her heart is freezing
Skoldagen idag bestod inte av några särskilda trevligheter. Två igenomstressade mattelektioner där vi måste stressa igenom det sista kapitlet för att vi ligger en massamassa efter med kursen. Timme tre bestod i ett tillbakafått (vilket ord xD) fysikprov. Det var precis så otrevligt som jag förutspått, om inte än mer otrevligt. Vet inte. Ett VG- kan jag aldrig vara nöjd med. Det är ett komplett misslyckande hur svårt provet än må varit. Orkar inte beskriva mer än så. Parkbänken väntar. Typ.
När vi käkat i skolan drog Michaela och jag ner på bessemerfesten. Det som en gång var Hofors stolthet, då precis varenda invånare gick man ur huse, blir bara sämre och sämre och rasar mot avgrunden. Det har tappat all sin status. Det finns verkligen ingenting. Det enda som säljs är piercingar, godis och strumpor. För övrigt var det fruktansvärt varmt. Det gick inte att gå omkring där utan att drabbas av akut solsting. Jag lämnade stället ganska snabbt.
När jag kom hem, efter att även ha hunnit med ett snabbt besök hos mormor, ringde jag till Malin och frågade om hon ville komma och bada med mig. Det ville hon. Eller ja, vi halvbadade i alla fall. Jag joinade Malins i sakta mak skridande ut i sjön. Till slut, när vi stått där med vatten upp på halva magen i typ en halvtimme så tyckte jag att det blev rätt kallt. Jag doppade mig, Malin lät bli med det, sedan gick vi upp.
Back from the bad åt vi lite glass och gick på en promenad. Vi hamnade, efter att ha blivit utskällda av diverse små hundar, vid Gustavs brygga ute i skogen och satt och filosoferade där ett bra tag. Det är så fint och idylliskt där. Det enda störande momentet är en vattenpump som står och slurpar och fräser lite titt som tätt.
Nu säger vi OBS! ironi, även om det förhoppningsvis framgår. Men allt som följer har faktiskt hänt.
Det var full action i kanalen. Det som nu följer innehåller mycket grova händelser och jag varnar känsliga läsare. Verkligen. När vi satt där som bäst kom det en grön liten larv i en tråd farande genom luften. Det var en självmordsbenägen liten larv som störtade i sjön. Min instinkt sa mig att denna lilla varelse måste omvändas. Han måste återfinna livsglädjen och återigen bli en glad samhällsmedborgare. Jag tog tag i snöret och var plötsligt ägare till en larv i koppel. Vi dresserade larven och när vi var säkra på att han kommit på andra tankar försökte vi få honom att bli fiskmat. Det var dock ingen som visade något intresse och vi misstänkte att vi skulle bli tvungna att dränka vår larv, något som skulle vara en mycket traumatisk upplevelse både för larven och för oss, nu när vi fått sådan bra kontakt. Före dödens inträde var kände vi oss skyldiga larven ett namn. Givetvis fick han universalnamnet Jörgen. Det fungerar på allt och alla. Mitt under vår minnesstund med Jörgen kom en skräddare, som med hundra procents säkerhet hette Sture, och dödade honom. Han hade av Jörgen på mitten så att Jörgen tappade tråden. Han blev helt enkelt en skräddarsydd måltid. Sture släpade iväg med Jörgen och vi såg framför oss tidningen LarvNytt's braskande rubriker imorgon då de sorgsna vännerna går ut i pressen och berättar om sin sorg efter Jörgen. Sture fann dock strax ett mycket större nöje i skräddarpinglan Birgit. Han lämnade helt enkelt den döde Jörgen åt sitt öde och började göra hemligtstämplade saker med Birgit. Vi märkte snart att nästan alla skräddare gjorde barnförbjudna saker med varandra. Vi började inse olämpligheten i vår närvaro och insåg att det nog var dags att lämna skräddarna ensamma med sina fritidsaktiviteter. När vi skulle avlägsna oss blev vi anfallna av en hel hjord med spindlar. de myllrade upp ur alla springor i bryggan och omringade oss. Det var en verkligt traumatisk upplevelse som jag verkligen kommer ha svårt att komma över. Ojojoj, att de inte sätter upp varningsskyltar.
Mitt liv är lite torrt. Jag dissar allt och sitter på en brygga i skogen och dresserar en larv. Haha. Jag bestämde mig dock för att göra en revolution i mitt hemmatrökande liv. Jag bestämde mig för att återigen åka upp på bessemerfesten och checka läget. Den här gången i parken där det skulle vara some kind of disco. Jag tänkte att någon kanske är där, någon som jag kan byta ett par ord med. Jag satte mig på en bänk och såg dum ut. Jag satt och tittade på folk och lyssnade på "musik". Jag blev lite rädd och förvånad. Det var nästan bara mellanstadieelever. Barn. Små fjortistjejer som springer omkring utmanande klädda och hur fulla som helst. Klart att det var äldre folk också, även dessa fulla. Jag är ganska glad att jag nästan inte kände någon. Jag är glad att jag inte umgås med sådant folk. Det är klart, folk får bli hur pinsamt fulla de vill, men jag är glad att jag inte är sådan själv och att jag inte har sådana kompisar. Jag tror säkert att jag hade kunnat haft roligt på detta disco om jag haft någon med mig, men nu var jag ensam och bara iakttog. Bara utforskade och vidgade mina vyer. Jag saknade dock säkerheten, lugnet och ensamheten framför datorn i mitt rum och åkte därifrån efter en dryg timme. Uteliv ska skaffas i måttlig dos. På torsdag blir det roligt. Då är det skolavslutning och då ska Sara skaka rumpa med sina nyktra vänner.
