Radioaktiv
Vi var på studiebesök till kärnkraftverket i Forsmark idag. Det var roligt och intressant fast samtidigt väldigt läskigt. Jag sov på bussen dit, attans. Jag brukar inte vilja sova på bussar eftersom jag finner det lite obehagligt, men jag blev så himla trött och min mp3 spelade mysmusik så, snark. Jag vakanade inte till förrän vi kom in på kraftverksområdet och såg de där hiskeliga byggnaderna. Jag tycker att kärnkraftverk ser avskräckande ut, jag vet inte varför.
Vi fick i alla fall besöka både en reaktorbyggnad och slutförvarsplatsen för låg- och medelaktivt avfall. Jag känner att jag lärde mig en hel massa saker idag och blev ganska intresserad av ämnet kärnkraft igen, trots att det varit något som jag funnit uttjatat och ointressant. Först fick vi dock sitta i ett rum och titta på OH-bilder samtidigt som en snubbe babblade i en och en halv timme. Det var lite sömnpillervarning eftersom han pratade både fort och på världens Stockholmsdialekt, tappade man fokus så gick det inte att hänga med på vad han pratade om (fast vi fick ta varm choklad ur en kaffeautomat innan han började prata, så man kunde intressera sig lite för den också).
Efter föreläsningen fick vi mat. Jag har för första gången i mitt liv ätit fish 'n chips. Det var en ganska intressant upplevelse att äta pommes frites till fisk, men det var helt okej. Det är dock inget jag tänker föredra att upprepa för jag anser det vara en konstig kombination.
När vi hade ätit åkte vi ut till någon konstgjord sjö (som jag faktiskt inte minns vad hade för syfte). På vägen dit såg vi en havsörn, det var lite koolt, de är så fina. Lennart var antagligen helt lyrisk. hmm. Han pratsnubben hojtade till och med till Gunnar att han skulle stanna bussen så att alla skulle kunna se den. fniss. Vi behövde inte kliva ur bussen vid den där sjön, utan vi åkte till slutförvaringsplatsen istället. Då fick vi byta till en säkrare buss och sedan ta på oss gruvarbetarhjälmar. Vi var även tvungna att släpa på en gasmask utifall eventuella bränder skulle inträffa. Det var lite lätt snuskigt att åka sextio meter ner i berggrunden och veta att man befann sig bakom fjärrstyrda dörrar och hade femtio meter berg och tio meter vatten ovanför huvudet. Där nere gick vi på ett slags utställning om hur slutförvaringen av högaktivt avfall är tänkt att gå till. När vi gick ut därifrån fick vi smaka på 7000 år gammalt östersjövatten som rann ut ur berggrunden, det var salt och snuskigt.
Sedan var det bara besöket i reaktorbyggnaden kvar. Uuh. Vi fick ta på oss långa blåa rockar och mörkblåa skoskydd innan vi gick in. man kände sig som en smurf. Efter en hissfärd 36 meter upp fick vi först se generatorn genom en flera decimeter tjock glasruta.Det var väl inte så häftigt kanske, men dock. Sedan åkte vi upp till 52 meter och tittade på reaktorhärden. De sista metrarna var vi tvungna att gå i en trappa där man kunde se hela vägen ner, det var inte koolt. Att komma ut var ett helt företag det. Det var två stora kontroller så att man inte skulle få med sig en enda radioaktiv partikel ut därifrån. Det var en fånig förprogrammerad röst som talade om vad man skulle göra:
"Ha en bra dag", "placera fötterna", "placera händerna", "luta dig framåt", "kom närmare", "3,2,1 vänd om", sedan var det samma sak på baksidan. Rösten avslutade med att säga "Tack så mycket, REN" innan man blev utskickad på andra sidan. Fniss.
Bussresan hem var jättetråkig, för min mp3 dog, suck. Jag måste ha den på tåget i morgon, annars blir jag uttråkad. Mwihihi, MWUAHAHAH, jag ska till Stockholm imorn, dyrka mig. Det innebär att jag missar (slipper) två timmar datorkunskap på eftermiddagen. Det är jag ju så ledsen för. Dock ska jag med största säkerhet redovisa ett mattearbete imorgon och det känns inte fullt lika kul, men gör jag det inte då så måste jag göra det senare, jag vill ju ha mitt MVG.
