Bara Sara

sitt där, räkna dina fingrar
vad har du mer för val?
jag vet hur det känns, ja, hur det känns att vara slut
sitt där, ja räkna dina fingrar
min olyckliga, å lilla vän, lilla vän sorgsen

---

Detta inlägg är till största delen en återskapning av det jag skrev för hand inatt. Det var dystert då, det är dystert nu. Jag låg och vred mig och kunde inte sova, hade smått panik och kände att jag bara måste skriva. Orkade dock inte starta datorn så jag letade på en gammal skrivbordslampa och satt i sängen och skrev.

3 mars 2007 kl 01,52
Det är mörkt och tomt, lika mörkt och tomt i mitt rum som i mitt sinne. Väckarklockan ringer om fem och en halv timme. Halv åtta. Fettidigt. Jag vet, jag borde sova nu, men saken är den att jag kommer inte sova någonting alls om jag inte får skriva det här först. Jag kommer att vara som en zombie imorgon när jag ska träna simungarna. Skitsamma. 

Jag mår inte alls bra just nu. Allt känns bara jobbigt. Jag känner mig instängd. Instängd och ensam, lite som i en bubbla. Jag tror att jag tänker för mycket. Det är en massa onödiga tankar i omlopp. Mest om framtiden. Jag hatar att tänka på framtiden. Det får mig att vilja gråta, vilja fly, vilja gömma mig. Jag känner mig liten, liten och åter igen ensam. Jag kan inte fatta att jag har fyllt sjutton år, jag känner mig som ett barn. Om 353 dagar fyller jag 18 och blir myndig och om två och ett halvt år flyttar jag med största sannolikhet hemifrån. Jag får panik när jag tänker på hur fort tiden går. Vi är redan i mars, snart har jag gått mitt första år på gymnasiet. Det är som sagt bara två och ett halvt år kvar, det är ju ingenting. Hur i helvete ska jag klara det? Jag har ju ingen erfarenhet av någonting. Vad spelar det för roll att jag satsar på skolan och skaffar mig toppbetyg när jag ligger flera år efter andra sjuttonåringar vad gäller ansvarstagande och självständighet. Jag har ju aldrig behövt klara någonting själv. Jag har alltid haft mamma med mig över allt. I efterhand ser jag det som negativt att hon alltid varit med på mina träningsläger och skolresor. Jag borde ha släppts iväg själv för att lära mig att ta hand om mig själv, men jag hade aldrig vågat. Jag hatar tanken på att bli vuxen. Jag vill inte. Hjälp. Ge mig några fler år av barndom och lär mig att bli vuxen. Jag kommer aldrig kunna leva utan mamma. Mamma är allt. Det är ju hon som har koll på hela mitt liv. Hon fixar och grejar, städar och lagar mat, allt. Själv gör jag ingenting. Det ger mig så himla dåligt samvete, men jag kan ju ingenting. Jag kan inte laga mat, kommer att behöva leva på korv och makaroner när jag flyttar. Jag vill inte.

Hur ska jag klara av att leva ett liv som vuxen när jag inte ens har lyckats leva ett liv som tonåring. Jag skulle lika gärna kunnat vara tolv. Jag spenderar mina helger i tv-soffan med mamma och pappa. Det är varken roligt eller upplyftande. Jag vet dock inte om jag skulle vilja ha det på något annat sätt. Jag har funderat på att gå på någon av alla dessa skoldanser. Bara för att göra något, för att passa in och vara lite mer som andra. Jag ser dock aldrig till att skaffa mig någon att gå med. Precis som om jag väntar mig att folk ska köa för att få gå med mig. Det är nog för att jag inte är säker på om jag vill gå själv ens. Måste man vilja det? Jag velar fram och tillbaka. Frågar folk om de ska gå och får till svar att det ska de, men att de ska gå med den och den. Jag ställer aldrig följdfrågan "får jag hänga på?". Jag vill inte känna att jag inkräktar, känna att de vill nog inte ha mig med egentligen utan de vill bara inte vara taskiga och säga nej. Jag säger något i stil med att jag vill gå, men inte har någon att gå med och får ständigt till svar att "men släpa med dig Malin och dem då". Det är väl klart att jag helst skulle gå med dem eftersom det är de personer som jag står närmast och har roligast ihop med. Men det betyder också att jag tror mig känna dem så väl att jag på förhand utgår ifrån att de inte vill gå. Det är ju jätteknasigt, jag vet. Man ska inte ta saker för givet, men de senaste gångerna jag har frågat Malin har hon inte velat gå, och jag hatar att tjata. Att Hanna vill spendera helgerna med Roghe är det ju ingen tvekan om, precis lika lite som att Malva vill vara med Måns. Rebeckas kommentar "nej, fy fan" tycker jag talade sitt tydliga språk. Det är då jag märker hur mycket mina vänner betyder för mig och hur mycket jag saknar dem. Det är då jag känner mig ensam i skolan för att de viktigaste finns på andra ställen. Det är då jag vill tillbaka till Haga trots att jag helst vill glömma stället. Det är då jag känner att det inte riktigt finns någon annan, någon som tillfälligt kan ersätta dem. Jag har ännu inte riktigt kommit in i min nya klass. Det blev gängbildning på en gång med ganska så tjocka fasader. Bland tjejerna är det så tydligt vilka som kom från Haga och vilka som kommer från Petré (med Emma som enda undantag) och vi umgås inte över de gränserna, även om ingen på något sätt är otrevlig. Emma och Lina är väl de jag står närmast och flyrttar Emma nästa år kommer det att bli fruktansvärt tomt. Då får jag hänga efter Lina och inkräkta bland dem som hon står närmast och det känns så fel.

Usch vilket sidospår det här blev. Det jag skulle komma till var att jag hur som helst alltid hamnar där i soffan på lördagskvällarna framför tv:n. Det är tur att det har varit melodifestivalen de senaste veckorna så att man inte har behövt gräva ner sig fullständigt. På MSN kan man i bästa fall hitta någon annan hemmasittare att prata med och vältra sig i självömkan tyst för sig själv. Därför inbillar jag mig att jag alltid kommer att vara ensam. Jag kommer aldrig att träffa någon. Jag fattar ju så klart att jag måste bjuda till lite själv, men jag törs inte. Jag har inte tillräckligt med självförtroende till att ta kontakt med människor. Jag har alltid kännt mig liten, ful och obetydlig och upplever ofta att det känns som om folk ser ner på mig. Jag vet att de med största sannolikhet inte gör det. Usch vad äcklig jag låter nu, men jag vet allvarligt inte hur man gör. 

Nu är klockan 03,21 och jag har suttit och skrivit i en och en halv timme. Om fyra timmar ska jag kliva upp, men det lär bli som det blir. Det var fruktansvärt skönt att få skriva det här och jag vill tacka dig som läst. Jag söker ingen sympati och vill inte ha några fy-fan-vad-du-tycker-synd-om-dig-själv,-det-finns-många-som-har-det-mycket-värre-än-du-kommentarer, om nu någon skulle få för sig att skriva en sån. Ge mig gärna goda råd, jag kanske behöver dem.