Bara Sara

Igår i den ofantliga hettan (eller egentligen redan i tisdags) kläckte jag den ypperliga idén att jag och min gode vän Malin på ett eller annat sätt skulle transportera oss till Malmjän för att bada. Eftersom Malin har spenderat ett antal dagar i Hallstahammar (fråga mig inte varför XD) så skulle idén inte gå att genomföra förrän idag. Dock föll det sig så att när jag i morse slog upp ögonen tvingades konstatera att himlen var vit. Det var fukking mulet, men inte precis kallt. Entusiastiska som vi var greppade vi ändå varsitt vingligt tvåhjulat fordon (läs cykel) och påbörjade ett taktfast trampande den cirka milen till den nyligen omnämnda sjön. Till Torsåker är det inget större problem att cykla, förutom en hyfsat dryg backe är det ganska mycket nedför, men sedan börjar det ju dryga sig. Från Torsåker till Malmjärn är det fan uppför hela vägen, i sex kilometer. Det känns som en hel evighet innan man kommer fram.

Vi hade verkligen dåligt inflytande på vädergudarna idag. När vi satte oss på cyklarna kom solen nästan genst fram, vilket gjorde färden varm och ännu mera plågsam. När vi kom fram var det återigen mulet och man kunde höra åska på långt håll. Vi frisksportare intog sjön ändå, man var ju svettig, men varmt var det inte. Vi utförde en tantdoppning (läs kastade oss hejdlöst bakåt) och gick sedan upp och intog medhavd lunch (läs pastasallad eller tekakor). När vi satt där och i princip var färdigätna började det regna lite smått och vi insåg att det inte skulle bli så mycket roligare än det redan var. Det stilla regnet och det faktum att åskan tycktes komma allt närmare fällde avgörandet för att vi störtade in i en varsin omklädningshytt innan vi greppade våra velocipeder och påbörjade hemfärden. Vi han inte mycket mer än sätta oss på cyklarna så började solen så sakteliga tränga fram genom molntäcket. Givetvis fick även hemfärden utföras under solsken. När vi stannade i Torsåker och köpte glass var det jättehett och vi tänkte att vi väl skulle få bada på Playa del Råbacka istället då (Det är nämligen någon lustigkurre som har försökt bygga sandstrand och kört dit ett lass sand). Vi kom hem, återigen svettiga, och bytte om för att traska till sjön. Vi hade verkligen inget inflytande på vädrets makter för när vi kom ut var det mulet igen. Gud vad roligt sa vi inte, men vi traskade till sjön i alla fall, plågade oss i och utförde ytterligare en tantdoppning innan vi traskade hem.
 
Väl hemma tittade vi på Black Jack. Det är verkligen en lokalpatriotfilm. Alltså jag tycker att den är jättebra, men en bidragande orsak till det är nog att den utspelar sig i Gävle med omnejd. En scen utspelar sig faktiskt på tågstationen i Storvik och det är faktiskt så tufft att de till och med nämner Hofors en gång "Lena, är inte det hon från Hofors?". Jag har verkligen jättelätt för att bli lokalpatriot. Exempelvis i onsdags på Tomas Ledin, då blev helt plötsligt Sandviken jättetufft bara för att han råkar komma därifrån. Typ "Jäääh han är från Sandviken, fan vad coolt, det är ju nästan jag också, det är ju bara tre mil ifrån". Annars tycker jag inte att Sandviken är särskilt häftigt och absolut inte Hofors heller, men jag blir helt lyrisk när det nämns i något sammanhang som jag inte väntar mig att det ska göra. Jag menar inte att jag inte visste att Ledin är från Sandviken, men när han nämnde att han hade jobbat med en Hoforsare någon gång så kändes det skittufft. Det kan till och med vara så att jag tycker det är jättetufft om Sverige nämns i en utländsk film eller i en bok författad av en ickesvensk författare. Ojojoj säger jag bara, man kanske ska ta och söka för detta XD.
 
Efter att ha intagit en omgång tacos inspekterade vi en trevlig friidrottsgala med trevliga svenska framgångar. Då är det dags att bli nationalist och stolt svensk igen. Tre svenska grensegrar varav två var världsårsbästa. Heja Kajsa, Christian och Stefan, ni är coolast.