Vi fick i alla fall besöka både en reaktorbyggnad och slutförvarsplatsen för låg- och medelaktivt avfall. Jag känner att jag lärde mig en hel massa saker idag och blev ganska intresserad av ämnet kärnkraft igen, trots att det varit något som jag funnit uttjatat och ointressant. Först fick vi dock sitta i ett rum och titta på OH-bilder samtidigt som en snubbe babblade i en och en halv timme. Det var lite sömnpillervarning eftersom han pratade både fort och på världens Stockholmsdialekt, tappade man fokus så gick det inte att hänga med på vad han pratade om (fast vi fick ta varm choklad ur en kaffeautomat innan han började prata, så man kunde intressera sig lite för den också).
Efter föreläsningen fick vi mat. Jag har för första gången i mitt liv ätit fish 'n chips. Det var en ganska intressant upplevelse att äta pommes frites till fisk, men det var helt okej. Det är dock inget jag tänker föredra att upprepa för jag anser det vara en konstig kombination.
När vi hade ätit åkte vi ut till någon konstgjord sjö (som jag faktiskt inte minns vad hade för syfte). På vägen dit såg vi en havsörn, det var lite koolt, de är så fina. Lennart var antagligen helt lyrisk. hmm. Han pratsnubben hojtade till och med till Gunnar att han skulle stanna bussen så att alla skulle kunna se den. fniss. Vi behövde inte kliva ur bussen vid den där sjön, utan vi åkte till slutförvaringsplatsen istället. Då fick vi byta till en säkrare buss och sedan ta på oss gruvarbetarhjälmar. Vi var även tvungna att släpa på en gasmask utifall eventuella bränder skulle inträffa. Det var lite lätt snuskigt att åka sextio meter ner i berggrunden och veta att man befann sig bakom fjärrstyrda dörrar och hade femtio meter berg och tio meter vatten ovanför huvudet. Där nere gick vi på ett slags utställning om hur slutförvaringen av högaktivt avfall är tänkt att gå till. När vi gick ut därifrån fick vi smaka på 7000 år gammalt östersjövatten som rann ut ur berggrunden, det var salt och snuskigt.
Sedan var det bara besöket i reaktorbyggnaden kvar. Uuh. Vi fick ta på oss långa blåa rockar och mörkblåa skoskydd innan vi gick in. man kände sig som en smurf. Efter en hissfärd 36 meter upp fick vi först se generatorn genom en flera decimeter tjock glasruta.Det var väl inte så häftigt kanske, men dock. Sedan åkte vi upp till 52 meter och tittade på reaktorhärden. De sista metrarna var vi tvungna att gå i en trappa där man kunde se hela vägen ner, det var inte koolt. Att komma ut var ett helt företag det. Det var två stora kontroller så att man inte skulle få med sig en enda radioaktiv partikel ut därifrån. Det var en fånig förprogrammerad röst som talade om vad man skulle göra:
"Ha en bra dag", "placera fötterna", "placera händerna", "luta dig framåt", "kom närmare", "3,2,1 vänd om", sedan var det samma sak på baksidan. Rösten avslutade med att säga "Tack så mycket, REN" innan man blev utskickad på andra sidan. Fniss.
Bussresan hem var jättetråkig, för min mp3 dog, suck. Jag måste ha den på tåget i morgon, annars blir jag uttråkad. Mwihihi, MWUAHAHAH, jag ska till Stockholm imorn, dyrka mig. Det innebär att jag missar (slipper) två timmar datorkunskap på eftermiddagen. Det är jag ju så ledsen för. Dock ska jag med största säkerhet redovisa ett mattearbete imorgon och det känns inte fullt lika kul, men gör jag det inte då så måste jag göra det senare, jag vill ju ha mitt MVG.
Meddela din åsikt
Jag heter: Måns
Hur kan du tycka att kärnreaktorn är läskigast den är ju säkrast det är ju snuskigt med avfallet ju
(i ryssland har de ett tåg "gröna tåget" som det kallas som de skickar utbränt uran med och bara lämpar av i närheten av där sovjet har lämnat hela sin flotta med kärn-u-båtar att rosta sönder och läcka radioaktivitet i havet... SNUSKIGT!
Trackback