HLR-utbildning
Lördag 16Juni 2007
Efter knappt fem timmars sömn ringde väckarklockan kvart över sju. Då var jag ingen vidare glad och pigg Sara. Trött utav helvete. Kände mig just då riktigt på hugget för sju timmar med hjärt- och lungräddning.
Pappa fick skjutsa upp mig till hembygdsgården till klockan nio. Det var ett place jag aldrig besökt förut. Jag visste inte riktgit vart jag skulle så jag stod och väntade utanför. Det fick till följd att ingen annan vågade gå in någonstans heller. Alla stod där utanför tills utbildarsnubben kom ut och hämtade oss. Han hette Bosse och var busschaufför. Skojigt. Först var det någon annan människa där också, men hon bara delade ut en broschyr och sedan gick hon igen. Knas.
Utbildningen var som vanligt. Intressant men jobbig, påfrestande. Man får lite panik. Man vill ju aldrig behöva praktisera det man lär sig. Jag vet inte ens om jag skulle fixa det. Fy. De hade ändrat på en del saker i utbildningen som i sig var lite märkliga. Man skulle exempelvis inte kolla pulsen på den medvetslöse längre utan bara utgå ifrån att den har hjärtstopp om den inte andas. Lite skumt. Man ska väl inte ge kompressioner på ett hjärta som slår trodde jag. Nu var det så i alla fall. Det var hur jobbigt som helst. Vi höll på i fem minuter med kompressioner, bestående ryggvärk och kramp i handledenpå direkten.
I slutet skulle vi iscensätta ett första hjälpen-läge. Utbildar-Bosse plockade ut tre personer, jag, Sara och Petter. Vi skulle agera offer, en andning, en blödning och en cirkulatuonssvikt. Jag fick blödningen. Utbildar-Bosse kletade något rött blodliknande gegg på min handled och ovanpå det något effekthöjande svart pulver. Sedan fick jag sitta och hålla i en jätteskitig och slö kniv. Det var den jag skurit mig med. Hur äckligt som helst. Det såg så äkta ut. Jag blev smärre illamående och fick typ psykiskt ont av det. När de andra kom och gjorde "första hjälpen" kändes det verkligen som om jag hade ett sår där. Usch. Gegget gick inte att tvätta bort helt och hållet heller. Min handled är helt rödskiftande nu, men inte lika mycket som direkt när jag försökte tvätta bort det. Då såg det ut som om jag hade en brännskada typ.
Efter utbildningen traskade jag hem till mormor för att hämta mopeden som fått övernatta där. Jag lyckades få ut den ut garaget och jag lyckades frakta upp den till shell. Hade återigen bensinkris. Visste inte om jag skulle komma hem ifall jag inte lyckades tanka. Jag lyckades tanka. Sara gör revolutionerande framsteg i teknikvärlden. Helt otroligt. All alone. Upptäckte även att jag just då hade åkt 199,94 mil. 600 meter kvar till 200 mil. Mätarsaken slog om till 200 mil alldeles före Lillåkiosken. Där stannade jag och plockade fram kameran och knäppte kort på distansmätaren. Det måste ha sett fruktansvärt löjligt ut, men vad gör man inte för konsten. Bilden går för övrigt att beskåda i min bilddagbok.
När jag kom hem fick jag äntligen använda min prickiga klänning. Mor och far och jag åkte upp till Edsken och åt. Så länge jag kan minnas har vi gjort det varje skolavslutning. I år blev den dock några dagar förskjuten, men det gjorde inte så mycket. Det blev först lite minigolf med mor och sedan käk. Tacotallrik som vanligt. Jag vet inte om jag någonsin ätit något annat i Edsken. Det är standard det med. Så ska det vara och kommer alltid att förbli.
Efter knappt fem timmars sömn ringde väckarklockan kvart över sju. Då var jag ingen vidare glad och pigg Sara. Trött utav helvete. Kände mig just då riktigt på hugget för sju timmar med hjärt- och lungräddning.
Pappa fick skjutsa upp mig till hembygdsgården till klockan nio. Det var ett place jag aldrig besökt förut. Jag visste inte riktgit vart jag skulle så jag stod och väntade utanför. Det fick till följd att ingen annan vågade gå in någonstans heller. Alla stod där utanför tills utbildarsnubben kom ut och hämtade oss. Han hette Bosse och var busschaufför. Skojigt. Först var det någon annan människa där också, men hon bara delade ut en broschyr och sedan gick hon igen. Knas.
Utbildningen var som vanligt. Intressant men jobbig, påfrestande. Man får lite panik. Man vill ju aldrig behöva praktisera det man lär sig. Jag vet inte ens om jag skulle fixa det. Fy. De hade ändrat på en del saker i utbildningen som i sig var lite märkliga. Man skulle exempelvis inte kolla pulsen på den medvetslöse längre utan bara utgå ifrån att den har hjärtstopp om den inte andas. Lite skumt. Man ska väl inte ge kompressioner på ett hjärta som slår trodde jag. Nu var det så i alla fall. Det var hur jobbigt som helst. Vi höll på i fem minuter med kompressioner, bestående ryggvärk och kramp i handledenpå direkten.
I slutet skulle vi iscensätta ett första hjälpen-läge. Utbildar-Bosse plockade ut tre personer, jag, Sara och Petter. Vi skulle agera offer, en andning, en blödning och en cirkulatuonssvikt. Jag fick blödningen. Utbildar-Bosse kletade något rött blodliknande gegg på min handled och ovanpå det något effekthöjande svart pulver. Sedan fick jag sitta och hålla i en jätteskitig och slö kniv. Det var den jag skurit mig med. Hur äckligt som helst. Det såg så äkta ut. Jag blev smärre illamående och fick typ psykiskt ont av det. När de andra kom och gjorde "första hjälpen" kändes det verkligen som om jag hade ett sår där. Usch. Gegget gick inte att tvätta bort helt och hållet heller. Min handled är helt rödskiftande nu, men inte lika mycket som direkt när jag försökte tvätta bort det. Då såg det ut som om jag hade en brännskada typ.
Efter utbildningen traskade jag hem till mormor för att hämta mopeden som fått övernatta där. Jag lyckades få ut den ut garaget och jag lyckades frakta upp den till shell. Hade återigen bensinkris. Visste inte om jag skulle komma hem ifall jag inte lyckades tanka. Jag lyckades tanka. Sara gör revolutionerande framsteg i teknikvärlden. Helt otroligt. All alone. Upptäckte även att jag just då hade åkt 199,94 mil. 600 meter kvar till 200 mil. Mätarsaken slog om till 200 mil alldeles före Lillåkiosken. Där stannade jag och plockade fram kameran och knäppte kort på distansmätaren. Det måste ha sett fruktansvärt löjligt ut, men vad gör man inte för konsten. Bilden går för övrigt att beskåda i min bilddagbok.
När jag kom hem fick jag äntligen använda min prickiga klänning. Mor och far och jag åkte upp till Edsken och åt. Så länge jag kan minnas har vi gjort det varje skolavslutning. I år blev den dock några dagar förskjuten, men det gjorde inte så mycket. Det blev först lite minigolf med mor och sedan käk. Tacotallrik som vanligt. Jag vet inte om jag någonsin ätit något annat i Edsken. Det är standard det med. Så ska det vara och kommer alltid att förbli.
Meddela din åsikt
Trackback