När vi käkat i skolan drog Michaela och jag ner på bessemerfesten. Det som en gång var Hofors stolthet, då precis varenda invånare gick man ur huse, blir bara sämre och sämre och rasar mot avgrunden. Det har tappat all sin status. Det finns verkligen ingenting. Det enda som säljs är piercingar, godis och strumpor. För övrigt var det fruktansvärt varmt. Det gick inte att gå omkring där utan att drabbas av akut solsting. Jag lämnade stället ganska snabbt.
När jag kom hem, efter att även ha hunnit med ett snabbt besök hos mormor, ringde jag till Malin och frågade om hon ville komma och bada med mig. Det ville hon. Eller ja, vi halvbadade i alla fall. Jag joinade Malins i sakta mak skridande ut i sjön. Till slut, när vi stått där med vatten upp på halva magen i typ en halvtimme så tyckte jag att det blev rätt kallt. Jag doppade mig, Malin lät bli med det, sedan gick vi upp.
Back from the bad åt vi lite glass och gick på en promenad. Vi hamnade, efter att ha blivit utskällda av diverse små hundar, vid Gustavs brygga ute i skogen och satt och filosoferade där ett bra tag. Det är så fint och idylliskt där. Det enda störande momentet är en vattenpump som står och slurpar och fräser lite titt som tätt.
Nu säger vi OBS! ironi, även om det förhoppningsvis framgår. Men allt som följer har faktiskt hänt.
Det var full action i kanalen. Det som nu följer innehåller mycket grova händelser och jag varnar känsliga läsare. Verkligen. När vi satt där som bäst kom det en grön liten larv i en tråd farande genom luften. Det var en självmordsbenägen liten larv som störtade i sjön. Min instinkt sa mig att denna lilla varelse måste omvändas. Han måste återfinna livsglädjen och återigen bli en glad samhällsmedborgare. Jag tog tag i snöret och var plötsligt ägare till en larv i koppel. Vi dresserade larven och när vi var säkra på att han kommit på andra tankar försökte vi få honom att bli fiskmat. Det var dock ingen som visade något intresse och vi misstänkte att vi skulle bli tvungna att dränka vår larv, något som skulle vara en mycket traumatisk upplevelse både för larven och för oss, nu när vi fått sådan bra kontakt. Före dödens inträde var kände vi oss skyldiga larven ett namn. Givetvis fick han universalnamnet Jörgen. Det fungerar på allt och alla. Mitt under vår minnesstund med Jörgen kom en skräddare, som med hundra procents säkerhet hette Sture, och dödade honom. Han hade av Jörgen på mitten så att Jörgen tappade tråden. Han blev helt enkelt en skräddarsydd måltid. Sture släpade iväg med Jörgen och vi såg framför oss tidningen LarvNytt's braskande rubriker imorgon då de sorgsna vännerna går ut i pressen och berättar om sin sorg efter Jörgen. Sture fann dock strax ett mycket större nöje i skräddarpinglan Birgit. Han lämnade helt enkelt den döde Jörgen åt sitt öde och började göra hemligtstämplade saker med Birgit. Vi märkte snart att nästan alla skräddare gjorde barnförbjudna saker med varandra. Vi började inse olämpligheten i vår närvaro och insåg att det nog var dags att lämna skräddarna ensamma med sina fritidsaktiviteter. När vi skulle avlägsna oss blev vi anfallna av en hel hjord med spindlar. de myllrade upp ur alla springor i bryggan och omringade oss. Det var en verkligt traumatisk upplevelse som jag verkligen kommer ha svårt att komma över. Ojojoj, att de inte sätter upp varningsskyltar.
Mitt liv är lite torrt. Jag dissar allt och sitter på en brygga i skogen och dresserar en larv. Haha. Jag bestämde mig dock för att göra en revolution i mitt hemmatrökande liv. Jag bestämde mig för att återigen åka upp på bessemerfesten och checka läget. Den här gången i parken där det skulle vara some kind of disco. Jag tänkte att någon kanske är där, någon som jag kan byta ett par ord med. Jag satte mig på en bänk och såg dum ut. Jag satt och tittade på folk och lyssnade på "musik". Jag blev lite rädd och förvånad. Det var nästan bara mellanstadieelever. Barn. Små fjortistjejer som springer omkring utmanande klädda och hur fulla som helst. Klart att det var äldre folk också, även dessa fulla. Jag är ganska glad att jag nästan inte kände någon. Jag är glad att jag inte umgås med sådant folk. Det är klart, folk får bli hur pinsamt fulla de vill, men jag är glad att jag inte är sådan själv och att jag inte har sådana kompisar. Jag tror säkert att jag hade kunnat haft roligt på detta disco om jag haft någon med mig, men nu var jag ensam och bara iakttog. Bara utforskade och vidgade mina vyer. Jag saknade dock säkerheten, lugnet och ensamheten framför datorn i mitt rum och åkte därifrån efter en dryg timme. Uteliv ska skaffas i måttlig dos. På torsdag blir det roligt. Då är det skolavslutning och då ska Sara skaka rumpa med sina nyktra vänner.
Meddela din åsikt
Trackback