När Stockholm kysser mig på kinden
Onsdag 18/7
Jomenvisst. Till den kungliga huvudstaden bar det av för tre dagars flanerande bland det trevliga storstadsfolket. Jag fick den stora äran att köra lite bil på vägen dit. Till strax före Uppsala någonstans. Jag tycker inte om att köra där jag inte hittar, och det är inte så lätt att byta chaufför efter motorvägen. Hotellet vi huserade på var Scandic i Sollentuna. 15 minuter på pendel från t-centralen. Alla tiders. Det enda lilla negativa, som ändå var väldigt positivt, var att det låg alldeles bredvid tågstationen. Det dundrade förbi rälsbussar stup i sekunden. Det var så att väggarna skallrade. Denna dag hamnade vi, efter lite pendlande och tunnelbaneåkande, på naturhistoriska riksmuseet. Det är ett nice place tycker jag. Jag gillar museer. Efter lite omkringtraskande där såg vi filmen "Deep Sea" på Cosmonova. Galet koolt det är. Vi hade ju kunnat haffa en bättre film, men men. Det är häftigt i alla fall. Därefter blev det tunnelbana till gamla stan där vi traskade omkring och letade restaurang. Hittade en mysig en som hette Slingerbulten. Vad är en slingerbult? Efter restaurangbesöket gick vi lite vilse, men det gör inget för hur man än går så hamnar man vid slottet. Därifrån hittade vi och pendlade oss tillbaka till hotellet.
Torsdag 19/7
Vakna, duscha, käka hotellfrukost. Sämre kan en dag börja. Efter detta lilla äventyr guidade jag mina parenteser till kajen på Strandvägen. Det är så att studieresor kan föra med sig vissa fördelar. Kartan visade nämligen att Strandvägen låg alldeles nedanför Dramaten, och till Dramaten knatade Hanna och jag många gånger när vi var i Stockholm med skolan. Jag kom ihåg vägen. Duktig idiot. Från Strandvägen åkte vi båt till Vaxholm. Skärgård <333. De hade en jättesöt flytande Statoilmack som jag blev helt kär i. Vi spenderade tre timmar i Vaxholm, något som bland annat inkluderade en hamnburgare (helt seriöst, det stod så), en glass, en massa hallon, sittande på en kaj, fotograferande, och allmänt myyys. På väg tillbaka sedan fanns det inga sittplatser inne i båten så vi hamnade ute på däck. Det blåste som satan, så då om inte förr vann jag frisyr-VM. Medvindsfrilla is the shit. Luggen började i nacken. Back in Stockholm irrade vi omkring ett bra tag och letade bra restaurang i acceptabel prisklass. Vi hann med att gå vilse ett par gånger innan vi tillslut hamnade på en thairestaurang. Jag hade aldrig ätit thailändskt förut, men det var väl inte precis någon fullpoängare. Sedan pendel till hotell där jag lyssnade på tåg ett tag och sedan snarkade.
Fredag 20/7 GRATTIS MALIN
Dag tre började med ett besök i Stadshuset. Shit vad häftigt det var. Mina framtidsplaner består i att jag ska bli Nobelpristagare eller allmänt inbjuden på Nobelfesten. Jag kände att jag hörde hemma där. Jag har stått i Blå Hallen. Jag har knatat uppför den berömda trappan, jag har stått och begrundat konstverken i Gyllene Salen, jag är så kool. Sedan stod vi och trökköade i en timme för att få knata upp i stadshustornet, men det var värt varenda minut. Man såg hela Stockholm. Det var jättejobbigt att gå ner för det var inte trappor längst upp utan mer backe i knasig labyrintform. Sedan blev det kinamat på Kungshallen. På vägen dit höll jag på att krocka med en nunna. Kul. Därefter blev det lite seriös shopping. En ny handväska ty den gamla har tatt slut, en gul tröja från Zara (var bara tvungen att handla där för att få en påse med mitt namn på), en tjocktröja för att jag hade för lite kläder och misstänkte att jag skulle frysa på stadion, ett par örhängen och en cd-skiva (Martina McBride - Waking up laughing). Stadion skrev jag ja. Rod Stewart var det ju. Målet med resan, dock inte för mig. Jag kände mig mer medsläpad och malplacerad. Vi satt aslångt bak så jag var inte piskad att verka intresserad. Jag ljuger dock om jag säger att det var så tråkigt som jag föreställt mig. En konsert är alltid en konsert. Den har stämning, den har känsla och man blir ofrivilligt medryckt. Även om det är gubbrock mer passande pappas åldersgrupp (de som har lyssnat på honom sedan han började karriären för sjuhundra år sedan), gör han mest covers så ett par bra låtar fanns det. Bland annat Bonnie Tylers It's a Heartace och I am Sailing som jag inte vet vem som har gjort. Klockan elva hade han låtit färdigt så att vi fick åka hem. Halv tre var vi hemma. Tröttsamt liv
Jomenvisst. Till den kungliga huvudstaden bar det av för tre dagars flanerande bland det trevliga storstadsfolket. Jag fick den stora äran att köra lite bil på vägen dit. Till strax före Uppsala någonstans. Jag tycker inte om att köra där jag inte hittar, och det är inte så lätt att byta chaufför efter motorvägen. Hotellet vi huserade på var Scandic i Sollentuna. 15 minuter på pendel från t-centralen. Alla tiders. Det enda lilla negativa, som ändå var väldigt positivt, var att det låg alldeles bredvid tågstationen. Det dundrade förbi rälsbussar stup i sekunden. Det var så att väggarna skallrade. Denna dag hamnade vi, efter lite pendlande och tunnelbaneåkande, på naturhistoriska riksmuseet. Det är ett nice place tycker jag. Jag gillar museer. Efter lite omkringtraskande där såg vi filmen "Deep Sea" på Cosmonova. Galet koolt det är. Vi hade ju kunnat haffa en bättre film, men men. Det är häftigt i alla fall. Därefter blev det tunnelbana till gamla stan där vi traskade omkring och letade restaurang. Hittade en mysig en som hette Slingerbulten. Vad är en slingerbult? Efter restaurangbesöket gick vi lite vilse, men det gör inget för hur man än går så hamnar man vid slottet. Därifrån hittade vi och pendlade oss tillbaka till hotellet.
