Bara Sara

Snart ska jag tralla iväg till bussen och åka och träna, men först tänkte jag resumera min dag, en dag som får anses börja när skolan slutade och som gått i fallandets tecken.

Ja, jag rasade när jag gick från skolan idag. Pinsamt läge. Mitt på parkeringen blev det plötsligt friktionsfritt så att tydgdlagen drog mig ner med en acceleration av 9,82 meter per sekundkvadrat. Jomenvisst. Fysikböckerna jag bar på for åt alla möjliga tänkbara håll. I samma millisekund som min rumpa tog mark for jag dock upp igen och rafsade åt mig böckerna samtidigt som jag våndades över hur många som möjligtvis har grupprum och arbetsrum och klassrum med fönster ut mot parkeringen och därmed getts tillfälle att bevittna mitt skådespel. Jag småsprang ut på cykelbanan där jag på betryggande avstånd från händelsens centrum kunde pusta ut och känna efter och konstatera att jag inte kände mig skadad eller omtöcknad på annat vis och därmed lugnt traska vidare. Det där är i sanning ett löjligt fenomen. Det känns så fånigt att ramla, men varför är det viktigare att konstatera att ingen sett fallet än att känna efter om man gjort illa sig eller inte?

Sedan föll mitt hår, eller i alla fall delar av det. Frisering minsann, mycket trevligt. Jag kände mig som bärare av pälsmössa, en mössa som nu reducerats till betydligt bekvämare storlek. Det är så kort i nacken att hon till och med avslutade med att gå loss med en rakapparat. Tihi. Ikväll när jag kommer hem från träningen ska mammsi färga håret på mig. Det var för övrigt Sim 77 meeting hos frissan. I stolen bredvid mig satt Emma och snyggades till.

Träning on nu.