.
Det började halv åtta med en timmes uppvärmningsakt av Ramsells. Gitarristen är så fruktansvärt snygg. Lätt att jag vilade ögonen på honom ungefär hälften av tiden. Jajamen. Sångaren ser ut lite som Kristian Luuk och dansade hejdlöst fult. Annars är de ett riktigt bra uppvärmningsband. De sjöng en massa bra låtar, dock inte alltid i särskilt jättelyckade versioner.
I övrigt fick vi se Erik Segerstedt, Marie Lindberg, Bosson, September, Anders Johansson, Ola, Sonja Aldén och E-Type.
Vad gäller herrarna Anders Johansson, Bosson, Ola och Erik så låter de precis likadant. De sjunger i exakt samma röstläge och exakt samma genre, inte min favorit. De går i alla fall att vila ögonen på 50% av dem med glädje. I övrigt fick man mest skydda öronen från fjortisskrik. Jag förstår inte hur de orkar och vad de tror att de ska få ut av det. Ohälsosamt beteende.
Den jag åkte dit för var lätt Marie Lindberg. Jag förstår inte vart den människan har hållit hus hela mitt liv. Hennes musik och henner texter är helt underbara. Hon är så söt och ser så sårbar ut när hon sitter där helt ensam på sin pall med sin fina svarta gitarr. När hon sjöng Trying to Recall sjöng hela publiken med under hela låten. Det var jättehäftigt. Jag rös lite då och fick även lite damm i ögat. Jag älskar den låten. De andra två låtarna hon sjöng var också jättevackra. Leona och en låt som inte är med på skivan.
De andra två damerna, Sonja och September, vet jag inte riktigt vad jag tycker om. Jag gillar Sonja mer än September, men det är ändå ingen jättefavvo. Sonja är riktigt fin, September såg mest töntig ut. Sonja utstrålar omåttliga mängder glädje, September var rätt mediåker och tråkig. Sonjas För att du finns är väldigt fin. Publiken sjöng med på den också, men det kom inte upp i Trying to Recall-standard. Septembers soundcheck före var riktigt intressant. Hon traskade omkring och bara "Heeej.. s.. s.. k.. Heej" och fjortisarna var övertygade om att hon stammade. Komiskt.
Det hela avslutades med lite E-Type. Honom gillar jag väl inte heller sådär ofantligt mycket. Allt han gör låter precis likadant. Dessutom håller man på att bli ihjälskrämd sjutton gånger av all pyroteknik som smälls av när man är som minst beredd på det. Usch. Människan skulle dessutom absolut ner från scenen ett par gånger. Då utövades diverse påtryckningar från folk bakifrån och man blev fullständigt manglad mot staketet. Det var lite lätt läskigt, men inte direkt panikframkallande.
Efteråt hade jag rejält ont i fötterna. fridas pappa hade lyckats parkera väldigt långt bort, så det var rätt plågsamt att ta sig till bilen. Sedan var det rätt skönt att få sitta faktiskt. Hade inte suttit på sex timmar då.
Meddela din åsikt
Trackback