Torsdag 19/7
Vakna, duscha, käka hotellfrukost. Sämre kan en dag börja. Efter detta lilla äventyr guidade jag mina parenteser till kajen på Strandvägen. Det är så att studieresor kan föra med sig vissa fördelar. Kartan visade nämligen att Strandvägen låg alldeles nedanför Dramaten, och till Dramaten knatade Hanna och jag många gånger när vi var i Stockholm med skolan. Jag kom ihåg vägen. Duktig idiot. Från Strandvägen åkte vi båt till Vaxholm. Skärgård <333. De hade en jättesöt flytande Statoilmack som jag blev helt kär i. Vi spenderade tre timmar i Vaxholm, något som bland annat inkluderade en hamnburgare (helt seriöst, det stod så), en glass, en massa hallon, sittande på en kaj, fotograferande, och allmänt myyys. På väg tillbaka sedan fanns det inga sittplatser inne i båten så vi hamnade ute på däck. Det blåste som satan, så då om inte förr vann jag frisyr-VM. Medvindsfrilla is the shit. Luggen började i nacken. Back in Stockholm irrade vi omkring ett bra tag och letade bra restaurang i acceptabel prisklass. Vi hann med att gå vilse ett par gånger innan vi tillslut hamnade på en thairestaurang. Jag hade aldrig ätit thailändskt förut, men det var väl inte precis någon fullpoängare. Sedan pendel till hotell där jag lyssnade på tåg ett tag och sedan snarkade.
Fredag 20/7 GRATTIS MALIN
Dag tre började med ett besök i Stadshuset. Shit vad häftigt det var. Mina framtidsplaner består i att jag ska bli Nobelpristagare eller allmänt inbjuden på Nobelfesten. Jag kände att jag hörde hemma där. Jag har stått i Blå Hallen. Jag har knatat uppför den berömda trappan, jag har stått och begrundat konstverken i Gyllene Salen, jag är så kool. Sedan stod vi och trökköade i en timme för att få knata upp i stadshustornet, men det var värt varenda minut. Man såg hela Stockholm. Det var jättejobbigt att gå ner för det var inte trappor längst upp utan mer backe i knasig labyrintform. Sedan blev det kinamat på Kungshallen. På vägen dit höll jag på att krocka med en nunna. Kul. Därefter blev det lite seriös shopping. En ny handväska ty den gamla har tatt slut, en gul tröja från Zara (var bara tvungen att handla där för att få en påse med mitt namn på), en tjocktröja för att jag hade för lite kläder och misstänkte att jag skulle frysa på stadion, ett par örhängen och en cd-skiva (Martina McBride - Waking up laughing). Stadion skrev jag ja. Rod Stewart var det ju. Målet med resan, dock inte för mig. Jag kände mig mer medsläpad och malplacerad. Vi satt aslångt bak så jag var inte piskad att verka intresserad. Jag ljuger dock om jag säger att det var så tråkigt som jag föreställt mig. En konsert är alltid en konsert. Den har stämning, den har känsla och man blir ofrivilligt medryckt. Även om det är gubbrock mer passande pappas åldersgrupp (de som har lyssnat på honom sedan han började karriären för sjuhundra år sedan), gör han mest covers så ett par bra låtar fanns det. Bland annat Bonnie Tylers It's a Heartace och I am Sailing som jag inte vet vem som har gjort. Klockan elva hade han låtit färdigt så att vi fick åka hem. Halv tre var vi hemma. Tröttsamt liv
Meddela din åsikt
Trackback