Bara Sara

Spenderade gårdagskvällen i Högbo bruk och avnjöt diverse trevligheter. Det är inte så att man åker till Högbo bara sådär av okänd anledning. Jag och mor min hade åkt dit för att se konserten med Tomas Ledin, Jill Johnson och Andreas Johnson. Vi åkte hemifrån strax efter fem på eftermiddagen eftersom vi hade koll på att insläppet skulle börja 18,00. När vi stod där i kön och väntade på att bli insläppta kom det fram en ful sådan här securitassnubbe och meddelade att man minsann inte fick släpa in några väskor, Man fick tydligen inte föra in egna drickbarheter, utan det man ville förtära skulle man köpa därinne. Jahapp tänkte jag och rusade tillbaka med vår väska till bilen, ovetande om att våran kamera också låg däri. Helvete, den jävla vakten såg till så att jag inte kunde knäppa några bilder. Det var himla synd, för vi stod absolut längst fram. Jag trodde inte att mor min skulle vilja stå där vi stod, men eftersom vi var så pass tidiga in var det inte så mycket folk som tagit plats vid scenen än så det var inte så att vi trängde oss fram. När vi stod där, eller egentligen redan när vi var på väg in, såg man en hel del folk som släpade på både väskor och stolar. Varför fick inte vi ha väska då? Jefvla snobbar. Aja, det är väl synminnet man ska bevara, men det hade varit roligt med bilder också. Folket som släpade på stolar kunde ju känna sig måttligt lurade. De satte sig på behagligt avstånd från scenen och tyckte väl till en början att de såg hemskt bra, men haha säger jag bara, när det senare blev mer och mer folk och mer och mer trångt lär de inte ha sett ett dugg, möjligtvis toppen på storbildsskärmen. 

Först att äntra scenen, strax efter halv åtta, var i alla fall Andreas Johnson med sitt band. Jag har inte riktigt bestämt mig vad jag egentligen tycker om honom, mest angående hans utseende. Ibland kan jag tycka att han är jättesnygg, heting-geting liksom, medan jag även kan tycka att han ser rätt skum ut stundtals. Han sjunger i alla fall helt okej. Bäst är ju helt klart Sing for me och Glorious, men han inledde med en låt som nog hette Love eller liknande som inte heller lät speciellt illa. När Andreas, efter ungefär 45 minuter, ansåg sig ha sjungit färdigt utfördes ett snabbt ombygge av scenen innan de slängde in nästa människa som var Jill Johnson. Henne gillar jag skarpt, och har så gjort en längre tid. Hon spelar sådan modern countrypop som som jag tycker är jetefräck. Hon började dock med en kommentar i stil med "wow, det ser ut som om hela Sandviken är här". Det visade sig att det varit 4500 pers på plats, vilket väl inte riktigt är hela Sandviken. Hon rev av låtar från både Roots and Wings och Being who you are, bland andra låten Breakfast in New York vilken är enligt mig en av de finaste låtarna som existerar. Jag tycker att det är roligt med livekonserter när man kan sjunga med i hela låtarna, vilket jag hade väntat mig skulle inträffa under Jills framträdande, men när hon sjöng en hel del nya låtar också så gick ju inte det då. När även hon hållit på i ungefär 45 minuter lämnade hon scenen som återigen byggdes om en aning. Vid den här tidpunkten hade det börjat bli en aning trångt. Folk väntade på vad som komma skulle, och de fick vänta ett bra tag. 

Till slut kom han dock, Mr Ledin, vilket fick de tre tjejerna som stod bredvid mig att bli helt hysteriska. Jag förstår inte riktigt hur artonåringar kan bli hysteriska för en femtiotvååring som inte ens är det minsta snygg. Han sjöng lite nya låtar från plattan som visst heter något så fantasilöst som Plektrum, men även alla gamla hits. Det konstaterades från min sida att turnerande folk släpar omkring på en hel hög med gitarrer. Alla gitarrister bytte gitarr efter varenda låt, så även Ledin. Det var tydligen så att de fick dem omstämda hela tiden. Jag noterade någon gång vid denna tidpunkt att kamerakillen, som passande nog placerat sig snett framför oss, var jetesöt. Jag tittade ärligt nästan mer på honom än på Ledin. Lite trevligt var det att när Ledin sjön skymtade man då och då bilder från publiken på storbildsskärmen. Jag såg mig själv omkring tre gånger, medan mor min vid ett tillfälle blev inzoomad och fyllde upp precis hela skärmen. Haha, hon blev värsta chockad, hon pekade och såg förskräckt ut vilket fick folk att skratta lite lätt. Skämmigt? Näe, inte alls. Ledin skulle hålla på länge han. Strax efter elva var klockan när han lämnade scenen. Då hade han vid flera tillfällen sagt tack och hej och bugat några gånger för att sedan hämta en ny gitarr och spela en låt till. Det sista som hände var att han tog in The Johnsons på scenen igen och så sjöng de Sensuella Isabella tillsammans. När vi traskade ut införskaffade jag mig en t-shirt med Jill Johnson på framsidan och turnéplan på baksidan. Schnückt. Jag kan som sagt inte leverera några bilder sorgligt nog, men jag har sammanfattat en jättetufft trevlig upplevelse vilket livekonserter oftast är.