Bara Sara

Uuuh.. Kroppen protesterar. Mot minsta lilla rörelse tamefan. Ryggen är stukad, bristningsgränsen är i det närmaste nådd. Jag åkte VATTENSKIDOR igår. Heja mig. Jag är så himla macho. Simklubben hade något slags trettioårsjubileumsfest igår och den inleddes uppe i Dalkarsboviken med lite vattenskidåkning för de som önskade det. Jag trodde inte att jag skulle våga testa men sen kom Veronica så då blev jag tuff. Det var hur kul som helst i alla fall, men fetjobbigt, och det gjorde ont att ramla. Vid första försöket ramlade jag direkt. Jag kom upp men sen ramlade jag rakt bakåt. Andra gången gick det bättre. Det var lättast att åka i fåran alldeles bakom båten, men när de började svänga så kom jag ut i vågorna bredvid så att skidorna började slå och då tappade jag balansen och ramlade och tappade skidorna. Det var bara att klättra upp i båten och sätta på sig dem och sedan åka lite till. Tihi. Jag är så begåvad, jag är så bäst, jag är så tuff. Veronica och jag åkte ring också. Det var skitläskigt. Det gick verkligen i 240 och det var hoppigt och guppigt och ryckigt och knyckigt och allt möjligt. Det var med skräckblandad förtjusning som jag sedan asgarvandes kom iland.

Efter skidåkningen cyklade vi till Edskevall där festen fortsatte. Malin och jag drabbades av en lätt störning av något slag, men vi var ju yngst och hade all rätt att leka tyckte vi. Sen fick vi mat, och Ordförande-Leif var mycket generös och delade ut pennor till alla människor. Det var ypperligt tycker jag. Med den kunde man både fördriva tid med att rita på servetten samtidigt som den kunde agera mikrofon om man kände för det. Det kom en trubadur och spelade lite ju. När han klev in i ladan sa Malin 'oj' inte alltför diskret. Han hade ett lätt oj-igt utseende men han var jättebra. Han drog tillochmed en Winnerbäcklåt, den du.

Strax före ett skulle det cyklas hem. En nätt sträcka på elva kilometer. Då var det mörkt. Förjävligt mörkt. Edskevall ligger ju mitt i skogen. Tur att jag numera är utrustad med lyse. Jag såg i alla fall hjälpligt vad jag höll på med. När vi kom till Lillåkiosken började det ösregna. Mor och far stannade och avvaktade regnet, men jag ansåg mig redan så blöt att det knappast kunde bli värre så jag fortsatte själv. Det är läskigast att cykla efter den upplysta vägen fram till Långnäs. Där kan jag förvänta mig att se läskiga saker samtidigt som läskiga saker kan se mig. När man kommer in i mörkret efter långnäs är det bäcksvart. Man är ensam med mörkret och det är inte lika äckligt. Då kan jag intala mig själv att det jag inte kan se, det kan heller inte se mig. Syns inte, finns inte liksom. Jag kom hem i alla fall och det gjorde mor och far också. Får hoppas att resten av församlingen också kom hem komplikationsfritt.

Tjohej tjoho. Som sagt. Idag härjar träningsvärken, men jag tänker motarbeta den. Jag ska strax cykla till Torsan och leka med Belllls :''''D