Hofors Cup..
En actionhelg är över och jag är helt fukking slut.
Idag har det varit Hofors Cup, Sim 77's årliga arrangörstävling. En hel dag i en simhall är vansinnigt jobbigt. Jag deltog i år igen, och fråga mig inte varför, för jag tror inte att jag kan ge något vettigt svar på det. Jag vill ju att det ska vara roligt, det vill jag verkligen, men det är så svårt att hittade den glädjen. Jag vet inte varför det är så. Jag känner inga krav på mig, varken från mig själv eller från någon annan. I alla fall inga medvetna krav. Men ändå måste jag gå och intala mig att "vafan Sara, det behöver inte vara jobbigt om du inte vill" eller "blir det jobbigt så är det ju bara att stanna". Varför måste jag tänka så? Varför kan det inte få vara som förut? Varför måste det jag tidigare älskat mest nu bara innebära ångest? Jag hatar mina hjärnspöken. Vad är det som driver mig till att ställa upp på en simtävling? Varför vill jag när jag egentligen inte vill, eller är det så att det är tvärt om?
Idag har det varit Hofors Cup, Sim 77's årliga arrangörstävling. En hel dag i en simhall är vansinnigt jobbigt. Jag deltog i år igen, och fråga mig inte varför, för jag tror inte att jag kan ge något vettigt svar på det. Jag vill ju att det ska vara roligt, det vill jag verkligen, men det är så svårt att hittade den glädjen. Jag vet inte varför det är så. Jag känner inga krav på mig, varken från mig själv eller från någon annan. I alla fall inga medvetna krav. Men ändå måste jag gå och intala mig att "vafan Sara, det behöver inte vara jobbigt om du inte vill" eller "blir det jobbigt så är det ju bara att stanna". Varför måste jag tänka så? Varför kan det inte få vara som förut? Varför måste det jag tidigare älskat mest nu bara innebära ångest? Jag hatar mina hjärnspöken. Vad är det som driver mig till att ställa upp på en simtävling? Varför vill jag när jag egentligen inte vill, eller är det så att det är tvärt om?
Meddela din åsikt
Trackback